Att det varit snålt tilltaget med de riktigt bra titlarna i DCs nysatsning ger även Shazamredaktionens stickprov stark vittnesbörd om. Det känns trist med alla missade chanser och därför extra roligt när man hittar något som imponerar. En sådan tidning är Grant Morrisons och Rags Morales nytolkning av Superman.

Där många 52-skribenter vänder ut och in på sig själva i en strävan att vara samtida, Aquaman intervjuas på en ”Flämt!” sushisrestaurang av en bloggare, gör Morrison sin vana trogen precis tvärtom. För att röra sig framåt måste man ibland blicka bakåt och han går hela vägen tillbaka till Jerry Siegel och Joe Shusters ursprungliga koncept med Superman som en proletärhjälte. Och ja, jag vet att i sin första fanzinepublicerade version var han en skallig superskurk, men här pratar vi alltså förra gången det kom ett Action Comics # 1 1938. Jag ser även tydliga ekon från boken som inspirerade duon: Philip Wylies Gladiator, rekommenderad läsning för alla som vill se källan till mycket av superhjältemytologin och redan införlivad i DC-universat på diverse intrikata vis.

Vår hjälte presenteras mitt i språnget när han gör hembesök hos en av Metropolis korrupta stora män som med omild övertalning ska fås att lägga korten på bordet kring sina skumraskaffärer. Där övriga nya Supermantitlar visar upp en ganska tråkig uniform på exilkryptoniern befästs här arbetarklasskänslan med bruna kängor, jeans och en enkel t-shirt med det välkända S:et. Det enda som är riktigt super med klädedräkten är manteln, lika utomjordisk som sin bärare, och i nummer två ses den stå pall för beskjutning med Gatlingkulspruta.

Genom en serie snabba tablåer demonstreras sedan denne nygamle Supermans förmågor och den stad han bor i. Det är inte den glänsande framtidsvision vi minns från förr, utan ett ställe där utdömda hyreskaserner blir den perfekta fällan att lura vår hjälte in i när han med polismakten och militären i hälarna drivs att skydda de boende från rivningskulornas härjningar. Stryktålig men långt ifrån osårbar får vi se människorna han räddat resa sig som en man och skydda honom med sina kroppar då en stridsvagn rör sig in för nådastöten. Mannen av folket tackar för hjälpen och hoppar, inte flyger, hemåt via snålskjuts på zeppelinare (respekt!) och ses byta om till en Clark Kentförklädnad som faktiskt känns någotsånär trovärdig. Under ett samtal med hyresvärdinnan får vi ytterligare återkoppling till en berättelse från ursprungsnumret där Superman förtjänstfullt nitade en hustrumisshandlare så få ben i kroppen lämnades obrutna.

Såväl Morales illustrationer som Morrisons replikföring har hela tiden en såväl handlings- som berättarmässig framåtrörelse och en dynamik jag saknat i många av de andra förstanumren. De klumpiga faktadumparna exempelvis Geoff Johns utsatte läsarna för i Justice League # 1 känns extremt avlägsna när en skallig Lex Luthor introduceras där han står och sörplar energidryck på en militär sambandscentral. Ingen förklarande text utan ord och handlingar ger omedelbart känslan att det här är hjältens diametrala motsats. Samma sak gäller presentationen av Jimmy Olsen och Lois Lane vilkas entré i historien äger rum på ett skenande tunnelbanetåg. Det understryker ytterligare känslan av en historia som aldrig slår av på farten.

Superman är som sagt i denna tappning inte osårbar, så i efterdyningarna av tågkraschen lyckas militären fånga in honom. När nummer två tar sin början ser vi honom fjättrad och torterad av en blasé Luthor i en scen som är hämtad nästan rakt av från Gladiator. Om man vill kan man givetvis se något av en samtidskommentar i den våldsamma debatt som uppstår då en långt mer ärbar herre vill få ett stopp på elchockerna och saringasbehandlingen. Hans protester faller dock för döva öron. Alla medel är tillåtna när vi har att göra med den hotbild som utomjordingen representerar är kontentan.

Vi får se början på ärkerivaliteten mellan Luthor och Superman när den senare lyckas slå sig fri och förödmjuka sin torterare lite som hastigast på vägen ut. Trots att han fått utstå minst sagt omild behandling i militärens händer går hjälten inte bärsärkagång på vägen ut. Han bibehåller istället glimten i ögat och ser genuint nöjd ut över att använda sina krafter. Vi får även som hastigast se spåren av hur Superman kom till vår planet och en ögonblicksbild av ett jättehot på väg mot jorden innan det här rafflande snabblästa numret når sitt slut. Avrundar gör en intervju med Morrison och Morales som på ett par rikligt illustrerade sidor får lägga ut texten kring designval och bakomliggande idéer. I övriga tidningar har liknande partier också förekommit, men känts mer som säljsnack och utfyllnad.

Innan All Star Superman dök upp för ett par år sedan trodde jag att mitt intresse för Superman aldrig skulle vakna till liv igen. Det ändrades snabbt efter att jag läst första numret. All Star är alltjämt en av mina absoluta favoritserier, så förvänta er en recension under rubriken Moderna Klassiker inom kort. Där tog Morrison figurens mest knasiga sf-aspekter, putsade upp dem och fick allting att kännas helt nytt. Nu har han gjort det igen, skapat en version av Superman som på en och samma gång tar ut en ny riktning och är väldigt trogen ursprunget. Kanske skulle han ha suttit med på samtliga redaktionsmöten för The New 52?

Manus: Grant Morrison
Bild: Rags Morales, Rick Bryant
Förlag: DC
Betyg: 4/5

Trackback-adress