Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31  har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…

När serien började undrade jag hur långt Waid skulle kunna ta det som i mitt tycke var ett rätt begränsat koncept. Nästan hur långt som helst, är svaret – jag medger gärna att mina farhågor var helt grundlösa. Waid gömmer sig nämligen på ett väldigt snitsigt sätt bakom grundkonceptet, lite likt en trollkarl som drar bort uppmärksamheten från det egentliga tricket. Han är så skicklig med cliffhangers (alltid en av Irredeemables styrkor, och arc-avslutningen i det här numret är ren cliffhangerdynamit) och story beats att man helt enkelt inte tänker på hur lite han egentligen avslöjat om Plutonians och de andra figurernas backstory – tills han i nåt nummer här och där kommer med ett helt omkastande avslöjande som i efterhand också framstår som helt rimligt. Vid det här laget har Waid dessutom byggt upp karaktärerna så grundligt att deras förändrade roller känns hundra procent trovärdiga, sidbyten och allt.

Det som hindrar mig från att ge ett absolut toppbetyg är som vanligt illustrationerna. Diego Barreto har varit fill-in för inte heller särskilt intressante Peter Krause tidigare. och hans sladdriga ansikten och identikit-kroppar imponerar inte nu heller. Även nykomlingen Damian Couciero, som tecknat inledningssekvensen, är en besvikelse. Scenerna med de mystiska alien-figurerna, hade kunnat bli hur mäktig som helst, men under Coucieros penna blir det stelt och odynamiskt, något av en bedrift med tanke på vad figurerna faktiskt gör (=strukturerar om omgivningarna med massiv telekinesi). Numret bjuder vidare på hela två splash-sidor och jag måste säga att hela kraften i båda dessa kommer sig mer av den situation Waid bygger upp än något Barreto bidrar med. Jag menar, hur kan man slarva bort både en superskurkreveal och en dödsscen i samma nummer?

Men i sammanhanget är de halvdassiga teckningarna ett mindre problem (Barreto gör i alla fall att den inte riktigt lika stele Krause framstår som riktigt talangfull i jämförelse). Waid utvecklar hela tiden Irredeemable – under sin utgivning har den bara blivit mer och mer spännande, mer och mer välskriven. Finns utgiven i f n sju samlingsvolymer – hoppa på nu om du inte gjort det redan!

Trackback-adress