Som ni vet skriver vi inte särskilt mycket om manga här på Shazam. Det gör däremot My på bloggen Mangaläsaren! Som alla som har besökt sagda blogg vet bjuder den alltid på initierad och välskriven kritik av manga och på senare tid även andra serier. Som en del av vår sporadiska serie ”Bloggrannar” har vi därför ställt lite frågor om manga, bloggande och annat till vår granne My!

HÖ: Du har bloggat och skrivit om manga i flera år – kan du berätta lite om din egen ”mangahistoria” (d v s när du upptäckte de japanska seriernas värld) och vad det var som ledde fram till beslutet att börja blogga?

M: Jag har alltid älskat serier, men mötet med manga var speciellt. Jag upptäckte anime under slutet av gymnasiet, via magasin, musikfestivaler och bekanta. Jag är en sån som måste veta allt om det jag gillar, så jag började forska om mediet av ren nyfikenhet. Översatt manga var det ont om, så jag började plugga japanska. Några år senare rullade Tokyopop igång mangavågen, och jag råkade vara rätt person på rätt plats när man sökte folk som var kunniga om Japan och manga. Det var härligt att vara med från början när mangan som berättarmedium exploderade över hela världen!

Under några år bodde jag i Japan och började i samband med det jobba som översättare. Jag extraknäckte även med att skriva artiklar och recensioner om manga, tills jobben sinade några år efter återvändandet till Sverige. Bloggen skaffade jag ungefär vid den tiden. Jag behövde en egen plattform för djupare analyser och udda ämnen av det slag som ingen annan tycktes vara intresserad av att publicera.

Bloggandet passade mig redan från början utmärkt. Jag väljer själv vad jag vill och inte vill skriva om, samt på vilken nivå jag lägger svårighetsgraden. Jag utgår lite själviskt från mig själv som tilltänkt läsare, men förhoppningsvis får även andra läsare ut något av av det jag skriver. Mangaläsaren är en hobby som jag sysslar med under förutsättningen att det aldrig får kännas som ett måste. Jag älskar känslan av att all information som jag samlat på mig under åren kan vara till nytta för andra, helt gratis.

På senare tid har jag börjat känna att min seriesmak håller på att förändras och jag har trappat ner på manga till förmån för andra serier, både gamla favoriter och nya bekantskaper. Bara för att man är en mangaläsare betyder det ju inte att man bara måste läsa manga.

HÖ: Din blogg visar redan från start att du är enormt inläst och kunnig på det mångfacetterade manga-området. Vilka bloggar/sajter/källor följer du själv för att hålla dig underrättad?

M: I princip anser jag mig vara självlärd, men jag har lärt mig mycket genom att läsa vad andra har skrivit om mediet, samt framförallt genom att bo i Japan och verkligen uppleva mangans roll i läsvanorna där. Jag har även besökt japanska förlag, vilket var lärorikt. Information finner jag ofta på japanska nyhetssidor och på förlagens egna hemsidor. Det finns även många bra japanska bloggare, om man lär sig sålla i informationsflödet. Dessutom har nästan alla aktiva mangatecknare både blogg och twitter numera, så det är inte lika svårt som förr att få kontakt med dem om man verkligen vill. Jag håller mig mindre uppdaterad numera, men det jag redan kan om ämnet är förstås en förutsättning för att jag ska kunna analysera det jag läser även nu för tiden.

Det är svårt att rekommendera bra faktasajter, eftersom så många indirekt eller direkt länkar till s.k. scanlations, dvs piratkopierad manga, vilket jag är starkt emot. Vill man hitta bra och tillförlitlig information om manga rekommenderar jag följande sidor:

• ANN (Anime News Network) – Bra för att få en överblick över vad som är aktuellt inom manga och anime, främst mainstreamtitlar.

• Ikikata.se – Relativt vinklad mot mer insatta japanfantaster men med mycket entusiasm.

• Manga.about.com – Deb Aoki som driver sajten och jag har inte riktigt samma smak, men hon skriver insatt om både breda och smala ämnen och har många praktiska listor för nybörjare som vill prova på manga och behöver tips.

• Simon säger – recenserar en hel del manga, föredömligt befriad från fördomar mot mediet.

HÖ: Hur tycker du den svenska mangautgivningen har utvecklats de senaste åren? Finns det några särskilda serier du tror skulle passa den svenska publiken, alt. som den svenska publiken verkligen måste få se?

M: Den svenska mangautgivningen är en öm punkt för min del, eftersom det knappt ges ut någonting längre. Personligen tror jag inte att intresset för Japan och japansk kultur är över ännu, så jag hoppas att den gryende digitala serieutgivningen med tiden ska kunna återuppväcka intresset för att ge ut japanska serier, gärna med fokus på kvalitetsserier. Jag tror att alla håller ögonen på hur försöken med digital försäljning går i USA och Japan innan de gör egna försök. Antalet lagliga serieappar växer långsamt men säkert, så även för manga.

Jag tror att populära serier som t.ex. Blue Exorcist, Black Butler, Love Com, Paradise Kiss och Sailor Moon skulle fungera utmärkt på svenska. Och den dag jag får se moderna, fantastiska serieskapare som Mari Okazaki, basso/natsume ono, Asumiko Nakamura och Setona Mizushiro i svensk pocket kan jag dra mig tillbaka och veta att jag har gjort mitt för att berika den svenska seriekulturen.

HÖ: Du skrev en lång, analyserande och mycket bra artikel om DCnU och varför flera av de nya serierna var problematiska på flera plan. Tycker du att den japanska serieindustrin rent allmänt lyckas bättre med sina skildringar av ”manligt” och ”kvinnligt” (eller hur man nu ska uttrycka det) och etniska minoriteter, eller finns det problem där också? Rent allmänt verkar det som om kvinnliga serieskapare i alla fall har en mer självklar plats i den japanska serieindustrin – stämmer det? Finns det debatter liknande den som bröt ut om DCnU i Japan/mangafankretsar?

M: Japanska serier är minst lika problematiska, ibland mer, men inte alltid på samma sätt som i västerländska serier. De har sina egna stereotyper och klichéer som ofta irriterar mig när jag läser manga. Japanska serieskapare reflekterar deras eget samhällsklimat, precis som serier från Sverige eller USA representerar det västerländska, på gott och ont. Jag förväntar mig krasst talat mer av västerländska serier än av japanska sådana, eftersom jag vet hur mycket längre vi har kommit i jämställdhetsarbetet här jämfört med hos dem.

Det betyder inte att jag blundar för problemen i de japanska serierna, bara att jag inte har skrivit lika mycket om dem ännu pga att intresset för att analysera jämställdhetsperspektivet i serierna föddes ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att bredda mitt serieläsare och började doppa tårna i fandomen utanför Japan. Det hjälpte att 2011 blev ett ovanligt spännande år för jämställdhetsdiskussioner i samband med lanseringen av DCnU. Men det kommer att dyka upp fler kritiska artiklar som belyser manga på Mangaläsaren framöver.

Japanska serier har större problem med moralpanik (ofta relaterat till fansin, yaoi och lolicon) och konservativa synsätt än något annat. Man har satsat på serier för kvinnliga läsare och även haft många kvinnliga redaktörer för att de anses bäst förstå vad kvinnliga läsare efterfrågar. Unga tjejer växer upp och fortsätter läsa manga långt in i vuxen ålder, vilket skapar möjlighet för förlagen att ge ut ett imponerande antal seriepublikationer riktade direkt till vuxna kvinnor. Många kvinnliga mangaskapare har dessutom fört intressanta diskussioner om jämställdhet i sina serier sedan 70-talet, samt debatterat och diskuterat i essäer och tidningar. Men som alltid får man den bästa bilden av det japanska serieklimatet genom att läsa själva produkten, dvs serierna som ges ut.

För mig är det uppenbara problemet för de japanska serierna att mangan så strikt delades upp i målgrupper medan mediet utvecklades, istället för att försöka skapa serier riktade till bredare målgrupper. Det hade förstås sina fördelar i att det som en direkt konsekvens finns många serier riktade direkt till tjejer numera, men behåller man ett sådant system i längden riskerar man att halka ner i stereotypträsket, vilket påverkar produkten negativt. Som tur är utvecklas mangamediet väldigt organiskt och jag tror att vi kommer att se fler serier och antologier som riktar sig till både tjejer och killar i framtiden. Många unga serieskapare har dessutom fört med sig ett mer modernt tankesätt in i serierna, framförallt utanför mainstreamserierna, som är det vi oftast får se översatt till engelska och svenska.

Om vi tar klivet till framgångarna för de japanska serierna i västvärlden så tror jag att det faktum att många tjejer som inte läste serier förut flockas till manga har mycket med representation och igenkänning att göra. Det är något som jag tycker att andra seriekulturer kan lära sig av. Manga tar kvinnliga läsare på allvar. Många har redan låtit sig inspireras, vilket märks på serier som t.ex. Scott Pilgrim, Blue Monday och Hopeless Savages. Som jag har skrivit i en av mina mest lästa artiklar så finns det en fantastisk möjlighet för västerländska serieskapare att fånga upp en helt ny serieläsarpublik s om tidigare aldrig skulle ha kommit i kontakt med serier. Jag ser fram emot att få se hur denna möjlighet utvecklar serierna de kommande åren!

HÖ: Till sist: vilka är dina bästa mangatips just nu? Både i och utanför mittfåran…

M: Låt mig rekommendera lite av både och bland det som finns översatt. Mainstream: 20th Century Boys, Nodame Cantabile, Sailor Moon, Blue Exorcist, Cross Game, Oresama Teacher. Udda:  Apollo’s Song, Rans magiska värld, Children of the Sea, Saturn Apartments, Twin Spica.

Vi tackar My så mycket för detta och rekommenderar än en gång våra läsare att ta en titt på Mangaläsaren – en skattkammare för den serieintresserade!

Trackback-adress