Gothams mörke hämnare är sedan länge förlagets främsta inkomstkälla och genom Christopher Nolans filmer den figur som haft det största kulturella genomslaget även utanför seriekretsar. Att han begåvas med inte mindre än elva (Holy facts ’n figures Batman!) titlar som på olika sätt knyter an till vad som i begynnelsen var en mans korståg mot brott talar sitt tydliga språk. Vissa har som bekant redan recenserats på Shazam och i dessa fall nöjer jag mig med en kortare andra åsikt. Men i kort eller lång form, här kommer en genomgång av samtliga Batserier nu utgivna av DC på ett bräde. Håll i Batarangen!

OBS! SPOILERS FÖREKOMMER!

Batgirl – Den alltid lika rappe Henrik Ö tyckte så här. En andra åsikt: Vissa av de nya titlarna fick mig verkligen att undra vad man hållit på med i DCs högkvarter det senaste året. Har redaktionerna tvingats läsa enkom brittiska herrtidningar, ökända världen över för sin kombination av hagiografier över våldsamma smågangsters och stora doser naket, för att komma i stämning? Därför anlände Gail Simones nya giv med Barbara Gordon återigen i Batkostym som en lisa för själen.

Gemensamt för merparten av 52s startfält är att man väljer att kollapsa tidslinjen för sitt fiktiva universum. Givetvis inte första gången det görs, Batman vore bra gammal annars, och undantag existerar lite där man tycker att det passar. Här är det hur som helst tre år sedan händelserna i The Killing Joke, då en kula från The Joker gjorde Barbara traumatiserad och paralyserad. Under tiden som rullstolsburen har hon likväl fortsatt brottsbekämpandet i rollen som Oracle tillsammans med kollegorna i Birds of Prey (mer om dem nedan). Nu har emellertid fysioterapin gett resultat och hon kan gå igen. Frihetskänslan som Ardian Syaf och tuscharen Vicente Sifuentes förmedlar i bilderna när Batgirl åter svingar sig mellan hustaken är verkligen fenomenal. Här har vi kvinnlig styrka i rörelse snarare än billig cheesecake. Det kan tyckas vara att glädja sig åt det lilla, men jag blir faktiskt överraskad när tidningen inte innehåller en enda bild av Batgirls bak glänsandes i det Gothamska ljuset.

I väl genomförd inre monolog får vi ta del av hennes tankar och osäkerhet i den nygamla rollen. En kontrast mot bilderna som visar styrka och skoningslöshet gentemot de tonåriga wannabeemördarna i Halloweenkostymer som blir de första att smaka på Batgirls kängor och nävar. Vi introduceras även till hennes nya rumskamrat och en mördare som tittat för mycket på Final Destination-filmerna samt den vrålsnygga Batgirlmotorcykeln innan detta rappa nummer avrundas. Enda smolket i glädjebägaren är den märkliga sista rutan med överreaktionen från polisen McKenna. Betyg: Trea som strävar uppåt
Batwing – Recenserad av Henrik Ö här. En andra åsikt: Har den stora fördelen att vara en helt ny figur (även om Grant Morrison i vanlig ordning grävt djupt i DC-kistan och hämtat grundidén från en äldre historia) som dök upp första gången så sent som i våras i Batman Incorporated # 5. David Zavimbe är till vardags polis och på ”fritiden” Kongos egen Batman i högteknologisk rustning från Wayne Tech. Som sig bör får vi stifta bekantskap med hjälten mitt under en fajt mot huvudmotståndaren med det subtila namnet Massacre. I väldigt polerade illustrationer med snygga layoutlösningar av Ben Oliver följer sedan bakgrundshistorien kring Zavimbes första uppdrag i Batman Inc. vid grundarens sida. En mycket hård cliffhanger utlovas!

DC har tidigare använts sig av den afrikanska kontinentens blodiga samtidshistoria som skådeplats för exempelvis nya tappningar av Unknown Soldier. Det är givetvis en mycket delikat balansgång att ta sig an ämnen som barnsoldater och folkmord, särskilt i den här kontexten som verkligen väcker frågan hur våra hjältar egentligen prioriterar. Judd Winicks manus lyckas i min mening sköta det snyggt och det groteska våld som här förekommer känns aningen mer motiverat i ett område som härjats av våldsamma inbördeskrig. Som helhet ett intressant förstnummer och Zavimbe är ett välkommet tillskott bland DCs hjältar.
Betyg: Trevande treplussare

Detective Comics – Vad gäller att motivera ett stegrat våldsinnehöll så lyckas däremot Tony S. Daniel som står för såväl manus och teckningar på den här titeln sämre. Här finner vi Batman i extremt back to basics mode då han är på jakt efter en seriemördare som dödar folk utan något synbart mönster. Ingen blir direkt förvånad när denne galning visar sig ha kritvit hy och grönt hår. Inte heller känns det som något nytt under solen när polisen, med undantag för en viss polischef, är lika skjutglad när de ser Batman som någonsin de efterlysta mördarna. Här har vi ett av DCs svar på negativa reaktioner från fans som ogillar det innovativa arbete Morrison gjort med figuren de senaste åren. Visst är Daniel kompetent som såväl skribent som tecknare, men är det bara jag som känner att vi inte behöver läsa den här historien en gång till? Möjligen en bra ingång för den helt nytillkomne. Men kommer de att vilja införskaffa nästa nummer när sista rutan visar ett avskuret ansikte uppspikat på en vägg? Betyg: Två

Batman & Robin – Min främsta invändning mot 52-satsningen var att den innebar ett snöpligt avslut på Batman Incorporated. Salt i såret blev förstås det faktum att det nummer som avrundade titelns reguljära utgivning innehöll den undermåliga datorserien ”Nightmares in Numberland”. Ingen är därför gladare än jag över att Peter J. Tomasi håller fanan högt i den här tidningen som mer eller mindre är en nystart enbart vad gäller numrering. På de inledande sidorna går Moskvas Batman ett oblitt öde till mötes innan vi förflyttas till Wayneresidenset där en tankfull Bruce kontemplerar sitt högtidlighållande av föräldrarnas dödsdag. I en sekvens som visar den ansträngda dynamiken mellan Damian/Robin och Bruce/Batman förflyttas vi rakt till platsen där allting började. I kloakerna under gatubrunnen där Martha Waynes avslitna pärlor studsade ner återberättas historien om den där ödesdigra kvällen i Crime Alley ännu en gång. Skillnaden här är att allt avslutas med ett löfte från Batman att hädanefter minnas sina föräldrars liv snarare än hur de dog och framgent fira deras bröllopsdag. I en scen som i alla fall fick detta gamla Batfan att känna sig sentimental viker han en pappersbåt av programmet från Mark of Zorro, filmen med Douglas Fairbanks som familjen såg innan mötet med Joe Chill, och skickar det in i mörkret.

Givetvis håller man sig inte kvar i detta eftertänksamma läge. Sekunden efter går larmet och en hejdundrande fajt mot plutoniumtjuvar, från en reaktor som ligger under en simhall???, följer. Som ny läsare bör man satsa på detta snarare än Detective Comics. Den grymma slutsekvensen ger definitivt mersmak. Betyg: Fyra

Batwoman – Henrik har redan lovprisat denna titel här, och det med rätta. Äventyren med DCs främsta lesbiska hjältinna fortsätter att imponera särskilt vad gäller de art deco-inspirerade illustrationerna. Även manusbiten sköter J H Williams III, med uppbackning av W. Haden Blackman, mycket bra. Som Mexikovän blir jag förstås extra glad när inledande historien ”Hydrology” hämtar sin inspiration från legenden om La Llorona, den gråtande kvinnan, ett spöke som sörjer sina barn och bringar olycka till den som möter henne. Helt klart den snyggaste av 52-titlarna. Betyg: Fyra

Batman – Jag är inte alls lika förtjust som Johan i den här tidningen, men kan till viss del förstå lockelsen. Vill man ha en Batman som slåss mot aningen mer dementa versioner (vad är grejen med Riddlers frågeteckensmohawk?) av det gamla onda skurkgalleriet får man verkligen sitt lystmäte här. Hela familjen är samlad även på Wayne Manor då en nyligen implementerad teknologi för igenkänning av ansikten ger anledning att traktera oss med faktarutor som presenterar alla Bruce möter under den pågående galakvällen. Fastnar inte heller för Greg Capullos cartooniga teckningsstil. Inte är det direkt dåligt, men jag hade väntat mig mer av Scott Snyders manus än en 7evenartad seriemördarintrig (igen) efter American Vampire. Betyg: Tvåa

Birds of Prey – Mer kick assbrudar får vi i en titel som tidigare var Gail Simones paradnummer men numer skrevs av Duane Swierzynski och tecknas av Jesus Saiz. Här blir det toppraffel direkt när tatuerade hårdingen Starling kraschar en vintagebil in i en kyrka för att rädda journalisten Charlie Keen (again with the names…) från mördare i stealthtrustningar. Hon backas upp av ledaren för Birds of Prey, Black Canary i en dräkt som faktiskt lyckas få med de gamla goda nätstrumporna med äran i behåll. Sedan hoppas det fram och tillbaka i flashbacks/forwards som på ett snyggt sätt matar oss med bakgrunden till pågående konflikt. Det knyts även an till Batgirl, när Black Canary får blankt nej vid frågan om Barbara Gordon känner för att vara Oracle igen. Hon har fullt upp på egen hand. Ett snabbläst intronummer med chockerande cliffhanger.
Betyg: Jämn trea

Catwoman – Jag tror jag hoppar det.

Nightwing – Under tiden då Bruce Wayne reste i tiden hade Gotham en Batman nummer två i form av Dick Grayson. Med chefen tillbaka i högsätet återupptar Grayson sitt arbete som Nightwing, i en rödsvart dräkt som tydligen fått viss kritik i diverse nätforum. Kyle Higgins skriver och Eddy Barrows tecknar en inte alls oäven nyintroducering till denne gamle trotjänare. Även här märker man av våldsstegringen. På sin första patrullkväll stöter givetvis Nightwinginte ihop med någon vanlig väskryckare utan en psykopatisk knivmördare som arbetar sig igenom en tunnelbanevagn full av skrikande och blödande människor tills vår hjälte sätter en stövel i nyllet och punkt för galenskaperna. Mer övervåld då en, antar man direkt, framtida antagonist i nästa scen kliver av bussen och med omedelbar verkan fullständigt krossar ett par rånare. Tror DC att alla bara vill läsa The Punisher nu om dagarna? Inte en gammal vigilantevän som mig emot, men jag känner inte att varje hjälte behöver ta efter Frank Castle. Jämför med Zack Snyders version av Watchmen där det känns ganska absurt att prata om Rorschach som särskilt extrem när de förmodat mildare Silk Spectre och Nite Owl gör varje slagsmål till en fest av mänskliga sköldar och brustna kroppspulsådror.

Det förflutna får sin stund i rampljuset även här då Haleys Cirkus, där The Flying Graysons uppträdde fram till den ödesdigra kvällen då gangstrar kapade repen, är på återbesök i Gotham. Givetvis avlägger Grayson visit för lite återkoppling med gamla vänner och bekanta. Därefter når vi numrets blodiga slutfajt och cliffhanger. Kompetent och välproducerat men inte jättespännande. Betyg: Trea      

Red Hood and the Outlaws – Tyvärr får titlar som den här farhågan att besannas. Det blev i vissa avseenden mycket trikåer för ingenting när DC slog på stort och startade om från nummer ett med stora delar av sin utgivning. Reaktionerna på särskilt den mer än lovligt unkna kvinnosynen som torgförs i flera av titlarna har inte varit nådiga. Läs Rikards recension av Catwoman # 1 här och en bredare genomgång av Laura Hudson på Comics Alliance här. Och det är inte utan anledning många surnat till.

Om det här är redaktören Bobbie Chases version av att göra en serie som ska fånga den unga publiken har man en mycket mörk bild av dagens generation på DC. Det här känns som en andlig fortsättning på Mark Millar och JG Jones avskyvärda Wanted, en serie som både var skriven för och drev hårt med sin tilltänkta fps-spelande, porrsurfande, cyniska slackermålgrupp. Inledningsvis får vi se Roy Harper bli fritagen från krigsfångenskapen i Qurac (ett fiktivt land är helt klart att föredra då realpolitiska kommentarer från det här gänget gör ont att tänka på) av Red Hood i en Mission Impossible-artad maskering som korpulent präst. Det blir en riktigt slafsig skottväxling som kulminerar i att den tredje medlemmen av gänget dyker upp och spränger en skvadron stridsvagnar: Starfire i en dräkt så minimal att den skulle ge valfri burleskdansös skammens rodnad om hon bar den i fel sällskap.

Innan vi går vidare vill jag ta tillfället i akt att ge en introduktion till huvudpersonerna. Harper började sin superhjältetillvaro på 40-talet som Green Arrows unge assistent Speedy. Namnet visade sig ödesdigert då han under det karga 70-talet i Denny O’Neil och Neal Adams ovarsamma händer blev beroende av uppåttjack med den lite lama motiveringen att det var så svårt att leva upp till Green Arrows högt ställda ideal. Har även varit medlem i Teen Titans och Justice League of America där han växelvis gått under namnen Red Arrow och Arsenal. På senare år har han trillat tillbaka i drogberoendet i ett par riktigt dåligt skrivna serier som vi helst glömmer. Red Hood är som de flesta vet Jason Todd, Robin nummer två som äntrade scenen i efterdyningarna av Crisis on Infinite Earths. I mångt och mycket spelade han samma roll som Damian Wayne har idag. Han ifrågasatte Batman kontinuerligt och hade svårt att acceptera mentorns mjuka, det vill säga inget dödande, linje gentemot brottslingar. I den ökända serien A Death in the Family, där Jokern slog sina påsar ihop med Ayatollah Komeini, blev han brutalt misshandlad och sprängd av den förre. Man hade ritat ett slut där Todd trots sitt namn överlevde, men hans öde avgjordes genom telefonröstning där fansen kunde visa tummen upp eller ner genom att ringa ett av två nummer. Rykten om valfusk och riggade linjer har cirkulerat, men förmodligen var figuren helt enkelt inte särskilt populär i läsekretsen. Men döden är som bekant ofta bara början i serievärlden så givetvis har Todd kommit tillbaka i olika omgångar och via diverse spännande kontinuitetsförvecklingar. Sitt alias som mordiske rättviseskiparen Red Hood, som även det tidigare använts av en annan person, har han gått under sedan 2005. För att visa hur riktigt bra namn dyker upp blott ett par gånger per århundrade så är den tredje personen i serien den fjärde att gå under namnet Starfire i DC-universat. Koriand’r, som hon egentligen heter, kommer från planeten Tamaran och skulle ha blivit dess härskare om inte avundsjuka från systern Komand’r satt käppar i hjulet. För att komma åt sitt yngre syskon förrådde hon hemplaneten och placerade Koriand’r i fångenskap. Där torterades och våldtogs hon i flera år innan hon under en konflikt lyckades fly till jorden. Hon upptogs i Teen Titans och blev sedermera kär i Nightwing, även känd som Dick Grayson den förste Robin. I vissa tidslinjer gifter de sig och får barn. George Perez baserade hennes utseende på idén ”Red Sonja i rymden”, så visst har figuren alltid haft ett ganska stort mått av ögongodiskaraktär vid sidan av att vara extremt kraftfull.

Nu blev det här en lång genomgång gjord i akt och mening att vissa upp vilken rikhaltig historia trion i Red Hood and the Outlaws faktiskt har. Av detta väljer manusförfattaren Scott Lobdell att betona de mest basala och tråkiga bitarna. Tecknaren Kenneth Rocafort får tidigare tolkningar av Starfire att framstå som återhållsamma och kyska. Och då minns vi ändå nakenbadssekvenserna på den främmande planeten i 52. Vidare framställs hon som en regelrätt nymfoman. Med ett minne som får en guldfisk att vara Metusalemsk i sina hågkomster. Utnyttjar de manliga huvudpersonerna denna märkliga disposition? Gissa själv! Det här känns kort och gott fel på alla plan. Betyg: Undvik!

Dark Knight – Det känns trist att ha sparat de sämsta titlarna till sist, men så blir det ibland när man bestämmer sig för ett kronologiskt perspektiv. Att David Finch hade vissa problem med att ikläda sig rollen som både manusförfattare och tecknare på en egen Battitel visade den minst sagt sporadiska utgivningen under tidningens första halvår med all önskvärd tydlighet. Att man likväl ger honom en andra chans och börjar om med en titel som hann få ut fem nummer innan omstarten känns mer än lovligt märkligt. För det här är verkligen under all kritik. Att det är få förunnat att kunna skriva hårdkokt dialog ger inledande ”Fear is a cannibal,” monologen tydligt vittnesbörd om. Kanaliserad genom Finch låter Batman precis som en del av de usla tolkningar som publicerades i kölvattnet av Frank Millers The Dark Knight Returns under senare hälften av 80- och början på 90-talet. Det är stelt, övertygar inte för fem öre och låter som en parodi på hur Batman pratar.  Paul Jenkins inblandning på manussidan gör i min mening varken till eller ifrån. Teckningarna är det heller inte mycket bevänt med när alla manliga karaktärer springer runt med pannorna konstant i djupa fåror som på ett Star Trek-live med för många klingoner.

Historien för oss återigen till Arkham Asylum som försatts på högsta beredskapsnivå efter en massiv utbrytning av de farligaste internerna som löper amok på området. Batman ger sig givetvis in i smeten och springer på en undanglidande kvinnlig figur. Klädd som en Playboykanin. Någonstans där slutade jag helt att bry mig så resten av numret med lite förvecklingar för Bruce Wayne minns jag knappt. Betyg: En tveksam etta

Pust! Nu är jag helt Batmanglad för ett tag framöver. Håll med mig eller inte, men jag hoppas genomgången i alla fall gett er en fingervisning om vilken, om någon, av alla Batserier som passar er. I väntan på att Morrison får avrunda Batman Incorporated med miniserien Leviathan Strikes, start i december, kommer jag att läsa Batwoman, Batman & Robin, Batwing och Batgirl. Och spela Arkham City tills fingrarna ber om nåd.

Manus: Gail Simone (Batgirl), Judd Winick (Batwing), Tony S. Daniel (Detective Comics), Peter J. Tomasi (Batman & Robin), J H Williams III (Batwoman), Scott Snyder (Batman), Duane Swierzynski (Birds of Prey), Kyle Higgins (Nightwing), Bobbie Chase (Red Hood and the Outlaws), David Finch (Dark Knight), Paul Jenkins (Dark Knight) 
Illustration: Ardian Syaf (Batgirl, Vicente Sifuentes (Batgirl), Ben Oliver (Batwing), Tony S. Daniel (Detective Comics), Patrcik Gleason (Batman & Robin), Mick Gray (Batman & Robin), J H Williams III (Batwoman), W. Haden Blackman (Batwoman), Greg Capullo (Batman), Jesus Saiz (Birds of Prey), Eddy Barrows (Nightwing), Kenneth Rocafort (Red Hood and the Outlaws), David Finch (Dark Knight)
Förlag: DC
Betyg: 3+ (Batgirl), 3+ (Batwing), 2 (Detective Comics), 4 (Batman & Robin), 4 (Batwoman), 2 (Batman), 3 (Birds of Prey), 3 (Nightwing) Undvik! (Red Hood and the Outlaws), 1 (Dark Knight)/5

Trackback-adress