Med all vår bevakning av DC:s relaunch har de andra förlagen hamnat lite i skymundan (vilket förmodligen är precis vad DC hoppats på…), men Marvel ligger såklart inte på latsidan de heller. Fear Itself lider mot sitt slut, X-eventet Schism har ändrat X-status quo (för miljonte gången i ordningen) och Spindelmannen-eventet Spider Island fortsätter vara Marvels bästa, mest helgjutna event på länge (mer om detta senare). Och inte nog med det, hot damn vad David Liss Black Panther fortsätter vara bra! Liss går verkligen från klarhet till klarhet, hans pulpstänkare Mystery Men* har varit en av de mest rent underhållande serieberättelserna hittills i år från något av de stora förlagen, och i det hörn han mutat in av Marvel-universat i Black Panther fortsätter han att slå bollen ut ur parken, som det heter.

Black Panther har såklart också blivit indragen i Fear Itself-händelserna och vem passar då bättre som skurk än en sprillans ny Hate Monger? Mannen i den lila struthättan är tillbaka och det betyder trubbel för Hell’s Kitchen. Liss har tagit en Marvelskurk som egentligen är rätt jönsig och anpassat honom otroligt bra för den mindre, mer street-mässiga skalan som Black Panther använder sig av: den givna referenspunkten för den här versionen av Hate Monger är inte så mycket tredje riket som The Watts Riots (eller för den skull de mer nyligen timade kravallerna i min hemstad London). Liss och Francavilla får till den febriga kravallstämningen riktigt bra, med mycket mörker och gulröda eldtoner i färgläggningen. Vanliga människor, vanliga poliser, ett Hells Kitchen tänjt till bristningsgränsen, plus en kille med övermänsklig övertalningsförmåga – detta är receptet för en härligt krypande historia där våldet hela tiden ligger och kokar under ytan på ett sätt man inte är riktigt van vid från superhjälteserier (där ju det mesta våldet brukar vara helt explicit). Pulpvibben är påtaglig.

Liss växer mer och mer som historieberättare – det ägnas en hel del tid åt den nye Hate Mongers bakgrund, bifigurer utvecklas, och T’Challa växer även han mer och mer som motsägelsefull hjältegestalt. Liss lägger även upp bollen snyggt för framtida storylines (skurken American Panther är ett genialt påhitt som vi gärna ser mer av) – av dessa nummer att döma verkar det som om Black Panther: The Man Without Fear kommer fortsätta inom överskådlig framtid (nu har ju dessutom Daredevil fått sin egen tidning igen). Även Francesco Francavilla har blivit varm i kläderna; stilen är mer renskalad, pulpigt kantigare och med väl använt tuschmörker (och då tänker jag inte enbart på scenerna som utspelar sig inne på en mörklagd polisstation…). Tung pulpkänsla även här. Det enda som är lite lökigt i serien är hur Hate Mongers ”ande” hamnar i Josh Glenns kropp, där ser man tydligt eventlogikens krav – och enda sättet Liss kan uppfylla dessa på ett rimligt sätt är att ta till ett grepp som känns som hämtat från Justice League of America anno 1979. Men det är en mindre skönhetsfläck i vad som annars är en tajt berättad, fartigt illustrerad trikåstänkare av ett slag som tyvärr börjar bli allt mer sällsynt. Black Panther fortsätter vara en av Marvels i särklass intressantaste titlar. Rekommenderas!

* Det är snudd på tjänstefel att vi här på Shazam inte recenserat Mystery Men än, särskilt med tanke på a) vilken förhandsreklam vi gav serien, och b) jag vet säkert att det inte bara är jag i redaktionskollektivet som verkligen diggar denna Marvelsatsning som på bara fyra nummer genererat mer pulpkänsla än den samlade First Wave-utgivningen från DC. Men oroa er inte, kära läsekrets – jag är säker på att ett samlat omdöme kommer när alla fem nummer är ute. Tradewaiters take note!

Trackback-adress