Första gången jag hörde talas om Posy Simmonds och Tamara Drewe var i samband med filmatiseringen med Gemma Aterton i huvudrollen. Jag bläddrade sedan i albumet på biblioteket men skippade det då jag inte gillar hela textsjok i serier, detta trots att jag bara läst positiva omdömen om den. Jag lånade istället filmen och min flickvän var nöjd tills jag berättade att den byggde på en serie (irritationen bygger på att min seriesamling då liksom nu breder ut sig i vår lilla källare). Filmen var hyfsad men lämnade inget bestående intryck förutom att Gemma Aterton är redigt snygg. Wiboom Books har nu gett ut albumet på svenska och det landade ett recensionsex i brevlådan och då var det dags att läsa Tamara Drewe trots textsjoken.

Tamara Drewe handlar om journalisten med samma namn som flyttar tillbaka till den delvis pittoreska byn hon växte upp i (en blandning lyxiga hem och arbetarhem). Hon har en egen kolumn i en större tidning och är därmed kändis, dessutom har hon opererat sin tidigare ganska stora näsa. Innan läsaren presenteras för Tamara presenteras paret Hardiman, Nicholas och Beth, som driver författargården Stonefield där dels Nicholas Hardiman skriver populära deckare och dels andra författare bor för att få skaparro. Allt under överinseende av Beth som servar alla. På gården arbetar Andy Cobb som kände Tamara när båda var yngre. Utan att spoila något så blir det intriger med en avdankad popstjärna, två uttråkade tonårstjejer, författare med baktankar och annat. En såpa alltså. Serien är löst baserad på Thomas Hardys roman Fjärran från vimlets yra från 1920. Smakprov finns hos Wibom Books.

Mina farhågor om textsjoken visade sig var fel. Posy Simmonds har lyckats länka ihop de väl med de vanliga serierutorna och läsningen flyter på hur bra som helst, efter ett tag känns det helt naturligt att omväxlande läsa serierutor och textsjok. Textsjoken utgör också max en del på sidan och aldrig en hel sida utan serierutorna dominerar alla sidor. Det som gör Tamara Drewe så bra är alla trovärdiga karaktärer och den lyckade dialogen/texten. Det är en härlig såpa som till både innehåll och form gör att den närmast är perfekt att sätta i handen på någon som vanligtvis inte läser serier men inte kan få nog av välgjorda brittiska tv-serier. Att filmen inte var bättre än den var trots den lyckade förlagan beror på att de ändrat vissa centrala delar i filmen och t.ex. Tamara Drewe uppfattade jag mycket mer som lite tragisk och trasig i filmen medan hon här är mycket självsäkrare och man förstår hennes val bättre. Åter till serien så är Posy Simmonds en skicklig tecknare och de dova färgerna gör att det trots de vackra miljöerna aldrig blir glättig landsbygdsporr. Översättningen flyter på bra och det är finfin papperskvalitet vilket alltid är ett plus. Tamara Drewe är som en riktigt bra brittisk tv-serie fast i serieform.

Trackback-adress