Jag hypade nye fan-favoriten David Liss (då) kommande pulpmacka Mystery Men rätt hårt all the way back in april och såg fram emot att recensera den, men serien kom och gick och jag träffades av ett skenande godståg av jobb och allmän stress (för den intresserade kan jag meddela att jag fortfarande släpas under sagda godståg men har nu lyckats fippla fram en fickkniv som jag håller mellan tänderna och väntar på tillfälle att skära av hängslena så jag kan bli fri – tur att man är osårbar). Nu är det dock dags att infria löftet och säga några ord om en av sensommarens fläskigaste serieupplevelser.

För det är klart att denna pulpdjupdykning i Marveluniversats historia (cameo från Baron Zemo d ä, någon?) håller måttet. Liss manus och Zirchers illustrationer skapar en knallhård pulpsmäll som verkligen lovar gott inför Liss kommande version av pulpklassikern The Shadow.

Det första som möter en är när man öppnar #1 är en scen med The Operative i färd med att göra det han gör bäst (=bryta sig in hos rika otrevliga knösar, stjäla allt de äger och sedan lämna sitt calling card – se där en typisk pulpsysselsättning). Med Patrick Zircher som illustratör har man valt en mer modern och styvt realistisk pulplook (att jämföra med t ex Francesco Francavillas neoklassiska stil i David Liss andra pulpdänga Black Panther) vilket funkar förvånansvärt bra. Zircher lyckas framförallt få till en karaktäristisk look och stil (komplett med rörelseschema och s k signature moves) åt de disparata huvudfigurerna: den mer jordnära The Operative (komplett med härlig tangorabatt i civilidentiteten), mystiske The Revenant, vetenskapshjältinnan Aviatrix (med mer än en blinkning till Rocketeer i designen), klassiske hjälten Achilles, och – sist men inte minst – kuslige vigilanten The Surgeon, som jag personligen tycker är den mest anslående kreationen i ett överlag mycket anslående gäng. Scenerierna är genremässigt skuggiga, skurkarna hemtrevligt genomonda, och de återigen moderna rutkompositionerna med väl valda splashpages andas mycket mer pulp än superhjältar: det kraschas ut genom både ett och två fönster, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att antagonisterna valt att förlägga sitt högkvarter till en zeppelinare (vilket naturligtvis bäddar för en riktig pulprökare till actionscen). Och sällan har väl en färgläggare varit mer förtjänt av en cover credit än här: Andy Troys känsliga färgpalett går i nattens kulörer (mörkblått, mörkgrönt, brunt, grått), då och då avbrutet av den vitmunderande Revenants magitrix eller den färgstarke Achilles framryckningar med svärdet och skölden i högsta hugg.

Manusmässigt väljer Liss ett intressant grepp och drar ut på tidsflödet: det är ingen superhet kamp mot klockan här (förrän mot slutet såklart) utan istället får vi följa våra hjältar under ganska lång tid, och både i med- och motgångar. Trots att det finns en grundintrig med lite ockulta hemskheter är det ändå en klassisk team origin-story Liss valt att berätta här, och han lyckas väl i balansen både mellan de olika figurerna och mellan bakgrundsinfo och action som för handlingen framåt. Det hektiska pulptempot finns där men lika ofta saktar Liss ned tempot och ger oss nästan geniunt eftertänksamma skildringar av de fem individer som under berättelsens lopp formar gruppen Mystery Men. Det är väldigt välskrivet och det är bara att gratulera Marvel som än en gång lyckas klå DC på de senares hemmaplan: DC:s egen pulpsatsning First Wave floppade ju välförtjänt trots tunga författarnamn som Brian Azzarello och Paul Malmont, och här kommer så Marvel med en liten miniserie som rymmer mer genuin pulpkänsla än hela den samlade First Wave-utgivningen.

Den här kommer snart samlad så sätt upp den på prenumerationslistan redan nu. Och av slutscenerna att döma filar Liss redan på uppföljaren…

Trackback-adress