Serier har under det gångna året dominerat min tillvaro mer än någonsin förr. Visst har jag varit en hängiven seriefantast i drygt 30 år, men 2011 gick jag ett par steg längre i förmedlandet av mina intryck och åsikter till andra. Vid sidan av skriverierna här på Sveriges främsta serieblogg har jag i sällskap av Anton Bjurvald och Freddie Kaplan även drivit landets bästa podcast i ämnet: Hög av serier kommer sedan november förra året med ett avsnitt i veckan där vi lägger ut texten kring aktuella seriehändelser och guidar bland nypublicerade godsaker och klassiker ur arkivet. I och med att jag till vardags jobbar på Serieteket i Stockholm har tillvaron verkligen kretsat kring serier i princip dygnet runt. Reste bland annat till S:t Petersburg i tjänsten (rapporten finns här) vilket ytterligare förstärkte känslan av ett mycket intensivt serieår.
Tunga spoilers angående Hellboy nedan!

När jag blev en del av Shazamredaktionen för lite mer än ett och ett halvt år sedan var det bland annat för att bidra med bevakning av förlaget Dark Horse. Inte helt oväntat är det i en av deras tidningar som man hittar min mest omvälvande seriehändelse 2011. Faktum är att jag varit på väg att skriva om detta långt tidigare men aldrig lyckats då det helt enkelt känts för tungt. I The Fury, finalen på den i alla avseenden episka historia Mike Mignola och Duncan Fegredo inledde med Darkness Calls 2008, får Hellboy hjärtat bokstavligt talat utslitet ur kroppen. Nog är det lätt att bli blasé över seriehjältar som dör då det så sällan är oåterkalleligt. De flesta har såväl Steve Rogers som Bruce Waynes frånfälle och färd tillbaka från dödsriket medelst tidsresor, eller hur ni nu vill förklara det, i färskt minne. Men det här tog mig hårt då det var så välberättat och konsekvent genomfört. Nog för att Mignola kommer att fortsätta göra serier med sin stora röda huvudperson, för hur död är död i Hellboyvärlden, men någon mirakulös återuppståndelse lär vi inte se. Läs Mignolas egen nekrolog över hjälten här! Och glöm för all del inte att lyfta en bägare till Hellboys ära när han fyller år den 23 december!

Utöver att man tog död på huvudpersonen i sin främsta serie låg man inte direkt på latsidan i Mignolas ringhörna. Faktum är att man publicerat så många miniserier och one-shots att det emellanåt varit svårt att som läsare hålla jämna steg med utgivningen. Så att gänget lär behöva en lång julsemester är nog ingen underdrift. Bland övriga höjdpunkter märks Hellboy: The Sleeping and the Dead, Abe Sapien: The Devil Does Not Jest (tvånummershyllningar till kort effektivt skräckberättande), Baltimore: The Curse Bells (som i de senaste numren verkligen gått från att vara ganska trygg monsterjägarskräck till något mycket mer obehagligt och oförutsägbart) och sist men inte minst det första inbundna originalalbumet med den röde hjälten – Hellboy: The House of the Living Dead, där Mignola och Richard Corben hyllar de senare delarna i Universals monsterfilmserier. Det var också i år som vi tog farväl av Guy Davis som tecknat B.P.R.D. i drygt 60 nummer. Han ska satsa på egna projekt som jag förstås ser fram emot. Vemodigt men Tyler Crook visade sig vara en värdig tronföljare som går från klarhet till klarhet i pågående B.P.R.D: Russia.

”The secret ingredient is pulp,” deklarerade Ed Brubaker en gång i ett citat jag tycker stämmer in på livet i allmänhet. Att mer eller mindre retrodoftande äventyrshistorier med maskerade män, vansinniga skurkar och hårdför rättviseskipning varit riktigt hett under det gångna året vittnar storslagna serier som Incognito: Bad Influences (min recension), Mystery Men (mer här från Henrik Ö) och Black Panther: The Man Without Fear (läs mer från samme man) om. Samtliga titlar, de två sistnämnda av David Liss, ligger bra till för priser i Shazam Awards för övrigt. 2012 ser ut att bli än mer pulpintensivt när The Shadow får en ny serie hos Dynamite, Lobster Johnson återkommer i en egen tidning och en hel del annat.

Apropå välbeväpnade vigilantes så fick genrens Elvis, The Punisher, som bekant en omstart i somras med manus av Gregg Rucka och teckningar av Marco Chechetto. Henrik Ö recenserar här de två första numren. Fem nummer in har jag lite blandade känslor. Frank Castle är aningen för tvålfager, jämför med det hålögda vrak som dekisdödar gangsters i sorgligt nedlagda The Punisher Max, och är dessutom något av en bifigur i sin egen tidning. Likväl känns det här som en intressant satsning som jag tror kan hitta formen med tiden. Men nog saknar jag Castles inre monologer, nära nog ett obligatorium i sammanhanget som Rucka säkerligen mycket medvetet hållit sig borta från för att göra titelfiguren än mer mystisk.

Att Kolik förlags ambitiösa Utopi, där vi äntligen får lite episka serier på svenska, var en av årets höjdpunkter redan i mars ger min lyriska recension vid handen. Andra som hållit den svenska fantastikfanan högt under året är förstås Dennis Gustafsson med Viktor Kasparsson-äventyret Skräckens Ängel, recenserad av Rikard här. Årets album?

Årets seriefilm är utan någon vidare konkurrens Captain America: The First Avenger i regi av Joe Johnston. Ett rejält matinéäventyr utan all tvekan och liknande bagage som Marvel-hjältars ursprung brukar vara behäftat med. Hoppas att de utnyttjar alla möjligheter till flashbacks från andra världskriget i kommande filmer. Där finns många historier som bara antyddes här men som jag gärna ser mer av. Apropå film var jag under året också väldigt nöjd med två fina säsonger av Serietekets filmvisningar. Jag och Freddie Kaplan lyckades ordna en fantastisk sättning med många unika visningar som Patrick Meaneys dokumentärer Grant Morrison: Talking With Gods och Warren Ellis: Captured Ghosts samt Mike Allreds lo-fi sci-fi epos Astroesque. Nu när Kulturhusets ledning så lumpet sålt Klarabiografen till SF Bio ser det ut som gårdagens visning av sistnämnda rulle blir vår svanesång. Men då kan vi åtminstone säga att Serietekets filmvisningar i likhet med Rorschach levde utan kompromisser in i det sista.

Det här var som bekant även året då Jason Aaron, som blandat hårdslående grejer som Scalped och The Punisher Max med axelryckningar som nya Hulk, slutade bry sig om Alan Moore och det med emfas. Med tanke på att Moore i och med Neonomicon levererade en av de bästa och mest skoningslösa böckerna på länge och dessutom, referensutmattning eller ej, drämde till med en ny del i The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1969 (mer om den) under 2011 kan man tycka att bannbullan var en aning malplacerad och uttalades i förtid. Neonomicon bygger som ni säkert vet vidare på idéer från Howard Philips Lovecraft. Det hela gjorde mig så fascinerad att jag skrev vad jag håller för min bästa text från i år. Vad gäller skräck av äldre märke vill jag även passa på att utnämna Creepy Presents: Bernie Wrightson (Dark Horse) till årets mest välkomna återutgivning.

Nog för att den började ges ut för lite mer än ett år sedan, men en av de bästa serier jag läst under 2011 har likväl varit Batman Inc. av Grant Morrison och ett par olika tecknare. Serien har dominerats av en ständig framåtrörelse och en vilja att pröva såväl helt nya, ta nummer sju där Batmanvärlden mötte Scalped, som retrofuturistiska grepp för hjälten. Idén att någon med Waynes resurser skulle agera mer globalt i sitt brottsbekämpande känns på ett sätt så uppenbar att man slår sig för pannan när man betänker att de enda som mig veterligen gjort något åt det hållet tidigare är Denny O’Neil och Neal Adams i Ra’s alGhul-historierna från 70-talet samt möjligen John Byrne i Elseworldsalbumen Generations. Ett av greppen som väckt mest splittrade reaktioner är omstöpningen av Bruce Wayne/Batman som en globetrottande spy-fi figur som sorglöst pimplar champagne med Selina Kyle/Catwoman och i nästa scen sänker en osynlig robot i ett hemligt valv i Japan. Jag älskar detta förbehållslöst medan andra blir tokiga när Batman inte hänger på en gargoyle i Gotham och plågas av minnen från förr innan han plattar till Jokern lite lagom för ??? gången i ordningen. Tydligtvis fanns vissa av tvivlarna i DCs ledning då Batman Inc. var en av titlarna som fick stryka på foten (medan 90-talssoppan Batman: The Dark Knight trots alla förseningar fick en andra chans) i samband med den satsning som dominerat de senaste månaderna för gissningsvis rätt många seriefans. DC Comics The New 52.

Givetvis har vi på Shazam dragit åtskilliga strån till den stacken. Henrik Ö skrev långt och klokt om detta här, och fler är vi som pitchat in med recensioner av spridda lösnummer. Jag har läst drygt 40 av de 52 tidningarna och är måttligt imponerad. Visst har man lyckats återta andelar från Marvel och skudda en del av ”din farsas superhjältar” dammet från fötterna. Nu känns förlaget mer som en prisma där merparten av mainstreammarknadens fasetter reflekteras. Då blir det en del cyniskt våldsporrflörtande för X-boxgenerationen, lite krig, lite western, lite ljusare spandexaction och en smula skräck sida vid sida med extra köttiga versioner av de största figurerna. Men att 2011 vara förlaget som släppt igenom såväl Catwoman som Red Hood and the Outlaws är inte direkt en fjäder i hatten. Om man ska fokusera på det positiva så gillar jag emellertid verkligen:

Action Comics: Morrison börjar om från början (och då snackar vi givetvis år 1939) med Superman men ändå känns det mesta helt nytt. Rags Morales tecknar dynamiskt och får mig att för ovanlighetens skull nynna John Lennon när jag ser Clark Kent och hans alter ego: ”A working class hero is something to be…”
Animal Man/Swamp Thing: Ligger nära varandra tematiskt och är bägge titlar man tagit tillbaka från Vertigo. Här har Jeff Lemire respektive Scott Snyder valt att fokusera på precis det som attraherat mig med de här figurerna: djurrättsperspektivet hos Buddy Baker, identitetskrisen hos Alec Holland och att bägge rör sig i samma skräcktonade riktning med fantastiska bilder av Travel Foreman/Yannick Paquette är såväl oväntat som välkommet.
O.M.A.C.: Dan Didio och Keith Giffen kanaliserar Kirby på allra bästa sett både vad gäller ton, infall och illustrationer. Det är alltid dunkardags i denna tidning som präglas av rent ös från första rutan till sista.
Batman & Robin: Då Morrison skrev den var serien fenomenal. Riktigt samma höjder har man inte nått upp till sedan Peter J. Tomasi tog över, så nu är mitt engagemang beroende på hur länge jag står ut med ungdjäveln Damien. På grund av det han gör i nummer två kan den prenumerationen snart vara över.

Bubblare: Batwoman – rödhårig brottsbekämpare slåss mot monster från mexikansk folklore och Frankenstein Agent of S.H.A.D.E. – jag kan inte få nog av monstertidningar med organisationer som har häftiga förkortningar i titeln.

Ett maxat serieår med andra ord. Om jag likt Criswell tillåts blicka in i framtiden så tror jag att 2012 kommer bli riktigt fint. Ser fram emot att skriva mer för Shazam, att vi ska påbörja vårt samarbete med Science Fiction bokhandeln (jepp ni kommer att kunna ta del av våra texter på andra håll än gamla goda Shazam.se från och med januari), att visa film på Bio Rio (mer om det senare), att Mignola har utropat 2012 till ett ”Year of monsters”, att hela året definieras av pulpkänsla, en ny chans för Batman Inc. och att The Dark Knight Rises blir en så värdig avslutning på Christopher Nolans Batmantrilogi som vi alla hoppas. Sist men inte minst har jag vissa förhoppningar jag väljer att hålla närmare västen men som ni kära läsare kommer att märka av innan året är slut om allt går enligt planerna.

God jul, gott nytt år och tack för ert stöd och kommentarer under året som snart passerat! Hoppas ni får bara hårda paket.

Trackback-adress