Dags för Green Lantern att göra sin entré i post-DCnU och gör det också med besked. Enligt informationen från DC Comics så skulle Green Lantern vara en av de titlar som påverkats minst av DCnU, men jag fick mig i alla fall en och annan överraskning när jag läste det här numret men det har kanske mer att göra med att jag inte följt Green Lantern så noga på senaste tiden och särskilt inte under senaste arcen ”War of the Green Lanterns”.

Hur som helst så börjar Green Lantern #1 med en högst motvillig Sinestro som läser Green Lantern-eden inför The Guardians och genast så börjar frågetecknen dugga tätt och det verkar som de flesta inblandade karaktärerna har en egen dold agenda, något som Geoff Johns skildrar på ett mästerligt sätt och får hela numret att andas spänning. Däremellan får vi följa Hal Jordan som nu förlorat sin kraftring och sådeles är fast på Jorden och tvingas ta itu med sitt eget något komplicerade privatliv med arbete, hyra och sin relation till Carol Ferris. Oftast med ett något tafatt och komisk resultat. Som t.ex. i ett av numrets bästa scener där Hal och Carol har en romantisk middag på restaurang och Hal något stammande försöker fråga Carol… om hon kan stå som garant för hans leasekontrakt på en ny bil. Tala om känsla för dålig tajming. Geoff Johns vill här visa att utan sin kraftring så är Jordan som en fisk på torra land, och det är ett drag som jag tycker funkar utmärkt och ger också Jordan lite välbehövlig karaktärsutveckling. Men Hal Jordan får faktiskt ursäkta för den egentliga huvudpersonen i det här numret är helt klart Sinestro,  som verkar ha lite av en hatkärlek till sin gröna kraftring och fortfarande ser sig som en Yellow Lantern. Vad hans erbjudande till Jordan på sista sidan i numret ska leda till ska bli mycket intressant att se i kommande nummer.

Doug Mahnke står för illustrationerna och gör ett utmärkt jobb men så är han ju också något av en Green Lantern-veteran. Dock är jag inte helt nöjd med ett par paneler på främst Sinestro där jag tycker att han överdriver ansiktsuttrycken en del. Bortsett från det så bjuder Mahnke på fina dynamik och tempo i illustrationerna.

Green Lantern #1 är tillsammans med Action Comics #1 helt klart det bästa jag läst hittills av DC:s nummer 1:or.

Trackback-adress