Robert Sellers är inget stort namn i serievärlden men välbekant för konsumenter av showbiz-biografier: Sellers har nedtecknat levnadshistorier för bl a Sting, Tom Cruise och Ernie Wise. Mest känd är han dock för sina alkoholistglorifierande skvallersamlingar Hellraisers: The Life and Inebriated Times of Richard Burton, Peter O’Toole, Richard Harris & Oliver Reed, Hollywood Hellraisers: The Wild Lives and Fast Times of Marlon Brando, Dennis Hopper, Warren Beatty & Jack Nicholson, samt oundgängliga referensverket An A to Z of Hellraisers: A Comprehensive Compendium of Outrageous Insobriety. Den förstnämnda boken (den om legendariska brittiska skådis-suputerna Burton, O’Toole, Harris & Reed) har Sellers nu påpassligt omarbetat till serieformat med hjälp av välrenommérade brittiska illustratören JAKe (alias Jake Holloway) på biografispecialiserade förlaget Self Made Hero (som tidigare bl a publicerat Gonzo: A Graphic Biography of Hunter S Thompson). Så – hur roligt är det att läsa kändisfyllehistorier i serieform?

Svaret är: ganska roligt, men väl tröttande i längden. För det är verkligen en närmast ändlös räcka av alkoholrelaterade bravader som Sellers och JAKe presenterar här – till och med en spritmarinerad och av studentikosa miljöer härdad läsare som jag själv baxnar inför skådespelarkvartettens förhärdade dryckeskonsumtion. Några faktoider kommer stanna kvar i minnet länge – detta med att doktorerna som 1981 skulle operera Richard Burtons rygg fann så mycket kristalliserad alkohol på hans ryggrad att de var tvungna att skrapa rent den innan de kunde fortsätta operationen; det faktum att Peter O’Toole var en vanemässig fylleklättrare – det mesta annat kommer att förblekna; i de flesta fall blir inte fylleri roligare bara för att det är kändisar som gör det.

Missförstå mig inte nu, jag gillar spritromantik lika mycket som vem som helst. Problemet är nog att de fyra skådisarna här drack så infernaliskt mycket att det är svårt att romantisera (Oliver Reeds Oxfordrekord: 126 pints på ett dygn) – vilket inte hindrar Sellers och JAKe från att försöka så gott de kan. Det som är tillagt i serieversionen är en ramhandling om en ung suput som försummar sin familj, och under ett anfall av DT träffar han sin fars spöke (pappan var givetvis också alkoholiserad), som på Dickenskt manér skickar sonen på en scared straight-vandring i sällskap med de nämnda fyra skådisarna. Meningen är att de ska visa honom alkoholens faror så att han kan återförenas med sin familj och lova att sluta dricka (inte-så-mycket-spoiler: det gör han), men någon skräckpropaganda är det inte fråga om här, snarare tvärtom. Precis som i sina böcker förmår Sellers inte dölja att han egentligen tycker det är rätt coolt att dessa fyra arbetarklassgrabbar-turned-världsskådisar drack nåt så äh-fäh-ruktansvärt mycket att jag verkligen måste sträcka mig efter metaforerna (svampar, hinkar och kastruller räcker liksom inte riktigt till, det som krävs är snarare tankbilar, cisterner och mindre vattendrag). Att de fyra betedde sig som as mot nästan alla de någonsin träffade, särskilt sina egna fruar/barn/familjer, nämns visserligen men ägnas inte alls lika mycket uppmärksamhet som deras episka berusningar. Det är tydligt att Sellers längtar tillbaka till en tid då män fick vara män och kunde dricka tre pannor vodka om dan utan att behöva höra frugans gnat hela tiden – särskilt om de var så begåvade skådisar som Burton/Harris/Reed/O’Toole, för hey, det är faktiskt en stor press att vara Hollywoodkändis och man måste väl få slappna av med en drink eller 126 då och då?

Intressantast blir det när Sellers snuddar vid klassaspekten: två av de fyra kom från solida arbetarklasshem (Richard Burton: son till en walesisk kolgruvearbetare, 12 syskon; Peter O’Toole: son till en irländsk metallarbetare, bookmaker och småkriminell) och de andra två från medelklassen – Richard Harris föddes i en irländsk medelklassfamilj och utbildades på jesuitskola (där han utvecklades till en rugbyspelare i landslagsklass, en talang han fick tillfälle att visa i huvudrollsdebuten This Sporting Life) medan Oliver Reeds far var sportjournalist och hans farbror filmregissören Carol Reed. Dessa i engelska sammanhang livsviktiga skillnader låter Sellers oss mest ana – det är helt klart Burton och O’Toole som drabbas värst av självtvivel och klassångest, till exempel, medan Oliver Reeds kontakter med familjevännen och regissören Michael Winner gör att han kan få filmroller utan att ha någon särskild skådespelarträning. Men det är talande att där Sellers uppehåller sig länge vid både Burtons och O’Tooles familjebakgrunder, så snabbspolar han förbi samma bakgrunder hos Harris och Reed – konstruktionen av alla fyra som systemutmanande hellraisers skulle liksom bli lidande om han ägnat för mycket uppmärksamhet åt Harris och Reeds relativt stabila medelklassuppväxter.

På liknande sätt måste man nästan vara en diehard antifeminist för att undvika att lägga en genusaspekt på Hellraisers: A Graphic Biography. Visserligen gör serien tydligt hur illa kvinnorna i Burtons/Harris/Reeds/O’Tooles liv far på grund av deras missbruk (för det är ju ett missbruk det är fråga om, vad än Sellers vill få oss att tro), men ingen av de kvinnliga gestalterna tillåts bli mer än staffagefigurer, möjligen med undantag för Liz Taylor (en person det är fysiskt omöjligt att göra till en staffagefigur). Kvinnorna sitter hemma, tar hand om barnen och väntar på sina män medan de är ute och super och vänstrar, och när de tröttnar på det tar de ut skilsmässa. I någon mån speglar det såklart den biografiska verkligheten men det är talande att alla partners i serien skildras nästan exakt likadant och aldrig tillåts bli individer på det sätt de fyra manliga huvudrollsinnehavarna får vara.

Det är, kort sagt, en del som skaver i läsningen av Hellraisers: A Graphic Biography. Det som däremot inte skaver är JAKes illustrationer. I början gillade jag inte hans bläcksmetiga stil, men den växer: JAKe är oerhört skicklig på att fånga de fyra protagonisternas känslolägen. Han är också en mycket driven karikatör: förutom att han på pricken lyckas fånga de fyra huvudrollsinnehavarna tecknar han också oerhört underhållande porträtt av de andra kändisar som dyker upp i berättelsen (Liz Taylor, Michael Winner, Michael Caine, John Wayne, Humphrey Bogart och Errol Flynn, bara för att nämna några). Och även om JAKe överlag använder sig av väldigt traditionella rutkompositioner lyckas han här och där överraska med en stiliserad splashpage, med bakgrunder som följer med mellan rutorna, med långsmala rutor staplade på varandra etc. Han har också ett härligt Looney Tunes-öga för fylleslapstick, något som naturligtvis är en tillgång i en serie där det är just fylleslapsticken som spelar den egentliga huvudrollen.

Och som biografi fungerar det hela trots allt rätt väl: Sellers är en driven berättare som vet att variera tempot och som kan mjölka både kända och mindre kända Hollywoodanekdoter för allt vad de är värda. Den stora svagheten är det lökiga greppet att ha en ramhandling med en anonym person som inte har något med vare sig huvudpersonerna eller tidsperioden att göra – ”berättaren” är i det stora hela, ett bihang, en narrativ blindtarm. Men till syvende och sist är en historia som innehåller så mycket episkt drickande helt enkelt svår att göra långtråkig – även om man får lite go bakfyllesmak i munnen efter fullgjord läsning.

Trackback-adress