Skräckmästaren Howard Philips Lovecraft (1890 – 1937) är (i gott sällskap av Franz Kafka) en av mina absoluta favoritförfattare och säkerligen inte ett obekant namn för läsekretsen. Med berättelser om kosmisk fasa och människans obetydlighet i ett universum som knappt har noterat att vi finns är han den främste skribent pulpmiljön på 1920/30-talet frambringade. I sina bästa stunder transcenderar hans ofta svulstigt ordrika berättelser alla genrebarriärer och blir något mycket mer än de till synes basala beståndsdelarna. Med noveller som ”The Colour Out of Space”, ”The Whisperer in Darkness” och i At the Mountains of Madness, en av de få romaner Lovecraft skrev, tar han ut en ny riktning för litteratur med fantastiskt innehåll. Som åtskilliga författare med en självklar plats i vitterhetens firmament är hans texter långt ifrån lättsmälta. De kräver en aktiv insats och ett engagemang som inte alla läsare är beredda på eller ens kapabla till. Men tar man sig tiden, och har den själsliga styrkan att stå emot det ibland översvallande adjektivflödet, väntar berikande läsupplevelser som får dig att se världen med nya ögon.

Många har genom åren känt sig kallade att bidra till författarens påhittade (?) Cthulhu-mytologi. Redan under Lovecrafts sorgligt korta livstid byggde vänkretsen runt magasinet Weird Tales, där merparten av texterna publicerades, ut hans pantheon av onämnbara gudar och bidrog till biblioteket av dödligt farliga ockulta verk där Necronomicon står på den främsta piedestalen. Hans historier har haft ett extremt brett kulturellt genomslag. Bland fansen märks skribenter med högt kulturellt akribi, som Jorge Luis Borges, William S. Burroughs och Joyce Carol Oates. Med mycket varierande grader av framgång har många filmatiseringar gjorts och numer ordnas en årligen återkommande festival med mestadels independentproduktioner. Rörande ofta är det bidragen utan mångmiljonbudget som kommer källorna närmast. Åtskilliga är också de musiker som hämtat inspiration från hans verk. Mot slutet av 60-talet spelade gruppen H.P. Lovecraft psykedelisk rock bokstavligt talat i hans namn. Mark E. Smith (The Fall) är känd för sitt Lovecraft-intresse. Svenska doom ambient bandet Sephiroth gör åtskilliga anspelningar i låttitlar och om man vill ta in hårdrocken i diskussionen blir listan mycket lång. Inte helt oväntat har det även dykt upp ett band med namnet Aklo, direkt inspirerat av de serier som diskuteras längre fram i texten. De senaste 30 åren har många introducerats till Lovecrafts värld genom roll/brädspel som Call of Cthulhu och Arkham Horror. I dagens merchandisetokiga klimat finns det så många kringprodukter baserade på Lovecrafts liv och verk att vissa stackare surnat på mästaren efter att ha sett en Cthulhu i plysch för mycket. Även på seriesidan kan man fylla hyllmetrar med alla som tolkat hans texter, gjort den unge författaren till Charles Forts sidekick och rent allmänt inspirerats av gentlemannen från Providence. Dessvärre nöjer sig många med att slänga in lite tentakelmonster, låta en ockult bok spela en framträdande roll i intrigen och ha skurkarna utbrista ”Iä! Iä! Shub-Niggurath!” och liknande kötteder. I dessa trygga skräckberättelser, för att parafrasera Lovecraftkännaren Mattias Fyhr, motas det krälande kaoset tillbaka av rättrådiga män och ordningen återställs om än bara temporärt. Även om de endast i undantagsfall bryter ny mark behöver berättelserna i den här kategorin nödvändigtvis inte bli dåliga. Se bara på de tidiga serierna med Hellboy, där Cthulhu-mytologin är ständigt närvarande. Att Viktor Kasparssons skapare Dennis Gustafsson spenderat en och annan timme med CoC i unga år ger de makabra mysterieserierna som flödar ur hans penna åtskilliga bevis för. Nog för att man inte ska döma saker olästa men jag misstänker att IDWs stora crossoverevent som börjar i januari, Infestation 2, lär innehålla åtskilligt av slentrianmässig tentakelaction. Så är dock givetvis inte fallet när Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an Lovecraft.

Albumet Neonomicon samlar två miniserier som duon gjort med utgångspunkt i Lovecrafts verk. The Courtyard är en direkt fortsättning på en av de mest ökända novellerna ”The Horror at Red Hook”. Det dåliga ryktet är välförtjänt då den ger fritt uttryck åt några av författarens mindre smickrande sidor. Inspirerad av den mestadels olyckliga perioden då han bodde i New York utan pengar, äktenskapet med Sonia Haft Greene sakta krackelerade och hans äckel inför stadens etniskt diversifierade befolkning ökade, är det här ett av författarens mest osminkat rasistiska verk. I ett av sina många brev till vännen Frank Belknap Long beskriver han sina intryck från en promenad i Lower East Side:

”De organiska skapelserna som höll till i denna fruktansvärda kloak skulle inte kunna kallas människor, även om man ansträngde sin fantasi. De var monstruösa och diffusa embryon till Pithecantropus och amöba, bildade i en seg och stinkande gyttja som var ett resultat av jordens förstörelse; de krälade och dröp på de smutsiga gatorna, gick in och ut genom fönster och dörrar på ett sätt som bara påminde om invaderande maskar, eller om obehagliga skapelser härstammande från havsdjupen.”
(Citatet hämtat ur H.P. Lovecraft: Emot världen, emot livet av Michel Houllebecq. Svensk översättning av Kennet Klemets.)

OBS! SPOILERS I RESTEN AV TEXTEN

Att karlen längtade till Providence torde stå bortom alla tvivel. Skämt åsido så går ”The Horror at Red Hook” helt och hållet i samma stil när vi får följa polisen Thomas F. Malone vars undersökningar av kultaktiviteter i New Yorks slumkvarter slutar mycket illa. Att läsa den känns ungefär som när en god vän bli alldeles för full och gör bort sig totalt medan man hjälplöst ser på. Det är verkligen inte det mest inspirerande i Lovecrafts författarskap. Att Moore lyckats vaska fram berättarguld ur denna sörja är dubbelt förvånande. Enligt egen uppgift skrev han dessutom Neonomicon i akt och mening att få pengar till en oväntad skatteskuld. Lovecraft skrev merparten av sina bästa historier helt enkelt för att få mat på bordet och förändrade 1900-talslitteraturen på kuppen. En vanlig dag på jobbet kan tydligtvis betyda helt olika saker beroende på vem man frågar. Ursprungligen publicerades The Courtyard som en novell i antologin The Starry Wisdom: A Tribute to H.P. Lovecraft (Creation Books 1995). Bland andra medverkande märks Grant Morrison, tecknaren John Coulthart (en av de bästa att ta sig an Lovecraft i min bok) och musikern Michael Gira. 2003 gjorde Anthony Johnston (Wasteland, Stormbreaker: The Graphic Novel med mera) ett seriemanus som höll sig mycket nära Moores text. Här möter vi FBI-agenten Aldo Sax vars undersökningar av en serie ritualmord med allt utom gärningsmännen gemensamt fört honom till slummen i Red Hook, New York. Sax är briljant, arrogant och, som hans berättarröst ger uttryck för, har han mer än utseendet gemensamt med Lovecraft. Hans redogörelse för mordutredningen, offren, förövarna och de förhatliga omgivningar han befinner sig i peppras med rasistiska uttryck. Spåren leder Sax till en utdömd kyrka som numer inhyser rockklubben Zothique. Där lyssnar de pubertalsvettiga massorna till husbandet Ulthar Cats lett av sångerskan Randolph Carter (sic!). Hon trakterar publiken till låtar som ”Zann Variations”, där hälften av texterna utgörs av gutturala läten hon inspirerats till av drogen Aklo som langaren Johnny Carcosa förser henne med. På 20-talet figurerade stället i en olycksdrabbad utredning ledd av en viss Thomas F. Malone.

Lyckligtvis nöjer sig inte Moore med att bara göra en uppföljare på Lovecrafts historia eller ägna sig åt referenslekar. Men det ska givetvis sägas att det festligt utförda namedroppandet sannerligen får mig att dra på smilbanden åtskilliga gånger under läsningen. I Neonomicon, där berättelsen tar vid ett par år efter händelserna i The Courtyard, undslipper sig till och med en av huvudpersonerna att hela fallet ter sig som ett enda litterärt internskämt. Den här gången skriver Moore manuset själv och försitter verkligen inte några chanser att arbeta med alla nivåer som Lovecraft och uppskattningen av hans texter fungerar på. En av aspekterna är just förmågan de här pulphistorierna haft att på outgrundliga vägar sippra in i olika delar av kultursfären. Praktiserande ockultister som Aleister Crowley och Anton Szandor LaVey kopplas på mer eller mindre fantasifulla sätt samman med gentlemannen från Providence. Den senare har även publicerat ritualer direkt influerade av Lovecraft i sin The Satanic Rituals. I Död men drömmande: H.P. Lovecraft och den magiska modernismen går för övrigt den tidigare parafraserade Fyhr på djupet av det här spåret. Den påhittade boken Necronomicon har kommit ut i åtskilliga upplagor, den ena mer autentisk än den andra om man ska tro redaktörerna. Så från att vara fria fantasier har den gått till att vara en del av 1900-talets ockulta historia. Idén att Lovecraft visste mer om, alternativt var högst verkliga kulter på spåren i sina skriverier är en populär tanke som vävs in i Neonomicon.

En annan av nivåerna finner vi citatet ”Language is a virus from outer space,” som Burroughs en gång skrev i en essä. Det hade lika gärna kunnat vara hämtat från Lovecraft. För poängen med alla de tungvrickande namn och uttryck som kryddar hans författarskap är att närma sig något som ligger bortom det mänskliga språket, till och med vår fattningsförmåga. I The Courtyard går Moore så långt att det är orden som förvrider sinnen och i förlängning vränger kött. Enligt synsättet som är det tongivande hos Lovecraft är de äldre gudarnas status som onda emellertid långt ifrån självklar. De ligger bortom gott och ont och är helt enkelt livsformer som är inkompatibla med mänskligheten. Som människa är det givetvis naturligt att betrakta gudarna och deras kultister som ondskefulla då de söker utplåna oss. Men ur deras synvinkel är vi ett virus och de är immunförsvaret. Att många missat detta är till stor del August Derleths (1909 – 1971) fel. I sitt hanterande av Lovecrafts litterära kvarlåtenskap har han förvisso gjort ett gott jobb med att hålla historierna i tryck i fina inbundna volymer på förlaget Arkham House. Men han har också skrivit egna berättelser, och avslutat material som Lovecraft påbörjat, där Cthulhumytologin filtreras genom en kristen livssyn vilket i mångt och mycket förfelar de ursprungliga intentionerna. Med detta sagt ska man även minnas att åtminstone ett av fröna till de här mer traditionella monsterbekämparhistorierna sådde Lovecraft själv med ”The Dunwich Horror”.

En tredje nivå är givetvis som en rakt upp och ner spännande och riktigt otäck skräckhistoria. För när agenterna Brears och Lamper fortsätter den undersökning som övergavs av Sax i samband med att han på värsta tänkbara sätt ”went native” i slutet av The Courtyard, har verkligen Moore och tecknaren Burrows släppt på alla hämningar. Vid sidan av de språkliga och litterära spelen är det här riktigt motbjudande. Festliga snusktexter från rockgrupper med namn som The Rats in the Malls, ”I want my thing on your doorstep, my haunter in your dark, I’m getting squamous just thinking how you walk”, och porrfilmstitlar som Cth’Orgy invaggar läsaren i den falska känsla av trygghet som bara väl utförd referenshumor kan ge. När de sedan drar undan mattan och allt blir vidrigt på riktigt drämmer det till så mycket hårdare. Utan att här gå in på detaljer kan jag enkelt säga att vi får en extremt fysisk tolkning av vad Lovecraft menade med ”onämnbara riter” samt rakt upp och ner visas hur spridningen av ”the Innsmouth look” faktiskt gick till. Burrows illustrationer håller sig hela tiden på rätt sida av det överdrivna vilket gör groteskerierna och övergreppen mycket svårare att ta del av. Då Lovecraft har haft en så extremt stor inverkan på skräcklitteraturen från 30-talet och framåt är det idag svårt att se hur banbrytande han emellanåt var. Åtskilliga av hans innovationer har blivit allmängods och klichéer på ett sätt som gör att briljansen skyms av alla vajande tentakler. I Neonomicon filtreras all trygghet bort från skräcken och kvar är en till lika delar fascinerande och själskrossande terror. Det är verkligen mer än jag vågade hoppas på från den här serien trots upphovsmannens goda renommé och ställning i min privata kanon.

Manus: Alan Moore/Anthony Johnston
Illustration: Jacen Burrows, Juanmar (färgläggning)
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5

Att samma vecka som jag imponerats storligen och fått rulla åtskilliga mentala sanity loss-tärningar under läsandet av ovan diskuterade serie ta mig an ytterligare något baserat på Lovecraft kan tyckas orättvist. Men sådan är ibland världen och jag har även tröskat igenom The Dunwich Horror # 1 med manus av Joe R. Lansdale och målningar av Peter Bergting. Efter att ha imponerats av de effektivt kusliga illustrationerna under de nära nog ordlösa inledande sidorna får jag upp hoppet en aning. Bergting har verkligen utmanat sig själv med gott resultat här och bilderna ligger långt från den stil, som jag förvisso också uppskattar, han oftast använder sig av med mycket distinkta tuschlinjer och kantiga konturer. Så fort huvudpersonerna börjar prata blir det tyvärr uppenbart att manuset inte håller riktigt samma klass som teckningarna. Replikflödet känns stelt och figurerna sätter sig inte. Oväntat då Lansdale, vars verk jag har tagit del av mer i prosa än seriemanusform, ofta uppvisat förmågan att med bara några rader få fram en karaktärs hela liv och temperament. Men så får de inte heller chansen att träda fram då serien snöpligt tar slut efter drygt femton sidor med ett ”fortsättning följer” då tidningen visar sig vara en antologi. Det extremt köttiga och motbjudande parti som leder fram till den alltför tidiga cliffhangern ger dock tillräcklig mersmak för att jag ska hänga med denna uppföljare på Lovecrafts monstruösa bondesägen ett tag till.

Efter denna negativt chockartade avrundning får vi början på en serieversion av ”The Hound” signerad menton3. Historien härstammar från den tidigare delen av författarskapet och handlar om två dekadenta dandyer vars jakt på kickar och allt fränare njutningar får katastrofalt resultat. Poppy Z. Brite har för övrigt gjort sig skyldigt till en nytolkning av novellen under titeln ”His Mouth Will Taste of Wormwood”. Dess innehåll skulle med all säkerhet ha gett den ganska så pryde Lovecraft skrämselhicka. Menton3 kanaliserar Dave McKean med sina mörka, collageartade bilder. Gott så, men att stycka upp även en av allt att döma kort back up-serie på flera delar får mig att undra vad redaktörerna sysslar med på IDW. Svaret kommer snart (efter en sida introduktion till författarskapet som avslutas, du visste det, med ”mer i nästa nummer”): reklam för en annan serie! Halva tidningen är alltså en skamlös pluggning av Chris Robersons och Rich Ellis nya serie Memorial. Vid det laget har jag surnat till mer än när jag för tionde gången utsatts för Lee Bermejos Batman: Noël i valfri DC52. Bedömningen landar därför i det lätt avfärdande utlåtandet ”Sandman rip off”. Huruvida det är rättvisande återstår dock att se.

Snygga bilder och trevande manus i en allt annat än luxuös förpackning blir tyvärr det samlade intrycket av den här Lovecraftsatsningen. Jag är ju inte den som vanligen rekommenderar folk att vänta på samlingen, men i det här fallet känns det befogat.

Manus: Joe R, Lansdale/Robert Weinberg
Illustration: Peter bergting, Menton3
Förlag: IDW
Betyg: 2/5

För er som har fått ett sug efter att läsa och diskutera H.P. Lovecraft, och jag hoppas ni är många, kan jag rekommendera ett besök hos SF Bokhandeln i Stockholm nu på fredag 2 december. I samarbete med Vertigo förlag arrangerar man en skräckafton som går helt i mästarens tecken. Från klockan 18 blir det signeringstillfällen, zombiepoesi, prisutdelning i Lovecraftiansk novelltävling och annat. Jag får den stora äran att vara moderator under ett samtal med Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln), Anders Fager (Samlade svenska kulter), Karl Johnsson (Mara från Ulthar) och Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?). Hoppas vi ses där!

Trackback-adress