Hurra, seriebloggeri! Jag har tröttnat på att recensera enstaka lösnummer då jag ofta känner att det blir repetetivt, så jag har samlat på mig lite nummer och kommer att köra en serie recensioner framöver med lite mer samlade utlåtanden. Vi börjar med Stormwatch #2 & 3. Jag gav ju Stormwatch #1 en 4 i betyg, något jag nog skulle vilja dra ner till en 3:a efter att ha läst serien ett par vändor till.

Handling: Ena halvan av Stormwatch fortsätter att mer eller mindre tvångsrekrytera Apollo och Midnighter medan den andra halvan luskar i varför månen plötsligt börjat visa aggressivitet mot jorden. Medan förhandlingarna med de två nykomlingarna går måttligt bra så skickar månen i desperation ett helt gäng asteroider mot jordens största städer. Asteroider fyllda med gigantiska monster.

Det bra och mindre bra: Handlingsmässigt så har det börjat rulla på rätt bra nu med en attack från månen och diverse interna dispyter, men det är bitvis lite rörigt med de parallella handlingarna och ett stort antal karaktärer som alla måste få utrymme. Jag tror att serien faktiskt hade tjänat på att senarelägga introduktionen av Apollo och Midnighter istället för att ha med dem från start. Ett par nummer med introduktion av Stormwatch som initiativ och team hade varit fint istället för att bara köra igång i raketfart. Nu blir det väldigt mycket på en gång och man hinner inte riktigt fokusera på en sak innan man kastas vidare till nästa.

En positiv sak rörande teamet är dock att vi får mer information och bakgrund om flera av karaktärerna, som till exempel att Adam One blev till samtidigt som universum skapades och sedan dess har åldrats baklänges (troligtvis mot universums slut, men det är mer min tolkning än något som uttalats). Vi får även veta att Projectionist tar en hel del droger (en rätt uppenbar flört med Warren Ellis Authority-karaktär The Doctor som var heroinmissbrukare) och att den till en början rätt lama The Swordsmans egentliga superkraft är misdirection, vilket utöver fäktandet gör honom till en mästerlögnare och manipulatör. Kan nog bli intressant framöver, särskilt efter hans närkontakt med den/det som styr månen.

En karaktär som däremot än så länge känns helt onödig är Martian Manhunter. Serien hade nog till och med varit bättre utan honom, för allt han gör är att säga att han gör telepatiska saker medan han ibland antar nya skepnader. Att ha med honom gör även hela idén med att Stormwatch vill rekrytera Apollo för att han är i klass med Superman totalt överflödig, då ju Manhunter själv har typ samma krafter som Superman. Jag förstår inte riktigt resonemanget där, och Manhunter känns överlag som den minst intressanta karaktären. Vid sidan av Martian Manhunter så har vi även Engineer, Jenny Quantum och Jack Hawksmoor som än så länge inte gjort något större intryck, och för den som inte känner till dem sedan tidigare så är det nog svårt att ens veta vad de har för typ av förmågor, även om vi för första gången faktiskt får se hur Hawksmoor egentligen talar till de städer han ständigt behöver vara i kontakt med.

Visuellt så gillar jag Miguel Sepulvedas tecknarstil som känns både detaljerad och lite smutsig, och han är riktigt vass i #3. I #2 så får Sepulveda dock hjälp av Al Barrionuevo, och resultatet är inte helt lyckat. Det känns lite hastigt och ger ett spretigt intryck. Jag har även svårt för Midnighters dräkt som han själv säger ska vara någon slags carbon armor men som mest känns klyschig och överdriven (särskilt med spikar på axelvaddarna). Hans gamla svarta anti-kostym från Ellis original (då tecknad av Bryan Hitch) var mycket bättre.

I det stora hela: Trots en del klagomål så tycker jag ändå att Stormwatch är en ok titel, och särskilt #3 tycker jag faktiskt är riktigt bra, men Paul Cornells skamlösa flörtar med teamets numer smått bortglömda storhetstid blir lite av ett tveeggat svärd för serien. För de som inte har den grundläggande kollen så kan det kännas lite rörigt, och för de som hängt med från start så känns en del saker rätt bekant.

Trackback-adress