När jag började skriva den här krönikan tänkte jag liksom förra året inleda med att jag kände mig lite blasé och att wow-läsningarna varit få, att jag hade svårt att bli imponerad osv. Bla, bla å bla. När jag sedan kollar igenom mina recensioner och inköp inser jag hur många riktigt bra serier jag har läst i år. Om ändå minnet kunde vara selektivt så att jag mindes det positiva istället. Uppenbarligen krävs det här lite mental träning. Däremot inser jag att första halvåret var lite sådär medan det brände till framförallt i slutet av året då de finfina serierna hopade sig i min läshög.
Jag kör på direkt med en 5-i-topp lista över de bästa serier jag nyläst i år:
1) Stigamata av Lorenzo Mattotti & Claudio Piersanti (Fantagraphics)
2) Anya’s Ghost av Vera Brosgol (First Second)
3) Gorazde av Joe Sacco (Epix)
4) The Outfit av Darwyn Cooke (IDW)
5) Viktor Kasparsson 1: Skräckens ängel av Dennis Gustafsson (Albumförlaget)
Det var en väldigt blandning av förlag bland de titlar jag gillat bäst. Det är uppenbart att jag egentligen inte kan ha något favoritförlag. Inget förlag har gett ut mer än ett album bland mina favoriter. Jag har i år läst mer amerikanska serier än tidigare och fortfarande är det Vertigo som är bäst men jag tycker att Image ger ut allt fler riktigt bra serier, något jag tror kommer att förstärkas framöver. Jag är å andra sidan lite orolig att Vertigo är på dekis och har fått stryka lite på foten p.g.a. New 52-spektaklet. Ett par av mina favoriter som Scalped och DMZ är på sluttampen och jag vet inte vilka som ska ersätta dem. Bland ongoing så har Scalped och The Walking Dead hållt stilen. Scalped anser jag dock numera är snäppet bättre än The Walking Dead. Jason Aaron och RM Guera levererar en sjukt intensiv berättelse som är svår att släppa. American Vampire var bra men det var spinoffen American Vampire: Survival of the Fittest som var riktigt bra och blandande mystik, action och andra världskriget. En spin-off jag gärna skulle se en fortsättning på.
Lite nya serieskapare upptäckte jag också under året. Vera Brosgol levererade en perfekt tonårsskildring/spökhistoria med Anya’s Ghost så jag kommer definitivt hålla utkik på vad hon har för sig. Doug TenNapel var en ny bekantskap även om han jämfört med Brosgol är något av en veteran och hans Bad Island var en annan serie med tonåringar som huvudsaklig målgrupp som överraskade mig positivt. James Stokoes Orc Stain var en underbart detaljerade fantasy som jag ser fram emot uppföljaren till och Stokoe är definitivt en att hålla ögonen på. Gemensamt för dessa tre var att de hade en serie som imponerade på mig under året. Brittiske Luke Pearson levererade dock tre serier som alla imponerade på mig, barnserierna Hildafolk och Hilda and the Midnight Giant är små mästerverk som jag hoppas översätts till svenska. Den korta Everything we miss lyckas berätta en historia om sorg och samtidigt blanda med fantastiska inslag på ett suveränt sätt. Luke Pearson är för mig en brittisk Kevin Huizenga, från mig är det ett kanonbetyg.
Efter första halvåret var jag lite missnöjd med de svenska serier som getts ut men hösten bjöd på två svenska album som jag kommer att kämpa hårt för att få med på omröstningen om årets bästa serieroman eftersom båda hör hemma där. Mats Jonsson fortsatte sin seriebiografi över sitt liv med Mats kamp om föräldrarollen och påverkan på förhållandet och levererade ett album som verkligen kändes. Kändes fast på ett läskigt vis gjorde Dennis Gustafssons första fullängds-Viktor Kasparsson. I Dennis Gustafssons Viktor Kasparsson har vi nu fått en svensk fiktionsserie som håller hög internationell klass. Albumförlagets och Kolik förlags utgivning har fortsatt att visa framfötterna under året. Givetvis måste jag här också nämna Apart förlag som gett ut The Walking Dead på svenska. Jag hoppas det har gått bra för gänget och att vi får se fler förlag som vågar satsa på amerikanska mainstreamserier. Det finns många guldkorn som kan lyckas hos en svensk publik.
Det största som hände i den svenska seriesvängen var Kolik förlags satsning på Utopi. Plötsligt fanns ett snyggt formgivet magasin, tryckt på glansigt papper med företrädesvis svenska eskapistiska serier. Hurra! Utopi håller också överlag hög kvalitet och jag hoppas att de framöver ger fler än the usual suspects möjlighet att publicera sig i magasinet. Att Tivoli återuppstod likt fågel Fenix var också kul. Jag prenumererar numera själv och det är onekligen en riktigt bra serietidning för barn och jag hoppas att det går bättre den här gången. Just spread the word.
Det har alltså varit ett bra serieår men visst har det funnits besvikelser också. Sämst var Catwoman #1 med sin unkna kvinnosyn. Den i USA överlag hyllade komiska fantasyserien Skullkickers var kanske ändå årets uslaste. Fula teckningar, klichéartat manus och humorlös var den ett sällan skådat magplask. Det har också funnits en rad besvikelser i form av serier som jag hade ohemult höga förväntningar på. Både Habibi och Lång väg tillbaka var bra men levde inte upp till mina förväntningar och blev därför smärre besvikelser.
2012 kommer jag under våren att få dra ner på bloggandet av trevliga orsaker men då lär suget att blogga vara stort när sommaren väl kommer. Jag har i perioder i år känt att suget saknats men efter enbart kortare uppehåll har det återkommit och jag har insett hur mycket jag gillar att blogga. Det är antagligen anledningen till att jag är den som bloggat mest frekvent i år. Men åter till 2012 så finns det några serier jag verkligen ser fram emot. Warwick Cadwell Johnson är, förutom att ha ett av serievärldens tuffaste namn, en serieskapare jag gärna vill läsa något av, 2012 ser jag fram emot både hans försenade album Gungle och den kortare Hunch Parsons som ges ut som en del av Blank Slates Chalk Marks serie. I samma serie har jag stora förhoppningar på Will Morris The Silver Darlings. Morris stil påminner om Gipis, bara det får mig att gå i spinn. Image har tre nya serier som kan bli hur bra som helst: Fatale av Ed Brubaker och Sean Phillips, Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples samt Peter Panzerfaust av Kurtis Wiebe och Tyler Jenkins. Sist men inte minst kommer Reinhard Kleists Der Boxer om den judiske boxaren Hertzko Haft som överlevde koncetrationslägren och sedan blev proffs i USA. Sedan hoppas jag givetvis att bli rejält överraskad några gånger 🙂
I stort sett håller jag med dig och jag blev lite nyfiken på DMZ igen. Jag har läst de två första samlingsvolymerna och fastnade aldrig ordentligt i den trots att jag tycker idén är fin (kan liksom inte motstå postapokalyps). Tar DMZ fart senare eller är det helt enkelt så att jag inte gillar den om jag inte gillade de två första volymerna så mycket?
Det jobbiga med Vertigo är att det är så svårt att vara med från början hos dem. Jag hade jättehöga förhoppningar på Spaceman men efter de inledande numren är jag besviken och funderar på att sluta köpa den. Det är så svårt att sålla bland vertigo-serier och ofta visar det sig efter fem nummer att om något är bra. Man kan visserligen köpa back-issues men rent mentalt känns det lite dyrt :-).
Har någon här stenkoll på Vertigo och vet om man kan förvänta sig någon bra ny serie därifrån?
Om du inte gillade de första volymerna ska du nog släppa den. Jag har bara läst till femte volymen men det är ungefär detsamma.
Nästa år kommer Saucer County med manus av Paul Cornell som jag hoppas är bran annars vet jag ingen.