Mitt jobb på Serieteket, som namnet antyder Sveriges enda bibliotek helt ägnat åt seriemediet, har sina fördelar. En av de främsta är att jag i egenskap av kulturförmedlare emellanåt blir bjuden på resor till seriemässor av olika slag. För ett par veckor sedan var jag och min fru Viktoria i ryska metropolen S:t Petersburg, vilket kvalificerar sig som ganska exotiskt i min bok. Vi var inbjudna av Dmitrij Yakovlev som är festivalgeneral för årligen återkommande Boomfest. Det här var fjärde gången evenemanget gick av stapeln och intresset blir större för varje år. Yakovlev har tidigare gästat Stockholms small press expo [spx] där jag är en av arrangörerna. Nog kunde man spåra vissa influenser.

Efter en månad då seriestämningen sakta byggts upp genom att flertalet utställningar öppnats på olika bibliotek, gallerier och kaféer runtom i staden kulminerade festivalen 23 – 25 september med en helg fylld av vernissager, konferenser, föreläsningar, workshops, uppträdanden, filmvisningar, fester och annat. Vi anlände torsdag kväll den 22:a och möttes på Pulkovo flygplatsen av en ung dam som blev vår eskort in till S:t Petersburg. Hon pratade engelska men sa inte särskilt mycket. Färden in mot staden gick med en bisarr minibuss som verkade helt inofficiell men stannade på vanliga hållplatser. I utkanten av staden hoppade vi av och tog oss till tunnelbanan. 150 meter trärulltrappa rätt ner i underjorden. Fascinerande och jag fick med ens inblick i hur hela premissen med Dmitrij Gluchovskijs postapokalyptiska roman Metro 2033 kunde fungera. Att ryssarna skulle kunna överleva ett atombombsanfall genom att ta sin tillflykt till den djupa metron känns efter att ha sett den inte helt omöjligt.

Efter att ha tagit farväl av vår tysta guide, hon tog en klubba från hotellets gratiskorg och försvann, begav vi oss per omgående till vernissagen för Julie Doucets utställning i festivalnavet ”Manege”. Doucet är en tecknare från Montreal, Kanada vars absurda betraktelser i böcker som My Most Secret Desire och My New York Diary varit en stor inspirationskälla för inte minst många av de självbiografiska tecknare vi har i Sverige. I samma lokaler huserade även utställningen Le monde diplomatique en bande dessinée, med material från ett specialnummer av franska tidskriften Le monde diplomatique där alla reportage och artiklar var i serieform. Svensk representation fanns tack vare Joanna Hellgren (läs Rikards recension av hennes album Frances här!) som vi hade turen att springa på under vernissagen. Gästerna hade gått hårt åt dryckerna, men jag och Viktoria fick oss lite söt rysk champagne till livs. Efter att ha varit på resande fot hela dagen steg bubblorna rätt upp i huvudet och gav en mjuk och fin inramning åt resten av kvällen. Viktoria bondade även med en väldigt full yngling som uppskattade hennes Hellboytröja. Hann även snacka med en gammal bekant från Holland, Jeroen Funke från seriekollektivet Lamelos innan stället stängde och vi sökte oss till kaféet Zoom (där ytterligare en festivalrelaterad utställning ägde rum) för lite välbehövlig middag: Borsjt och Pusjkinpotatis! På väg tillbaka mot hotellet upptäckte vi att legendariska bokpalatset Dom Knigi på paradgatan Nevskij Prospekt hade öppet hela vägen till midnatt. Föredömligt även om jag förstår att mina vänner i bokhandelsbranschen inte vill följa deras exempel.

Fredagen dominerades av den internationella bibliotekskonferensen på temat ungdomar och serier. Jag representerade Serieteket och hade dagarna innan resan svettats över en Power Pointpresentation tillsammans med kollegan Freddie Kaplan. Svettningarna uppstod då jag i schemat såg att jag förväntades hålla låda i 80 minuter. Inte för att jag är särskilt talträngd i vanliga fall, men detta kändes som en aningen vördnadsbjudande uppgift. Mest nervös vid tillfället var nog den stackars tjej som med fem minuters varsel fick veta att hon skulle tolka mig från engelska till ryska för de inhemska bibliotekariernas fromma. Det gick bra, även om de rysktalande inte fick uppleva hela vidden av min talkonst när den filtrerats och kortats av en annan person. Ett par av de andra talarna den här dagen var Jean-Philippe Martin från seriestaden Angoulême i Frankrike och Boris Bruckler som jobbar på stadsbiblioteket i Lausanne, Schweiz som inhyser en av Europas största seriesamlingar. Mitt största minne från dagens föreläsningar är berättelsen om den stora donation Jean-Philippe mottagit från en välgörenhetsorganisation. Marveltidningar från mitten av 60-talet till 1990 i vissa fall så många som tio exemplar av varje titel fick habegäret, förlåt arkivarien i mig, att gå upp i högvarv.

Minnesvärd var också den snygga vandringsutställningen Comics, Manga & Co. som under september gästade platsen där konferensen hölls. I övrigt är det lite suddigt, inte minst på grund av att ryssarna bevisligen ser lunch som ett borgerligt påfund och vi körde hårt fram till fem, halv sex på eftermiddagen med bara lite kex och ost för att hålla oss upprätt. När vi efter olidlig väntan på taxi till sist ankom en restaurang runt sju, skrattades det gott åt att det vid en fönsternisch angränsande vårt bord stod två böcker: en komplett Astrid Lindgren och en med Tove Janssons muminhistorier på ryska. Kvällen avrundades med två vernissager. En för Hugo Pratt-bilder i en före detta holländsk kyrka och därefter ett besök på en bar där italienske Stefano Ricci höll hov och presenterade sina tjusiga illustrationer och kortfilmer. Efter något glas vin hann dagen ikapp den svenska delegationen. Vi begav oss mot hotellet och missade dessvärre den lägenhetsfest med vodka och allsång som resten av gänget avrundade kvällen med.

Med de tyngre mässplikterna avklarade inledde jag och Viktoria lördagen med att promenera runt i staden för att titta på den pampiga arkitekturen. Vägen gick via floden Neva och bjöd på åtskilligt av intresse, även om kölden och blåsten emellanåt fick oss att önska en flytt av Boomfest till skarven maj juni. Då lever staden dessutom upp under de legendomspunna ”vita nätterna” när solen aldrig går ner. Som ni kanske vet grundlades S:t Petersburg av Peter den Store 1703 efter att hans trupper tagit över den svenska fortifikationen Nyenskans där vi haft en utpost sedan 1611. Staden började sin existens som Peter-Paulfästningen, byggd av bland annat svenska krigsfångar i akt och mening att hålla oss borta. Det fungerade inte.

Ryssland har på olika mer eller mindre genomtänkta sätt försökt skaka av sig arvet från sovjettiden. Bland annat märks det i hur paradbyggnader som har högst 40-50 år på nacken tillåtits förfalla. Stuckatur med Lenin som leder folket framåt ser mer manglade ut än palats från tsartiden som poleras så guldkupolerna lyser i kapp med solen. I vissa avseenden håller man dock fast vid öststatskänslan. Bland annat vid insläppet till Eremitaget, ett av de mest kända museer orten har att uppbringa med en stor samling konstföremål från såväl Ryssland som världen i stort. Här rörde sig folkmassan inte alls på en halvtimme och biljettautomaterna som skulle ge entré via gräddfilen bredvid kön tog inte emot vare sig pengar eller kortbetalning. Inte heller kunde vi uppvisa några medaljer erhållna för tapperhet under belägringen av Leningrad (att ha spelat Call of Duty gilldes inte) så inte heller den vägen kunde vi komma in. Vi gav upp och begav oss mot Uppståndelsekyrkan.

En annan företeelse jag fascinerades av under vistelsen var hur man gömde väl fungerande institutioner och butiker i byggnader som såg ut att platsa på Jan Jörnmarks trollbindande sida Övergivna platser. Ett exempel var biblioteket där konferensen hölls under fredagen, ett annat butiken där jag köpte Spetsnazmemorabilia.

Efter en under omständigheterna ganska bisarr sushilunch på Brooklyn Local Café, vars serietematiska inredning gav ett mycket hemtrevligt intryck, kände jag att det var dags att ansluta till festivalen. Hann se Lamelos i aktion på en stor väggmålning och sluttampen av Michel Pierres presentation av Hugo Pratt. Högintressant och jag hoppas få tillfälle att se anförandet i sin helhet en annan gång. Pierre hade varit i S:t Petersburg tidigare så med honom som ciceron blev det ytterligare sightseeing i sällskap av den fransk/schweiziska delegationen. Bland annat kollade vi in stället där Rasputin slängdes i Neva (för mer om det läs Rikards recension av Philipp Gelatt och Tyler Crooks Petrograd här!) och ett ställe fyllt av glassplitter vid floden dit ryska par åker för att sjösätta sina äktenskap med champagnekross. Vi intog middag och öl på öststatsnostalgiska Soviet Café och fick därefter åka på en mycket bisarr båttur med hela gänget från Boomfest. Båten var mörklagd för att man lättare skulle kunna ta in de upplysta byggnaderna vi passerade och guidningen var enbart på ryska. Därefter en session på ett ställe där jag lyckades få bartendern att mixa ett par riktigt bra Mint Juleps och, ahem, en del annat innan det blev dags för den långa promenaden via Nevskij Prospekt mot hotellet.

Efter den sightseeingdominerade lördagen kände jag att det var läge för en söndag på festivalområdet. Den lilla seriemarknaden, ungefär som en bokhandel i storlek, hade ett fint urval som jag botaniserade bland och köpte den ordlösa Waterworld av Oleg Tishcenkov och en del andra presenter. Vad som förvånade mig en aning var hur mycket som översattes till ryska. I snygga inbundna utgåvor kunde man läsa Matt Fractions Iron Man, The Walking Dead och en del annat med kyrilliska bokstäver. I Sverige är vi väl helt enkelt för inskolade på att läsa engelska för att det ska bli samma intresse att ge ut serier på svenska. Att det internationella rock’n rollspråket inte gäller överallt blev jag annars mycket väl medveten om då jag försökte hänga med i bland annat Stefano Riccis presentation på italienska med rysk översättning. Det gick väl sådär.

Julie Doucet visade även sin och Michel Gondrys småbisarra animerade kortfilm My New New York Diary. Sporrad av regissören återvänder Doucet till den forna hemstaden där hon under märkliga former hänger med tusenkonstnären Gondry, besöker sitt gamla hus, går på strippklubb och en del annat. En kul rulle som jag hoppas kunna organisera en visning av i Stockholm vad det lider.

Festivalen kulminerade som sig bör med prisutdelning i serietävlingen där fina priser, mycket Mumin merch blev det, tilldelades mer eller mindre lokala förmågor. Efter ytterligare en dag av ryssfasta var det med stor belåtenhet vi lotsades till en närbelägen restaurang för en rejäl fyrarätters middag med sallad, soppa och kaukasiska pajer som huvudnummer. Som det brukar vara när man avrundar en festival kunde man se arrangörerna andas ut för första gången. Stämningen runt långbordet var hög när folk ritade i den runtskickade skissboken, fotograferade och diskuterade i ett surr av kreativitet som stället säkerligen inte sett på ett bra tag. Alltsammans övervakades av en förgylld, närmast kamouflerad i den pråliga inredningen, säkerhetskamera vid entrén.

”Festivals end as festivals must”, som Douglas P. så vackert skrev en gång. Sista dagen i S:t Petersburg blev som sig bör en ganska loj historia. Vi inhandlade konfekt och vodka, käkade pannkakslunch med festivalfolket, bytte presenter och adresser och kindpussar innan det var dags för den oundvikliga diasporan då folk i omgångar slussades iväg i taxi mot Pulkovo och sina respektive destinationer. Sammanfattningsvis var min första tripp till Ryssland mycket trevlig och gav definitivt mersmak. Jag önskar Dmitrij Yakovlev och resten av gänget bakom Boomfest all lycka i sitt arbete med att fortsätta utveckla evenemanget och hoppas bli inbjuden igen.

Trackback-adress