Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – i början var jag lite tveksam, sen pushade Aaron det extrema underhållningsvåldet till nya gränser, och därefter har Aaron tvärt valt en annan väg där Frank Castles inre liv (such as it is) utforskas med en psykologisk närgångenhet av en art som sällan skådats i mainstreamserier. Förra arcen Frank kvalade lätt in i topp-10-Punisherhistorier någonsin, och när vi i och med #19 kan jag säga att pågående arcen Homeless fortsätter i samma stil. Som jag nämnt tidigare har många försök gjorts att placera Punisher i en mer ”verklighetstrogen” kontext (på papperet är han ju kanske den mest trovärdiga, om ett sånt ord ens kan användas, av Marvels alla figurer) men Aarons och Dillons Punisher MAX är just nu det i särklass bästa slika försöket. Aaron har här helt lagt prutthumorn på hyllan och skruvat ned gladvåldet till förmån för en Dante-vandring in i Frank Castles sargade psyke. Vad är det som driver honom? Egentligen? Nu när Frank är hemlös, utan högkvarter och bara kan straffa brottslingar med de vapen och den ammunition han lyckas ta ifrån dem ställs den frågan på sin spets. Och vad gör han när New Yorks samlade gangsterbefolkning tycker att han blivit mjuk efter fajten mot Bullseye och den följande fängelsevistelsen? Eländesfest är bara förnamnet (Franks role model visar sig sorgligt nog vara en envis vietnamesisk gerillasoldat som Frank slet halsen av med sina bara händer).

OBS! Lätta spoilers efter hoppet!

Även Steve Dillons illustrationer har utvecklats. I början var det förståeligt svårt att undvika att dra paralleller till Ennis/Dillon-eran, men nu har Dillons Frank Castle utvecklats till en figur med helt egen look. Han är äldre och ruffigare och Dillon har lyckats ge den här Punisherversionen en riktigt ordentligt död blick, en klassisk 1000 yard stare enligt känt Vietnamveteransmanér. Så här naket ihålig var aldrig Punisher när Dillon tecknade honom för Ennis. Just blickarna verkar vara något som Dillon jobbat med i Punisher MAX: Kingpins nollställda look när hans imperium börjar falla samman, pojken som tvingas bevittna sin fars tortyr, Vanessas av ilska vanvettiga blick som förbyts i ren skräck när ni-vet-vem knackar henne på axeln – alla klockrent uttrycksfulla. Om ögonen är själens spegel är det inga vackra själar vi ser i dem – men väl trovärdiga.

Punisher MAX blir bara bättre och bättre. Just nu har jag svårt att tänka mig en serie mer förtjänt av MAX-etiketten, i ordets rätta bemärkelse: det här är verkligen serier för vuxna.

Trackback-adress