Carbon Grey väckte min uppmärksamhet i början av året genom de vackra teckningarna eller snarare målningarna av Khari Evans, Kinsun Loh och Hoang Nguyen. Exakt vem som gjort vad vet jag inte men fint som snus är det iaf. Carbon Grey handlar om de fyra systrarna Grey som för vidare en tradition inom familjen, att livvakta och stödja kejsaren över Mitteleuropa. Så har det varit i tusen år sedan systrarna Greys anfader Gottfaust skyddade kejsaren innan han enligt historieskrivningen förrådde kejsaren. Systrarna Grey har alltid varit tre men nu är de fyra, Giselle, Mathilde, Eva och Anna, och enligt legenden ska den 13e systern Grey förändra historien, den sk Carbon Grey. Serien inledes med att Giselle Grey befinner sig på en zeppelinare med kejsaren, problemet är att kejsarens huvud är mos. Giselle flyr för sitt liv och riket skakas i sina grundvalar när kejsarinnan intrigerar, systrarna Greys efterlyses för högförräderi och Wolf General smider sina planer. Allt detta samtidigt som Mitteleuropa är i krig med de allierade, ett krig som förött kontinenten.

Teamet bakom Carbon Grey har lånat friskt till den värld som presenteras. Soldaterna i skyttegravarna är hämtade från första världskriget och jag får med lite välvilja Otto Dix-vibbar men vidrigheterna här består mest av slashade huvuden och inte rena mardrömsscenerier. Flygplanen påminner dock mer om nutida drönare än första världskrigets dito. Lite plastik hi-tech och en gränsvakt med något som liknar en surfplatta för kontroll av passerande bryter av det hela. Arkitekturen å andra sidan är en blandning mellan nationalromantik a la Nibelungen och antikens Rom. Jänkarna (jag antar att alla bakom Carbon Grey är det) använder också klassiska namn från den tyska kulturen på ett underhållande sätt. Systrarna Greys lärare är en ärrad kämpe vid namn Goethe och anfadern heter som nämnts Gottfaust. En salig blandning men med lyckat resultat. Världsbyggandet är både snyggt och intressant, speciellt för en germanofil som undertecknad.

Huvudskälet till att läsa Carbon Grey är målningar, att kalla de teckningar känns närmast futtigt. Inte heller när det gäller Carbon Grey vågar jag ge mig in på att gissa vilka tekniker som använts men resultatet är som sagt fint som snus. Tecknarteamet lyckas även bra med ansiktsuttrycken, eller iaf de få personer som faktiskt ändrar uttryck under seriens gång. Systrarna Grey är ett gäng stenansikten och Wolf General är inte heller den som drar på smilbanden i onödan.  Actionsekvenserna är överlag snygga att titta på och det är uppenbart att inspiration hämtats från nutida actionfilmers välkoreograferade och fysiskt orealistiska kampscener. Det blir följaktligen också en del poserande.

Världsbyggande och teckningarna är alltså toppen men tyvärr har Carbon Grey sina brister. Första volymen lägger grunden för kommande volymer och one-shots och det får till följd att väldigt mycket och väldigt många trycks in på de knappa 100 sidorna. Man får en viss känsla för de flesta karaktärerna men en större fördjupning på åtminstone några hade lyft det hela. Det största problemet är dock den alltför ofta svulstiga dialogen som iofs överensstämmer med en del av scenerierna men ändå inte känns så lyckad. Än mindre lyckat är de små stunder av humor som slängts in. Handling och dialog behöver snäppas upp framöver för att Carbon Grey ska lyfta till de höjder som den har kapacitet att nå. Intressantast framöver blir det att följa systrarna Greys inbördes intriger och den makthungriga kejsarinnan.

Jag har läst lösnummerna #1-3 digitalt men jag skulle rekommendera att skaffa samlingsalbumet antingen tryckt eller digitalt eftersom det finns en del extramaterial som verkar intressant. Tyvärr hade jag redan köpt numren när samlingen blev tillgänglig digitalt. För den som snöar in på teckningarna kommer The Art of Carbon Grey i december.

Trackback-adress