Visserligen lite efter halloween men ändå: vampyrer passar väl fortfarande årstiden?

Ni som följt vår bevakning av The New 52 kanske har undrat hur det kommer sig att allt vad den där Scott Snyder skriver är så efterlängtat? Jo, för att Snyder tillsammans med ingen annan än skräcknestorn Stephen King 2010 började publicera skräckserien American Vampire på Vertigo – en serie som prompt rusade upp på New York Times bestsellerlista och belönades med 2011 års Eisner för Best New Series. Så nu när American Vampire #1-5 äntligen kommit ut som TPB kan det kanske vara passande med en liten titt på serien som blev Snyders katapult till mainstream big time.

Anslaget i American Vampire är minst sagt ambitiöst. Snyder vill ge vampyrmytologin en amerikansk twist genom att följa ett par vampyrer genom landets historia (även om han knappast tar metaforen USA = blodsugare fullt ut finns den ändå där i serien och ger ytterligare en dimension åt läsandet) och väljer till att börja med två synnerligen ikoniska USA-miljöer. Pearl Jones historia om skådespelardrömmar som går snett i 20-talets Hollywood berättas parallellt med ärkepsykot Skinner Sweets brottskarriär under vilda västern-eran. Och ju närmare Skinner Sweet kommer 20-talet desto närmare kommer han också Pearl Jones…

De två parallellhistorierna har alltså olika författare: Scott Snyder skriver om Pearl (och Skinner) på 20-talet och Stephen King skriver Skinner Sweets origin story (som utspelar sig 1880-1912). Detta lite märkliga upplägg kommer sig tydligen av att King tillfrågades om han ville skriva en blurb för American Vampire, men när han läste manus blev han sugen på att istället skriva en hel historia med Snyders (då) bifigur Skinner Sweet i huvudrollen. Snyder och Vertigo sa såklart jag och redigerade hastigt om de första numren av American Vampire.

Som väntat (om man känner Kings oeuvre) är Skinner Sweet-bitarna av American Vampire mer exploitation-skräckiga (spekulativt övervåld, gore & gägg i drivor, incest…) än Snyders historia om Pearl Jones, som understundom rentav framstår som öm och lite sorglig (trots allt mumbojumbo om hur American Vampire är en ”fresh and original” version av vampyrmyten går det tydligen inte att komma ifrån lite romantiskt goth-deppande). Stundtals är det dock mer fråga om en målfotofinish mellan King och Snyder eftersom Snyder också kan skvätta duktigt med kroppsvätska när så krävs: finalnumrets vampyrcatfight hade t ex kunnat platsa i vilken 80-tals-B-rulle som helst. Hektolitervis med blod spillt på brutala sätt hör förvisso genren till men när man läser fem nummer på raken blir den eskalerande och tämligen spekulativa våldsspiralen väldigt tydlig. Man kan nästan inte undgå att höra fanboyfnittret från författarstudion där man sitter och läser.

De två parallellhistorierna hade lätt kunnat bli ett problem men överlag lyckas faktiskt King och Snyder matcha tonen i sitt berättande hyfsat, så att det som läsare inte är alltför tydligt att det är två skribenter som samsats om berättelsen (antar att man kan tacka mångårige Vertigo-redaktören Mark Doyle för detta). American Vampire känns helt klart som en integrerad helhet snarare än två separata berättelser, vilket är ett definitivt plus.

På minuskontot ligger att American Vampire, som antyddes ovan, inte alls är så originell som hypen utlovar. Backstorygreppet med olika ”klaner” av vampyrer med lite olika förmågor och inriktning känns av multispektrumnörden igen från rollspelet Vampire: The Masquerade (eller Vampire: The Requiem som det heter nuförtiden). American Vampire innehåller också helt genreenligt en dömd kärlekshistoria mellan människa och vampyr – känns sådär fräscht. Är man recovering vampyrnörd som jag känner man igen rätt mycket. De bästa bitarna är just de som ger serien dess namn, d v s när Snyder skruvar upp vampyrer/USA-metaforen, t ex i konflikten mellan de europeiska traditionstyngda vampyrklanerna (=den gamla världen) och oberäknelige, ohyfsade och på sitt sätt entreprenörsaktige Skinner Sweet (=den nya världen). Man anar att Scott Snyder (med examina från Ivy League-universiteten Brown och Columbia) har läst sin Alexis de Tocqueville och det är ju en lite oväntad referens för en vampyrhistoria. De som läst längre fram i American Vampire får gärna berätta i kommentarerna hur utpräglat serien framöver följer sin egen titel.

Stooort plus också för redan namnkunnige Rafael Albuquerques (Brasilianaren Albuquerque började jobba i USA så sent som 2006) illustrationer. Han väljer olika stilar för de två historierna: grällt och dynamiskt Hollywoodmässig för Pearl Jones och sepiatonat  oljesmetigt för Skinner Sweet, och det funkar oerhört bra. Båda berättelserna får en distinkt karaktär men är ändå delar av samma helhet. Albuquerque är också helt på samma exploitation-våglängd som King och Snyder; det är mycket tecknarglädje när Pearl och Skinner fäller ut klorna och blottar tänderna och på Wolverines vis gör det de är bäst på, d v s dekorerar omgivningarna med blod och inälvor. Go-to-färgläggaren Dave McCaig hade verkligen också förtjänat en cover credit för sin kirurgiska noggrannhet med att fånga olika nyanser av rött. Sist men inte minst måste man nämna det som verkligen kompletterar det visuella paketet, nämligen Albuquerques minimalistiska omslag, ofta med en extreme close-up som huvudnumret – det skulle inte förvåna mig om American Vampire mot slutet av året dyker upp i diverse Best Cover-omröstningar.

Det samlade intrycket är alltså blandat: det finns mycket bra i American Vampire men det finns också en underliggande ton av fanboymässighet och fokusgruppstänkande som jag får recensentklåda av. Jag ger en avvaktande 3++ i betyg, något högre får vänta tills jag ser om Snyder i framtiden väljer att fokusera på metaforik eller splatter.

PS: Alldeles nyligen gjorde populärkulturellt alerta Onion A.V. Club en intervju med Scott Snyder som man kan läsa här. Intressanta kommentarer om såväl American Vampire som Batman. DS.

Trackback-adress