Medan vi alla sitter andlöst och väntar på 2012 års stora Marvel-event, Avengers vs X-Men, passar vi på att bjuda på en liten seriehistorisk orientering om hur det gått när dessa superteam drabbat samman tidigare. Observera att denna krönika bara handlar om de gånger teamen slagits med varandra – vill ni ha en mer komplett, för att inte säga extremt detaljerad, bild av allt samröre dessa två grupper haft med varandra rekommendrar jag Comic Book Resources artikel i samma ämne (denna artikel, plus egen research och grävande i mitt personliga serie-arkiv, är källorna till denna text).

Första gången dessa två superteam drabbade samman var så tidigt som i januari 1965, då på mutanternas hemmaplan (d v s i tidningen X-Men, #9 närmare bestämt). Stan Lee skrev, Jack Kirby blyertsade och Chic Stone tuschade storyn Enter, The Avengers! Stan Lee hade kanske inte världens bästa fantasi när det gällde att hitta på storytitlar, flera tidiga Marveltidningar har undertiteln Enter the X – favoriten från X-Men är nog uppföljaren Re-enter the Mimic!. Hursomhelst. Då Civil War ännu ligger 41 år i framtiden är givetvis fajten mellan de två teamen mest ett missförstånd snarare än en djup ideologisk konflikt. De är båda på jakt efter superskurken Lucifer (ni minns han som sabbade Professor X:s ben, va?) – Avengers vägledda av Thors hammare som känt av ”onda impulser”, X-Men av Professor X:s telepati. Dock vet X-men vad Avengers inte vet, nämligen att Lucifer riggat en bomb att explodera om hans hjärtrytm ändras, varför X-Men ser sig tvingade att fajtas med Avengers för att ”skydda” Lucifer (som dock nitas av Professor X när Lucifer är upptagen med att gotta sig åt X-Men/Avengers-fajten på sina monitorer).

Vem vinner? Svårt att säga. Cyclops ögonstrålar Thors hand så han tappar sin hammare, vilket måste räknas som en stor bedrift. Dock får Cyclops sedan sin egen stjärt överräckt till sig av Captain America som spöar honom lätt – dock efter att Beast lika lekande lätt snott Caps sköld. Wasp räknar ut Jean Grey genom att förblinda henne med hennes eget röda hår (!). Rookie mistake, Jean! Ingen Phoenix Force där direkt. Giant Man och Iron Man gör inte särskilt mycket och inte Iceman och Angel heller (den senare surar lite när det visar sig att han inte kan lyfta Thors hammare). Trots allt tycker jag X-Men avgår med den moraliska segern, även om ledaren Cyclops får storstryk så är det ändå rätt coolt att X-Men lyckas avväpna både Thor och Captain America. Plus att Avengers helt fegt bara sticker utan att bry sig om Lucifer när de inser att fajten är ett misstag. Buu!

Kul detalj: Lucifer har sitt högkvarter i ”Bavaria, in the heart of the Balkans.” Skaffa en karta, Stan.

Tre år senare, 1968, fajtas X-Men och Avengers igen i en tidig Marvel cross-over som löper mellan X-Men #44-45 och Avengers #53 – med huvuddelen av själva fajten den här gången i Avengers-tidningen (växling av hemmaplan i rättvisans namn!). Upptakten i de två numren av X-men skrevs av Gary Friedrich och illustrerades av George Tuska (blyerts) och John Verpoorten och John Tartaglione (tusch), medan finalen i Avengers #53 skapades av något mer namnkunniga Roy Thomas (manus), John Buscema (blyerts) och George Tuska (tusch den här gången).

Upprinnelsen till fajten den här gången är Quicksilver och Scarlet Witch, som tidigare lämnat Magnetos Brotherhood of Evil Mutants och istället blivit medlemmar av Avengers – men i denna storyline byter de tillbaks och bestämmer sig för att hänga med pappa och hans kompis Toad (säga vad man vill om Magneto, men i sin ungdom visade han inte direkt gott omdöme i sitt val av sidekicks). X-Men tillfångatas av Magneto men Cyclops lyckas fly och jagar ikapp (?) Quicksilver som försöker gömma sig i Avengers högkvarter – men ha, det hade han inget för, Cyclops besegrar honom lätt. Avengers (Hawkeye, Goliath, Wasp och Black Panther – B-laget, med andra ord) dyker upp och undrar typ, ”Hallå, vad gör du med vår kompis” (att Quicksilver nyss övergivit dem för Magneto verkar inte vara så viktigt). Cyclops, misstänksam som han är, tror att Avengers-figurerna framför honom såklart är robotar skapade av Magneto, så han anfaller – zap zap så har han tagit ned både Hawkeye och Black Panther och lyckas fly! Tur då att Angel (??) också flytt från Magneto – han dyker upp och förklarar läget för Avengers. Sen blir det lite mer härligt Silver Age-krångel och fajten fortsätter på allvar när Avengers tar sig in i Magnetos högkvarter och konfronteras med hela X-men – under mental kontroll av Magneto! Beast ger Black Panther en rejäl fotmacka och mutanterna har övertaget tills Black Panther fattar att problemet är att Avengers undermedvetet hålls tillbaka eftersom de ser X-men som hjältar. Med den lilla mentala blockeringen ur världen är de hjärnkontrollerade X-men ingen match för Avengers.

Vem vinner: Trots att Cyclops totalpunkar Avengers B-lag helt själv är det helt klart Avengers som avgår med slutsegern. När den alltid lika lugne och rationelle Black Panther har rett ut situationen gör Hämnarna processen kort med mutanterna.

Kul detalj: Den som i slutänden besegrar Magneto är hunsade underhuggaren Toad, som tröttnat på Magnetos mobbartakter. När Magneto desperat håller i det lyftande icke-metalliska planet (PLOT DEVICE) med fingerspetsarna stampar Toad honom på händerna och han faller ned mot klipporna nedanför. Go Toad!

Sen dröjde det ända fram till 1987 innan X-Men och Avengers bråkade nästa gång, men den här gången fick de i alla fall en hel miniserie för sig själva – X-Men versus The Avengers, där konflikten grupperna emellan drogs ut över fyra nummer. Mycket mer i linje med dagens event comics alltså, fast mycket mindre i omfattning. Ett för tiden toppat lag stod för manus och illustration: Roger Stern (manus), Marc Silvestri (blyerts) och Joe Rubinstein (tusch) – och det bör också nämnas att detta var på den tiden Ann Nocenti (sedermera dokumentärfilmare på Haiti) var redaktör på Marvel – också för denna miniserie.

Huvudintrigen här handlar om hur Avengers försöker ta fast Magneto (vid tillfället faktiskt ledare för X-Men) så att han kan dras inför rätta för brott mot mänskligheten. Tyvärr känns seriens titel som falsk marknadsföring eftersom de två grupperna knappt slåss alls! Istället avbryts de hela tiden av andra fiender, så mesta delen av tiden slåss de på samma sida. Lite lamt, men då en av dessa gemensamma fiender är the Soviet Super-Soldiers förlåter man det mesta – denna samling kalla kriget-stereotyper måste vara bland det mest pinsamhetscoola Marvel hittat på. De kallar varandra comrades hela tiden och släpper ur sig härliga kraftuttryck som ”Lenin’s beard!”. Och en av dem är en armémajor som kan förvandla sig till en björn, han har superhjältenamnet Ursa Major. Det är ju en nästan intellektuell ordvits! But I digress.

Rent fajtmässigt händer alltså inte så mycket. När första uppgörelsen stundar dyker som sagt Soviet Super-Soldiers upp så det blir inte mycket till slagsmål mellan Avengers och X-Men. Wolverine och Black Knight hinner växla hugg och Wolvie är mycket frustrerad över att hans adamantiumklor inte biter på Black Knights svärd – ”It was forged by a guy named Merlin, maybe you’ve heard of him”, säger Black Knight stöddigt. Sen passar X-Men på att fly medan Avengers är upptagna med Soviet Super-Soldiers. Buu igen! Senare slåss Avengers mot Magneto (ensam) och på sant superskurksmanér håller han dem alla stången tills han också lyckas fly. Buu ytterligare ännu en gång! När vi kommit fram till nummer tre av miniserien är den falska marknadsföringen naket uppenbar: istället för att fajtas samarbetar alla tre grupperna (Avengers, X-Men och Soviet Super-Soldiers) för att evakuera en sjunkande båt (som visserligen Crimson Dynamo sänkte till att börja med, men ändå). Avengers vs X-Men, my aunt Fanny.

Vem vinner: Ingen. Båda lagen förlorar solklart eftersom de knappt ens slåss! På fyra nummer! Hoppas 2012 års version lever upp till namnet åtminstone.

Kul detalj: Jag har en smygande misstanke om att det går så dåligt för Avengers i denna serie eftersom de dras med sin kanske menlösaste och o-originellaste medlem genom tiderna, nämligen magikern Doctor Druid. Han är en lågbudgetversion av Doctor Strange helt utan personlighet (och med jönsigt pipskägg istället för manlig Fu Manchu-mustasch).

Sammanfattning: Enligt min poängräkning står det alltså inför 2012 1-1 mellan Avengers och X-Men, med en match inställd. Vi hoppas på en sista och avgörande match nästa år!

Trackback-adress