Ibland dyker guldkornen upp när man minst anar det. Efter att ha plöjt vad som känns som ett oräkneligt antal halvkassa The New 52-förstanummer (de är så standardiserade att de inte kan bli sämre än halvkassa, vilket i sig är en deprimerande insikt) hade jag ett starkt behov av att läsa nåt som inte innehöll mainstreamsuperhjältar. Jag hade hoppats mycket på Richard Salas nya The Hidden, men den var liksom hans föregående album, Cat Burglar Black, en besvikelse. Famlandes efter halmstrån föll min blick i seriebutiken på The Bulletproof Coffin, en Image-miniserie från förra året som precis kommit ut i TPB. Omslaget såg lagom flipprigt ut, titeln var lockande obegriplig men det hela hade klara pulpvibbar. Dessutom hade jag i bakhuvudet att jag sett lösnumren i hyllan och tyckt de såg coola ut men inte kommit mig för att kolla in serien närmare, plus att jag likaledes tyckte mig komma ihåg att någon på Internet någon gång sagt att The Bulletproof Coffin var bra. Vad kunde väl gå fel? Obs! Lätta SPOILERS efter hoppet.

Ingenting visade det sig, för The Bulletproof Coffin är bland det bästa jag läst i år och jag kan redan nu lova den en plats på årsbästalistan. Detta är en pulserande kärleksförklaring till seriemediet i allmänhet och amerikanska mainstreamserier i synnerhet, filtrerat genom gonzomässig pulp-psykedelika. Varje sida innehåller mer frenetisk energi än alla fightscener i alla The New 52-förstanummer tillsammans. Det här är en serie som bär alla sina referenser fullt synliga och med stolthet, för att sedan vrida till dem ett kvarts varv extra och kladda ned dem med zombieinälvor. Om någonsin en serie kunnat beskyllas för att vara en fanboyflört är det The Bulletproof Coffin, men det är gjort utan någon som helst cynism och spekulation, bara ren kärlek. Detta plus det tunga metaserietemat och frigörelseideologin gör att det stundtals känns som om den unge Grant Morrison (Animal Man, Invisibles) kokat ihop nåt med den äldre Grant Morrison (Action Comics).

Så långt superlativen. Men vad är det här för serie, och vilka är ansvariga? Jo, föga förvånande är denna djupdykning i amerikanska seriereferenser signerad två britter: rutinerade David Hine, med massor av mainstreamjobb främst för Marvel (Inhumans, Civil War: X-Men, men även Spawn) på meritlistan skriver manus och Shaky Kane, alias Michael Coulthard, tecknar. Kane/Coulthard är en intressant figur: han har jobbat en hel del för 2000AD men mest självpublicerat, och när han inte tecknar serier är han psykedelisk konstnär som också skriver fiktion under aliaset Michael Waspman. Mainstream- och indiecredd i skön förening med andra ord.

På ytplanet handlar The Bulletproof Coffin om Steve Newman (eller är det Noman? Eller Nyman?), en man som jobbar med att rensa dödsbon och som en dag hittar ett förråd av seriememorabilia, inklusive en kopia (eller originalet?) av postapokalyptiska superfiguren Coffin Flys dräkt. Han provar dräkten och läser de gamla serietidningarna – alla från fiktiva serieförlaget Golden Nugget Comics, desto mer mysko då numren är sprillans nya fast Golden Nugget lades ned på sextiotalet… Varje del av The Bulletproof Coffin innehåller en rejäl serie-i-serien (smaka på de här titlarna: EC-influerade The Unforgiving Eye, en figur som f ö ser ut som den sedan länge förlorade femte medlemmen av The Residents, Kamandis okända kvinnliga kusin Ramona, Queen of the Stone Age, Spectre-klonen Red Wraith, samt mer än lätt Batman-influerade hämnaren Shield of Justice), och dessa serier-i-serien tycks påverka Steves verklighet på olika sätt. Verklighet och fiktion flyter samman, Steve vandrar omkring i serierna och seriefigurerna dyker upp hemma hos Steve. Det hela blir mer och mer komplicerat och mångbottnat, Steve och hans serieföljeslagare jagas av mystiska män i svarta kostymer och Steves egna groteska tvillingsöner verkar ha nåt lurt i kikaren… Till slut inser Steve och hans nya vänner från seriernas värld att enda chansen till räddning ligger i att finna David Hine och Shaky Kane, skaparna av alla Golden Nugget-figurerna… börjar ni fatta vad jag menar med Morrison-vibbar?

Manuset är alltså spot-on hela vägen, som sagt ligger referenserna i öppen dag (inklusive Kafka-pastischen mot slutet) och det finns ett driv och en framåtrörelse hela tiden som är som hämtad från de Silver Age-serier som ligger till grund för The Bulletproof Coffin. Steve Newman/Noman/Nyman är en lagom nollställd everymanfigur som känns mer besläktad med Winston Smith i 1984 eller Sam Lowry i Brazil än den ”superhjälte” vars mantel han (o)frivilligt antar – allt säkerligen medvetet då manuset är vad man brukar kalla ”litterärt”. Men det som verkligen höjer serien till mästerverksnivån är Shaky Kanes idiosynkratiskt fulsnygga teckningar, präglade av en helskön naivism där influenserna hämtas från Jack Kirby och Jim Steranko såväl som amerikanska undergroundlegendarer som Charles Burns och S Clay Wilson. Kirbymässiga käkben och (David Nessles ord) djärva lårförkortningar varvas med totalcreepy skakiga skildringar av Steve Newmans familjeliv, splashsidorna bjuder på neurotiskt detaljerade fantasiscenerier som hämtade från Geoff Darrow, och mellan numren bjuds det följdriktigt på helsidesannonser (även de såklart designade av Kane) för de varor som annonserades i Golden Nugget Comics, bl a måste ha-prylar som krympta huvuden, batteridrivna laboratorieapor (komplett med frilagd hjärna) och Start Your Own UFO Cult-kits.

The Bulletproof Coffin är en supersurrealistisk serie av och för serieälskare bemängd med nippriga detaljer att älska. Vietnamveteranzombies! Dinosaurier! Biljakter! What’s not to love? Köp The Bulletproof Coffin. Du vet att du vill. Jag kräver återutgivning av alla Golden Nugget-serier snarast!

Trackback-adress