I min recension av Mark Waids nystart av Daredevil var jag avvaktande positiv, men ställde mig frågan hur detta något självmedvetna spektakel skulle  utveckla sig i framtiden. Nu när vi kommit till #5 kan jag säga att det hela utvecklats riktigt bra!

I detta och föregående nummer har ordinarie illustratören Paolo Rivera tagit en paus, och med tanke på Riveras obestridliga talang hade detta kunnat vara ett problem – om ersättaren varit någon annan än Marcos Martin! Eller ersättare förresten, Martin har ju varit med på Daredevil på ett hörn sen starten, men av någon anledning är det Rivera som räknas som huvudillustratör… Hursomhelst, att Martin är en up-and-comer av episka proportioner fattade vi redan i våras när han illustrerade vad som kan vara årets bästa enskilda nummer, Amazing Spider-Man #655. Att nu se honom ta sig an Daredevil är underbart och inger nästan lite hopp inför den amerikanska seriemittfåran – jag är övertygad om att både Martin och Rivera en dag kommer att räknas som lika ikoniska Daredevil-uttolkare som Steve Ditko, Wally Wood, Frank Miller och Alex Maleev.  Martin tar tillbaka Daredevil till rötterna men med 40-50 år av innovation inom seriemediet i ryggen: det är ljudeffekter som följer det som orsakar ljudet (illustrerar DDs supersinnen på ett smart sätt), täta närbilder, korsklippningar och inte minst överraskande många fågelperspektiv, något som förstärker intrycket av Daredevil som en ”gatans” hjälte.

På manussidan tuffar Waid på med frejdigt nyklassiska superhjältehistorier, förankrat i Marvelsk streetnivå med hjälp av ett fint skildrat supporting cast (som i god Bendis-tradition får riktigt bra dialog) men samtidigt hundra mil bort från det med åren alltmer tillkämpat ”mörka” tilltalet i Daredevil (som nådde sin kulmen under i mitt tycke riktigt dåliga Shadowlands av Andy Diggle). Det här är low-key-superhjältande med mycket glatt humör och med en stundtals närmast pulpmässig hurtfriskhet, utan att tumma på spänningen. Det är driv i berättandet rakt igenom och slutfajten är i sin enkelhet bland de bättre jag sett i någon mainstreamserie det senaste halvåret.

Säga vad man vill om att The New 52 har förskjutit maktbalansen på den amerikanska seriemarknaden till DC:s favör, men Marvel ligger sannerligen inte på latsidan de heller. Jämte högkvalitativa core-titlar som Dan Slotts Amazing Spider-Man och Jonathan Hickmans FF och mer leftfield-ongoings som David Liss Black Panther kan vi nu lägga Mark Waids Daredevil, en efterlängtad återkomst för en av Marveluniversats på sistone mest misshandlade figurer.

Trackback-adress