Brian Azzarello och Eduardo Rizzo har samarbetat tidigare i långköraren 100 Bullets som Henrik hade en ambitiös genomgång av, Rekviem för 100 kulor. Nu är duon tillbaka med sci-fi serien Spaceman. Spoilers ahead! Spaceman handlar om den väldige losern Orson, artificiellt skapad för uppdrag i rymden men nu fast på jorden utan uppdrag och framtid. Han samlar metallskrot och och drömmer om det liv han skulle haft i rymden. Ett adoptivbarn till ett känt par kidnappas och räddas senare av Orson från en brinnande båt, tyvärr är hon åtföljd av en av kidnapparna.
Att jag avslöjat hela första numret betyder inte så mycket eftersom det inte händer så mycket överhuvudtaget. Jorden, åtminstone den storstad Orson bor i, är sunkig och planeten är tillsynes översvämmad. I början får vi flashbacks till vad som antagligen var Orsons sista uppdrag i rymden. Detta kontrasterar starkt till hans situation på Jorden där han betalar för att titta på en strippa innan han drar iväg för att samla skrot. En sorglig snubbe som dessutom är ful. Jag får inget grepp om karaktären mer än att han inte är den skarpaste kniven i lådan. Så det är knappast en karaktärsstudie som ska driva serien framåt framöver. Det bästa är en drift med kändisars förkärlek för att adoptera barn från tredje världen med lite sjaskiga filantropiska vibbar. Här har kändisparet Marc och Aprils adoptivdotter kidnappats, en adoptivdotter som blev deras efter att hon vunnit en dokusåpa om att bli just det där hon tävlade mot andra föräldralösa barn. Vidrigt som f-n och en lite samhällskritik inslängd. Hur karaktärerna pratar är lite annorlunda, Azzarello har skapat någon form av framtidsslang med datauttryck, LOL, och konstiga uttal. Den skiljer sig tydligt från hur de flesta pratar engelska idag och placerar därmed serien i en annan tid även genom dialogen men för mig är den mest ett störande moment. Rissos illustrationer är överlag bra men förutom en bild över staden är det inget som sticker ut. Det svårt att hitta så mycket intressant i numret och jag kan inte avgöra om det finns en story som kan bli intressant eller ej men det funkar iaf som uppstart även om jag personligen är tveksam till att fortsätta eller köpa den samling som kommer att samla alla nio nummer.
Illustration: Eduardo Risso
Färgläggning: Patricia Mulvihill
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5
slarvigt narrativ och platta illustrationer. inte nöjd, men kommer nog ge den en chans till.
Det här kan mycket väl vara årets besvikelse då jag hade skithöga förhoppningar. Visst, den kanske kan ta sig men det känns osannolikt. Håller helt med om att språket var irriterande.