Nathan Edmondson och Tonči Zonjićs luriga spionhistoria Who is Jake Ellis? har genererat rätt mycket buzz och när nu Edmondson tagit klivet in i mainstream som en av författarna i DC:s nysatsning (Edmondson skriver gamla WildStorm-figuren The Grifter) släpper Image påpassligt en TPB som samlar den femnummers miniserien (Edmondson har utlovat fler delar, vilket verkar rimligt med tanke på att den här volymen är tydligt märkt ”1” på ryggen). Perfekt påhopparvolym m a o – och det här är en serie du definitivt bör hoppa på om du gillar spionaction i högt tempo med inslag av fantastik. Believe the hype gäller i det här fallet.

Idén är smart och high concept: Jon Moore är spion-att-hyra med Europa som arbetsfält. Anledningen till att han klarar sig så bra i spionsvängen är att han har nåt ingen annan har, nämligen en skugglik medhjälpare vid namn Jake Ellis… som bara Jon kan se och höra. Så långt, så schizofreni, men det visar sig snart att Jake Ellis vet saker som Jon inte kan veta, och Jake har en egen agenda… Både Jon och vi som läser ställer oss snart frågan – Who is Jake Ellis?

Ett smart och fartfyllt berättande som inte snålar på nagelbitaraction gör att läsaren hela tiden riskerar att tappa fotfästet – på ett bra sätt. Så snart man tror att man klurat ut vad det är fråga om sticker historien iväg åt ett annat håll och de där ledtrådarna vi tyckte vi var så smarta som upptäckte visar sig betyda något helt annat. Det här är en spionhistoria som på bästa möjliga sätt skriver sig in i samma tradition som Jason Bourne-filmerna och TV-serien 24: tonvikten ligger på välkonstruerad action, men samtidigt med tillräckligt mycket karaktärsskildring för att lägga till i alla fall ett extra lager djup (”djup” i relativ mening – det är knappast existentiella karaktärsstudier a la Le Carré det är fråga om i Who is Jake Ellis? – men ändå).

Tonči Zonjićs illustrationer är renskalade som Julian Opie-porträtt och understundom kan det vara lite svårt att skilja alla namnlösa hejdukar åt. Överlag fungerar det dock mycket väl – Zonjićs minimalistiska stil skänker actionsekvenserna en naken hetsighet, och i personskildringarna fungerar Jon Moores alltmer streckgubbelika uppenbarelse som en fyndig metafor för hans problem med imploderande identiteter. Zonjić är inte flashig och illustrationernas enkelhet blir en kontrapunkt till de alltmer komplicerade jaktscenerna.

Detta är en samling jag kan rekommendera utan att tveka – och kommer det en uppföljare under 2012 är det jag som sätter upp den på prenumerationslistan!

Trackback-adress