Det var ett tag sen vi skrev om Jeff Smiths post-Bone-projekt RASL här på Shazam och sen dess har två ytterligare samlingar av lösnummerserien kommit ut, den senaste, vol 3, som ni kanske förstår alldeles nyligen. RASL samlas i vackra oversize-volymer – serien kommer verkligen till sin rätt i det större formatet men det är ett litet helsike att passa in de stora böckerna i seriehyllan… men det kostar att ligga på topp, som man säger.

För den som inte hängt med är RASL en SF-historia om parallella verkligheter. Huvudpersonen, RASL, presenteras i början av serien som interdimensionell konsttjuv men vi förstår snart att han har ett betydligt mer komplicerat förflutet… som är på väg att hinna i kapp honom. Det finns också en stor dos klassisk noir i RASL, dock filtrerat genom den något atypiska noirmiljön New Mexicos ökenlandskap, där det mesta av handlingen utspelar sig. I RASL drar Jeff Smith ned på cartoon-elementen från Bone rejält, till förmån för en sjabbigare stil med sin beskärda del av groteskerier. SPOILERS efter hoppet!

Groteskerierna fortsätter i volym 3, där RASL konfronteras med fler och fler människor som också kan resa mellan de parallella verkligheterna – och hans förhållande till diverse parallella ”versioner” av hans gamla flammor och kontakter fördjupas och kompliceras. Bland alla vanskapta barn och ödlelika skurkar är ändå Smiths bästa visuella skapelse huvudpersonen RASL själv, vars trubbiga och muskulösa fysionomi kontrasterar fint mot hans bakgrund som briljant vetenskapsman. I flera tillbakablickar får vi också se hans mindre trubbiga forna jag, ett skickligt grepp eftersom Smith excellerar i att rita RASL i olika tidsperioder så att vi som läsare får en tydlig känsla av hur han har utvecklats som person under sina äventyr – hans utseende och ansiktsuttryck får spegla hans inre utveckling.

Jag tycker RASL har varit lite upp och ned – första volymen grabbade tag i mig direkt men sedan saktade historien in ordentligt i volym 2, där Smith irriterande nog tillbringade mycket tid med berättande exposition (istället för att låta karaktärerna föra historien framåt). I och med volym 3 tar dock berättelsen fart på allvar igen och expositionen hålls till ett minimum. Smith har här också en fin avvägning mellan att lösa gamla mysterier (så att läsaren inte ska bli frustrerad) och att presentera helt nya sådana (så att intresset hålls kvar). Heder också åt Smith för att han har gjort SF-elementen i serien väldigt genomtänkta och konsekventa – här syns världsbyggarrutinen från fantasyeposet Bone tydligt.

I takt med att RASL blir allt sårigare och alltmer orakad börjar jag misstänka att den här historien inte kommer få något lyckligt slut (kommande vol 4 är sista delen), men om kvaliteten fortsätter ligga på det här planet har jag i alla fall fått en suverän serieupplevelse när det hela tar slut!

Trackback-adress