”From the creator of Locke & Key” står det på omslaget till The Cape, vilket är en sanning med lätt modifikation: den är visserligen baserad på en novell av Joe Hill (som alltså skriver Locke & Key), men seriemanuset står Jason Ciaramella för (Ciaramella är IDW-veteran som bl a har skrivit deras serieversion av Godzilla). Följande recension innehåller milda SPOILERS – det är svårt att beskriva idén bakom The Cape utan att berätta lite om handlingen, men å andra sidan görs konceptet också helt uppenbart för läsaren redan i #1. Liten reservation: den här miniserien följer på en one-shot från IDW med samma titel från december förra året som jag inte har läst, så jag kanske missat nåt i backstoryn (om nån i Shazams läsekrets har koll på denna one-shot, ge oss en kommentar!).

The Cape inleds långsamt men på ett sätt som väcker nyfikenhet: några killar på ett bårhus diskuterar ett omöjligt dödsfall, en svårt skadad pojke på ett sjukhus försöker kommunicera. Vad är det som har hänt? Sedan möter vi Eric, en arbetslös loser som bor hemma hos sin mamma och som förhörs av polisen med anledning av exflickvännens mystiska dödsfall. Det blir gradvis klart för läsaren att det nog är Eric som dödat sin exflickvän, och att han har klarat av att göra det utan att lämna spår efter sig tack vare en mystisk mantel som ger honom förmågan att flyga! The Cape är med andra ord en smart twist på superhjältegenren: vad skulle hända om en helt vanlig men ganska otrevlig person fick superkrafter? Vad skulle du göra om du fick superkrafter precis efter att du gjort slut med din flickvän, blivit sparkad från jobbet, eller någon annan grej som gjorde att du hade ett uppdämt hämndbehov? Skulle du verkligen klara av att hålla dig snäll? Power corrupts, after all. The Cape visar på ett väldigt medryckande sätt hur Eric oerhört snabbt går från att vara en person som är mer ”normalt” otrevlig till en regelrätt mördare.

Illustratören Zach Howard har uppenbart Philip Bond som inspirationskälla, vilket absolut inte är något dåligt – hans gestaltning av den sure och självömkande Eric (med permanent skäggstubb och cigg i mungipan) är verkligen på pricken, och splash-sidan som inleder numrets enda (och helt utflippade) actionsekvens är ett mästerligt exempel på överdriftskomik. The Cape #1 är ett förstanummer som gör en sugen på att läsa nästa nummer, i bjärt kontrast till alla mediokra DC52-förstanummer jag läst på sistone. Här är en miniserie med ett kul koncept och en huvudfigur som har en rejäl och välutvecklad personlighet (visserligen en frånstötande personlighet, men en personlighet likafullt) redan från första numret – jag är definitivt ombord för alla fyra numren! Det enda som hindrar mig från att ge ett ännu högre betyg är att jag har en smygande misstanke om att jag kanske bara tycker The Cape är så bra för att jag läst så mycket intetsägande superhjälteserier på sistone… rapport följer när jag läst #2.

Trackback-adress