Med Mats kamp fortsätter Mats Jonsson att skildra sitt liv i serieform, tidigare har han gjort det i Pojken i skogen, Unga norrlänningar, Hey Princess och I detta satans rum. Den enda av dem jag läst tidigare är Pojken i skogen som var riktigt bra. Jag har tänkt läsa Unga norrlänningar men det har inte blivit av. Att Mats Jonsson jobbadee på en ny serie hade jag läst på Galagobloggen (Mats Jonsson är även förläggare på Galago) men hade ingen koll annars på vad den skulle handla om eller när den skulle komma. Å jag kan inte säga att jag var speciellt intresserad av det heller förrän jag läste vad Staffan på Staffars seriers skrev om den Å tur var det. I Mats kamp skildrar Mats Jonsson vägen fram till beslutet att skaffa barn och vad som hände därefter.

Jag börjar med det dåliga först och det är teckningarna. Mats Jonsson beskriver de själv i albumet som taffliga och det kan jag bara hålla med om. Jag vill att det ska vara vältecknat, jag är en ”tuschbög” helt enkelt. Men om du liksom jag är det så låt inte det hindra dig för det finns så mycket som är bra med Mats kamp.  Å så dåliga är inte heller teckningarna, de funkar för det som skildras.

När jag läser Mats kamp kommer jag på mig själv att reflektera en hel del över min egen föräldraroll och hur beslutet att skaffa barn påverkat mig själv och mitt förhållande och därför blir det här en mer personlig recension än vanligt. Det står på baksidan att Mats kamp är en brutalt ärlig handbok i serieform för den som någon gång lekt med tanken att bli förälder. I albumet sågar han själv ett par handböcker som jag själv/tjejen läste inför första barnet. Baksidestexten tycker jag är missvisande eftersom jag inte får intrycket av att han velat göra en handbok och de tips som finns är inget han vill trycka upp i ansiktet utan de bara finns där.  Så det är bara att tacka och ta emot.

Liksom i Pojken i skogen är Mats Jonsson brutalt ärlig och hänger ut andra men framförallt hänger han ut sig själv och sin osäkerhet och sina tillkortakommanden. Jag ska inte gå in i en diskussion om att hänga ut andra utan kan bara konstatera att det knappast går att undvika och han är alltid hårdast mot sig själv. De flesta har nog lätt (antar jag) att relatera till hans egna demoner som det alltid närvarande självföraktet, känslan av att vara en bluff och att hela tiden bevisa för omgivningen hur duktig han är trots att han ofta inte tror på det själv. Även här blir det något av en handbok fast utan pekpinnar och oftast mest som ett avskräckande exempel

Den första delen om hur det som tidigare var kul och naturligt blir tristess och tomhet och längtan efter mer mening i tillvaron är bra, stundtals rolig och även rörande men för mig blir Mats kamp riktigt bra när dottern Ellen föds. Det är givetvis för att jag har lättare att relatera till föräldraskap än barhäng, det senare tröttnade jag på för länge, länge sedan. Att få barn är något av det mest omvälvande som kan hända och känslan att bli förälder går egentligen inte att beskriva men Mats Jonsson lyckas ända förmedla något av det. De fåfänga och naiva föreställningar och diskussioner man hade om hur det skulle vara att ha barn visade sig i vårt fall liksom i Mats Jonssons fall vara i stort sett bortkastade. Det går inte att föreställa sig den totala förändringen och de omprioriteringar som måste göras. Från att ha varit oerhört egocentrisk måste man anpassa sin tillvaro till stora delar efter en helt ny person och det är det som ligger till grund för de stora konflikter som Mats Jonsson drabbas av.

Just det som följer på detta är den bästa delen i Mats kamp, hans kamp för att hitta sin egen roll som förälder och samtidigt på något sätt hålla fast vid själv och samtidigt vårda förhållandet. En ekvation som är allt annat än lätt och som närmast oundvikligen ger upphov till slitningar. Han skildrar öppenhjärtigt hur ett barn för två personer närmare varandra än någonsin men också hur det kommer emellan två personer och för de längre ifrån varandra. Ett barn är det starkaste två människor kan ha tillsammans men det är inget kitt som håller två människor samman. När väl babybubblan har spruckit och bristen på sömn och egentid (blir sjukt viktigt) gör sig påmind gungar fundamentet som förhållandet byggts på.  Mats Jonsson skildrar på ett plågsamt och klart sätt hur han och Victoria ohjälpligt glider ifrån varandra.

Mitt i allt detta tumult måste man givetvis vara en perfekt förälder, framförallt utåt. Man vill ju det bästa för sitt barn och det vill man givetvis att alla ska se. Yta är viktigt för Mats Jonsson liksom för mig. Det är en kamp och det är alltid skönt att läsa om någon annans kamp. Karriär, brist på barnvakt, dagishämtning och lämning (det är status att hämta tidigt och du är en dålig förälder om du hämtar sist!), hemmet måste vara perfekt osv. Livet ska vara som ett reportage i Mama (burn in hell). Det är så befriande att Mats Jonsson ger allt detta en fet jävla pungspark. Hur ofta man än pratar om det med andra är det ändå skönt att även få läsa om det. All meningslös jävla hets som får Mats och oss andra att tappa fokus från det som betyder något och det enda man egentligen vill uppnå: ett tryggt och lyckligt barn.

Det är mycket mörker i Mats kamp men det pareras ofta upp med en humor som gör det mer uthärdligt och dessutom regelrätta pungsparkar åt företeelser som Mats Jonsson anser förtjänar det.  Dessutom lyser kärleken till dottern igenom hela tiden Jag skulle kunna fortsätta att dra paralleller till mitt eget föräldraskap och skriva om hur bara Mats Jonsson skildrar föräldraskapet, allt omkring och allt vad det för med sig. Men jag stannar här och konstaterar att Mats kamp är minst lika bra som Joanna Rubin-Drangers Alltid redo att dö för mitt barn. Mats kamp är en serieroman som jag uppmanar alla föräldrar/blivande föräldrar att läsa. Även om du inte har/vill ha/kan få barn rekommenderar jag den. Mats kamp är en av de bättre svenska serier jag läst och en av årets absoluta seriehöjdpunkter alla kategorier så här långt. Läs!

Trackback-adress