Serievärldens meste Mick Jagger-lookalike, den tids- och dimensionshoppande agenten Casanova Quinn är tillbaka, och tro mig när jag säger att det är en seriehändelse av rang. Casanova (tidigare delar recenserade här och här) var serien som gjorde att Marvel fick upp ögonen för Matt Fraction, som nu klivit fram som en av Marvels viktigaste författare (om nån har missat det är han t ex mannen bakom årets stora Marvel-event Fear Itself).

Events i all ära, men det är i Casanova Fraction tar ut svängarna, och det rejält. Hans humoristiska transdimensionella äventyrsserie är mer besläktad med SF-klassiker som Barbarella och Michael Moorcocks Jerry Cornelius-böcker än något som innehåller trikåer. Det går fort, det är roligt, och man kan – precis som seriens huvudpersoner – aldrig vara riktigt säker på någonting. Eftersom seriens alla huvudpersoner har motsvarigheter på andra existensplan och ständigt samspelar med dessa motsvarigheter på ofta blodigt vis är det inte alltid helt lätt att hålla reda på vilken Casanova Quinn, Newman Xeno, eller Ruby Seychelle man för närvarande har i rutorna framför sig. Och som alla trogna Casanova-läsare vet är den förvirringen ett centralt element i serien.

Nya Casanova-storylinen Avaritia gör heller ingen besviken. Casanova har existentiell ångest efter att ha tvingats ta ett jobb (för sin far, Cornelius Quinn, antiterrororganisationen W.A.S.T.E:s ledare) som världshistoriens värste massmördare (Casanovas uppdrag är att utplåna hela verkligheter) och har terapeutiska (?) pillow talks med sin medarbetare och älskarinna, tidsresenären Sasa Lisi (som vi känner från förra Casanova-samlingen Gula). Men allt tar en ny vändning när Casanova under ett uppdrag stöter på alternativversioner av både sig själv, sin syster Zephyr, och ärkeskurken Newman Xeno – och återigen är allt inte var det verkar vara…

Liksom förra gången är det Gabriel Bá som bildsätter Casanovas äventyr, och jag säger det direkt: stort plus för alla Casanovas full frontal nudity-scener i detta nummer! Och när man väl kommit förbi det är det som vanligt hög klass på illustrationerna, det är kantigt, cartoonigt och dynamiskt, ofta med täta rutkompositioner som både drar upp tempot och förstärker intrycket av Casanovas inre (och yttre) splittring. Actionscenen på de två näst sista sidorna tar andan ur en på ett sätt som få actionscener i superhjälteserier gör, och då är de senare ändå ofta utdragna över fem, sex, sju sidor. Och så – pang! Avslutas numret med en splash page som inte har nån action alls utan bara understryker det stora karaktärsmässiga avslöjandet. En tung final på ett tungt förstanummer.

Casanova håller stilen. Köp de två första samlingarna snarast och läs ikapp!

Trackback-adress