Nu har det gått ett tag sedan Grant Morrison släppte sin korpulenta volym om ett liv definierat av serier i allmänhet och superhjälteserier i synnerhet. De senaste månaderna har varit osedvanligt hektiska för min del, så det krävdes att jag blev däckad av en förkylning för att jag faktiskt skulle kunna ta mig an boken på allvar. Morrison vill mycket med det här projektet. Det är en svepande självbiografi, seriehistoria, berättelser om serieskapare, om kultur och samhällsklimat, mysticism och fantasins kraft. Var det värt besväret?

Som bäst är det här en fascinerande inblick i ett liv där serietidningarnas tvådimensionella värld är minst lika verklig som den 3D-dito vi ser utanför vårt fönster. Vi får följa Morrison från barndomen, genom de svåra tonåren då umgänge med tjejer var något han enbart drömde om, till genombrott, återfödsel som seriefigur och pågående tillvaro som en av de mest hyllade författarna någonsin. Vi får ta del av intressanta essäer kring de serier och skapare som inspirerat honom och en hel del om saker han avskyr. En text om milstolpen Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons hör till höjdpunkterna i den avdelningen. Den blir extra intressant att ta del av med tanke på den öppna fiendskapen mellan giganterna Moore och Morrison. Det känns ganska typiskt att när dessa fantasins förkämpar möttes så ledde det till en omedelbar rivalitet. Trots att deras teorier kring berättelsers och idéers oerhörda kraft att förändra världen ligger så nära varandra så blev det en stor fajt av alltihop. Ungefär som när två hjältar möts i en Marveltidning. Deras fejd utkämpades dock i de yrvakna livstilsmagasinen som gärna visade att de hängde med genom att ha långa artiklar om serieskapare under slutet av 80-talet. I en halvt skämtsam intervju i tidningen i-D kallade Morrison Watchmen för ”the 300-page equivalent of a 6th form poem”. Moore slog tillbaka genom att kalla Morissons genombrottsverk Arkham Asylum för ”a gilded turd”. Förgylld av Dave McKeans teckningar men skit ändå.

Det är när Morrison är som mest personlig boken fungerar bäst. Att följa honom på hans såväl fysiska  som magi- och drogrelaterade färder runtom i denna och andra världar är oupphörligen fascinerande. Många är de skeptiker som utan vidare avfärdar allt han sagt om upplevelser som besök i femte dimensionen och möten med gudar, avatarer och monster. Det är bara droger, nonsens, gallimatias. Givetvis är det upp till var och en, vilket Morrison är noga med att påpeka. Men han ger också bevis för hur dessa upplevelser påverkat honom och genom hans skriverier lett till högst påtagliga förändringar även i vår fysiska verklighet. Främst för honom själv som kunnat köpa hus och upprätthålla en globetrottande livsstil tack vare saker han hittat på. En av de bästa av de här historierna är när Morrison i samband med San Diego Comicon mötte Superman. Ja, vi kan se det som att det här var en förvisso väldigt porträttlik kille som klätt sig i den välkända blåa, gula och röda dräkten. Morrison valde dock att betrakta detta som ett verkligt besök av Superman i vår värld. Han intervjuade killen som helt och hållet gick in i rollen och gav övertygande svar. Resultatet av detta möte blev All Star Superman, en av de bästa Supermanserierna någonsin. Döm sedan själva om man når längst med skepsis eller ett sinne som är öppet för extrema möjligheter.

Så här långt har jag valt att fokusera på det som verkligen är bra i boken. Tyvärr är detta långt ifrån hela historien. Upplägget är en vagt kronologisk genomgång av såväl serierna som Morrisons liv enligt följande: ”The Golden Age”, ”The Silver Age”, ”The Dark Age” (med tanke på hur bra och nyskapande saker som kom ut på 70-talet håller jag med Morrison och Jonathan Ross om att bronsåldersepitetet känns lite orättvist) och till sist ”The Renaissance”. Den som läst Morrisons serier blir säkert föga förvånad när jag säger att den här kronologin endast hålls i teorin. I praktiken hoppas det hej vilt mellan tidslager i sektionerna och kapitlen. Ibland springer resonemanget utan förvarning iväg åt ett helt annat håll en paragraf för att sedan återvända någotsånär till huvudämnet. Nu ska man givetvis inte behöva leva slaviskt under vår allmänt uppfattade tidscykel i en personlig seriehistoria skriven av en av tidsparadoxernas mästare. Men när man bland annat avhandlar solfläckscyklernas inverkan på det allmänna medvetandet tror jag aningen färre läsare stänger av om presentationen är stringent.

Emellanåt faller boken ner i någon sorts katalogiseringsiver, särskilt mot slutet. Nog för att seriefilmatiseringarna har varit en stor del i den allmänna uppfattningen om seriekulturen särskilt de senaste tio åren. Men då Morrison bevisligen inte är särskilt intresserad av detta undrar man verkligen varför sida upp och sida ner slösas bort på rena uppräkningar av mer eller mindre lyckade filmer som den tilltänkta målgruppen med största sannolikhet kan utantill ändå. I efterorden till samlingarna av exempelvis Batman & Robin, ger Morrison roliga kommentarer till vad som ligger bakom serierna. Vad som kommit fram där har ofta ökat min uppskattning och inspirerat mig till omläsningar. Med den här boken hade han ett gyllene tillfälle att göra detta i stor skala och på djupet med alla sina verk. Hur hamnade Frankenstein egentligen på Mars? Vilka skivor lyssnade han på när han skrev Batman R.I.P.? Vilka reaktioner fick djurrättsbudskapet i Animal Man? Det här hade kunnat bli en Grant’s Soapbox på 300 sidor! Tyvärr försitter han tillfället och vad vi får istället är bland annat många sidor löskokt filmkritik.

Den mångkunnige Paul Gravett har skrivit en riktigt bra betraktelse över boken här. Hans kritik går från att gälla Supergods till att vara en anklagelse mot Time Warner-koncernen i stort. Detta föranlett av att Morrison ganska släpphänt i de inledande kapitlen behandlar den sorgliga historien kring hur Jerry Siegel och Joe Shuster aningslöst sålde rättigheterna till Superman och överlämnade sin skapelse i händerna på väl medvetna och skrupelfria krösusar. Som Gravett påpekar är det här tragiskt nog processer som pågår än idag. Ett multinationellt företag kostar som bekant sällan på sig att ha en själ, och det visar man tydligt i hur man behandlar Supermanskaparnas efterlevande. Morrison, som främst skrivit för DC, går i företagets ledband menar Gravett. Med tanke på att samtliga illustrationer som identifieras med copyrightinformation kommer därifrån kan jag förstå den slutsatsen. Till Morrisons försvar ska sägas att han återkommer flera gånger till hur vidrigt både Marvel och DC behandlat serieskapare senare i boken. Han tar även upp hur folk som tecknaren Neal Adams varit instrumentala i att få till drägligare villkor för dessa fantasins fabriksarbetare. Gravett ställer mycket riktat en fråga till alla oss superhjältefans: vill vi verkligen fortsätta att stödja ett företag som håller igång idiotiska rättsprocesser mot gamla och sjuka människor för att det skulle sätta ett dåligt exempel att erkänna hur man handlat fel? Det är en tung fråga, särskilt när den ställs till en man som lagt pengar i en pott för att införskaffa samtliga av DCs The New 52-titlar. Ska man satsa på ”närodlat” och i likhet med Moore inte befatta sig med storföretagen och deras kostymerade knasbollar? Se där har vi alla något att fundera på.

Jag önskar att redaktörerna lagt sig i mer. Här finns det partier som är oerhört tankeväckande, väcker läslusten, får mig att skratta igenkännande och känna sorg när Morrison mycket öppet berättar om otäcka episoder i livet. Det finns en fantastisk bok mellan de här pärmarna, en riktig Davidstaty till självseriebiografi som med större redaktionell styrning hade kunnat mejslas fram. Som den står idag är det tyvärr väldigt mycket marmor mellan oss och den totala upplevelsen.

Manus: Grant Morrison
Förlag: Jonathan Cape
Betyg: 3/5

Trackback-adress