I det senaste numret av denna antologi hittar vi den första Hellboyhistorien som Mike Mignola både skrivit och tecknat sedan ”The Whittier Legacy”. Den likaledes korta novellen publicerades ursprungligen på USA Todays hemsida i oktober 2010 som en del i Dark Horse HD-satsningen men finns även i samlingen The Bride of Hell and Others som släpptes i höstas. Ni som hängt med har redan läst om hur ”Hellboy in Mexico, Or a Drunken Blur” slutar med att vår hjälte super ner sig totalt under sorgearbetet efter en vän som dött. Minnesluckan fortsatte i Hellboy: House of the Living Dead, där det framgick att Hellboy haft en rätt framgångsrik brottarkarriär på fyllan därnere i Mexiko. I det tredje kapitlet av denna tequiladränkta skröna, ”Hellboy Versus The Aztec Mummy”, gräver Mignola vidare i vad som troligtvis är serievärldens mest fruktbara ”lost weekend”. Den utspelar sig dock innan supandet började på allvar och vi får se en ganska skärpt Big Red jaga den titulära aztekmumien. I förordet till Hellboy: House of the Living Dead erkände Mignola att han aldrig sett en mexikansk brottar- eller monsterfilm i hela sitt liv. Det ter sig alltmer otroligt när han här på pricken lyckas fånga den på en och samma gång absurda och skräckinjagande stämning som kännetecknar filmer i stil med El barón del Terror, även känd som The Brainiac, Chano Urueta 1962, eller Las Luchadoras Contra la Momia Azteca (Wrestling Women vs The Aztec Mummy) som Rene Cardona regisserade 1964. Kolla in ett klipp ur den dubbade versionen här! Med andra ord är detta ett typexempel på Mignola i högform. Här finns allt man kan önska sig av vackert groteska illustrationer, humor, handgemäng och folkloristiska utvikningar. Redan här har man i min mening fått valuta för pengarna.
Conanparodin Skultar är inte en av anledningarna till varför du måste köpa DHP # 7. Tyvärr.
Och tur är väl det eftersom resten av magasinet är en så förvirrande bekantskap. Dark Horse Presents är inte helt oväntat den av förlagets tidningar som hängt med längst. Första versionen kom ut kontinuerligt mellan 1986 och 2000. Efter ett uppehåll på sju år fick sedan antologin ett nytt liv på MySpace med samma blandning av etablerade namn och nya förmågor som gjort att DHP breddat mången serieläsares horisonter genom åren. Den digitala epoken tog slut 2010 och sedan fick man vänta ett drygt år innan den senaste varianten av denna långkörare lämnade tryckpressarna. En antologi man själv inte komponerat är lite som att köpa en tikidrink av en oprövad bartender. Det är många ingredienser som ska samsas och i rätt proportioner för att det ska vara njutbart. DHP nummer sju är tyvärr ett exempel på när man vräkt i för mycket grenadin och resultatet blir lite för grällt och sötsliskigt. Vid sidan av charmiga inslag som Andi Watsons Skeleton Key-novell ”Lost Property” och Stan Sakais ”Usagi Yojimbo: Suntori” om spökande samurajer, får vi ett par riktigt pajiga historier av Neal Adams (som fortsatt på den väg av snacksaliga och surrealistiska ultravåldsskildringar han slog in på med Batman: Odyssey) och Howard Chaykin samt några för mig nya namn som nog borde ha fått jobba lite mer med sina alster innan publicering. En riktig höjdare bjuder dock Brandon Graham på med ”The Speaker” som nyttjar seriemediets alla knep för att berätta historien om en man vars röst övergivit honom. Riktigt snyggt och ger mersmak. Del 4 av ”The Adventures of Dog Mendonca and Pizzaboy” av Filipe Mello och Juan Cavia är kompetent genomfört i en skönt cartoony stil. Inte riktigt min romsort dock. Avslutande ”Finder: Third World” av Carla Speed McNeil blir jag inte riktigt klok på, men det är inte alla historier som lämpar sig för att hoppa på mitt i.
Hellboy och ett par andra lovvärda inslag till trots känner jag mig tyvärr långt ifrån nöjd med nya DHP och det blir ett lågt snittbetyg. Precis som i drinksammanhang kan man dock alltid glädja sig åt att det åtminstone finns något potent att hämta även i de mest bisarra av brygder.
Manus: Diverse
Illustration: Diverse
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
