Jag har utlovat en krönika om min syn på DC:s The New 52-satsning. Här kommer den. Och jag tänkte vi skulle börja kolla på lite kalla hårda siffror.

John Mayo på Comic Book Resources krunchar försäljningssiffror som ingen annan. Hans månatliga Mayo Report är måste-läsning om man vill ha koll på den amerikanska mainstreamseriemarknaden. Här analyserar Mayo septembers utgivning (dvs månaden då The New 52 sparkade igång på allvar, om man undantar Justice League #1 i augusti) och här tar han en titt på oktober-siffrorna. Där kan man tydligt se att The New 52 gjorde vad det var meningen att satsningen skulle göra, nämligen att ta upp kampen med Marvel (som ju dominerat mainstreamserieförsäljningen sen ca 2003, och gapet mellan Marvel och DC har hela tiden ökat). I september hade t ex Marvel bara två tidningar (Fear Itself och Ultimate Spider-Man) bland topp 10, normalt brukar det vara DC som får slåss för att komma in bland de bästsäljande titlarna. Och de tidningar som sålde bäst hos Marvel var de som hade egen “event”-prägel (en ny huvudfigur i Ultimate Spider-Man inte minst). Intresset för DC-titlar var enormt i september och, vad viktigare är, DC fortsatte dominera i oktober. Mayo nämner vidare att det verkar som om DC:s försäljningsökning kommer sig av att man faktiskt lyckats dra in nya läsare, alternativt få tillbaka gamla läsare.

Så vi kan med andra ord gnälla allt vad vi vill på bristande kvalitet, cynisk speculation och marknadsföringsjippo – för The New 52 har fungerat exakt som planerat. DC har tagit kronan från Marvel och nått ut till nya serieläsare. Det återstår att se om det håller i sig, men den omedelbara lärdomen verkar i alla fall vara att event comics funkar, och att universomstartande event comics fungerar ännu bättre. Att sedan många av titlarna hittills haft andefattiga manus och rikligt med köttigt våld t o m med superhjältemått mätt – plus att en del snubblat nära pornografin – spelar helt enkelt ingen roll. Det var ett marknadsföringstrick och vi gick på det, till och med älskade det om man får tro försäljningssiffrorna. Jag tror inte DC på allvar tänkte sig att alla 52 titlarna skulle finnas kvar om ett år (siffran 52 är ju på intet vis huggen i sten – nyss kom t ex James Robinsons The Shade som utökar titelstallet till 53, ett nummer utan multiversal signifikans alls). Det kan kanske tyckas som om DC avlossat en hagelbrakare ut i serierymden i hopp om att träffa något – men så slumpmässiga är man naturligtvis inte på DC-högkvarteret. Valet att ge kreatörer som Morrison, Johns och Snyder ansvar för de stora titlarna, de som ska vara “motorn” i utgivningen, är givetvis högst medvetet, för statistiken talar återigen sitt tydliga språk. Nästan samtliga titlar på top 10-listorna för oktober och november, både Marvel och DC, är de mer författardrivna. Namn som Johns, Morrison, Bendis, Fraction och nu också Snyder är det som säljer och så har det varit under ganska lång tid. Är det alltså så att kvalitet vinner i längden? Även om jag inte är någon stor Geoff Johns-fan står det i alla fall alldeles klart att han är en avsevärt bättre författare än, säg, J T Krul eller Scott Lobdell. Lärdomen från seriefandom brukar ju annars vara att de besatta trogna läsarna är lojala mot figurer snarare än författare eller tecknare. Men naturligtvis handlar det om en sorts spiraleffekt: bra författare säljer så då får de i uppdrag att tackla förlagens viktigaste och mest välkända figurer.

De stora namnen får de stora tidningarna, men man tar också chansen att låta indiesnubbar som Jeff Lemire och Nathan Edmondson leka lite I sina respektive hörn av universat, plus att stabila hantverkare som Gail Simone, Paul Cornell och Dan Abnett & Andy Lanning får ägna sig åt egenpitchade hjärteprojekt (Batgirl, Demon Knights, Resurrection Man). Det är ingen dum strategi. Ser man på relaunchen som helhet framträder DC:s tänk mycket tydligare och framstår som betydligt mindre desperat – med lite tur kan nog de ökade försäljningssiffrorna stå sig ett bra tag. Och det kommer förmodligen vara bra för seriebranschen som helhet – den krassa sanningen är att när det går bra för de två mainstreamförlagen så går det också bättre för alla andra, helt enkelt för att fler människor läser serier. Jag har därför anledning att revidera mitt första intryck något: DC är smarta och de satsar stort på en relaunch eftersom de vet att de har en stark strategi.

Så långt kalla hårda siffor. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av leda som infann sig när jag klämt sådär en 15 av de 52 förstanumren. Många författare hade chansen att börja med något nytt men valde att köra på säkra kort och beprövade knep: “Vi har en stor fajt i förstanumret, det kommer locka folk!” “Vi har lite brudar i gladpackbikini, det kommer locka folk killar!”. Alla kan inte vara Grant Morrison (vars Action Comics tre nummer in mer och mer framstår som DC:s nya flaggskeppstitel), men nog hade man väl kunnat våga lite mer? Särskilt besviken blir man ju på annars creddiga typer som Jeff Lemire och Peter Milligan, som verkar lämnat all indietalang hemma (möjligen med untantag för Lemires Animal Man). Så här i efterhand värderar jag också definitivt upp Geoff Johns Justice League, som i början tog mycket kritikerstryk för att det inte kändes som en “riktig” Justice League-tidning (första numret handlade i stort sett bara om Batman och Green Lantern). Men Johns valde i alla fall ett nytt grepp: en mer långsiktig team origin story plus utgångspunkten att det här faktiskt är första gången de här hjältarna jobbar tillsammans. Sen tycker jag flera andra aspekter av Justice League är mer än lovligt torftiga, men credit where credit is due – Johns tar i alla fall ut svängarna lite.

Som Mayo säger: DC har för första gången på länge kopplat greppet på Marvel, så nu är det Marvels drag. Alla intetsägande mög-titlar till trots så kanske lite mer seriös konkurrens mellan de två stora är precis det mainstreammarknaden behöver. Om The New 52 gör att försäljningssifforna för serier generellt går upp får det väl vara värt seriemiasma som Red Hood & The Outlaws och Green Arrow.

Trackback-adress