Jahapp, för några timmar sen kuskade jag alltså iväg till Orbital Comics för att lägga vantarna på lite nya förstanummer från DC och snacka serier med Orbitals Chris Thompson – och här kommer lite snabba intryck av de fyra DCnU-titlar jag köpte:

Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.

Swamp Thing: Efter succén American Vampire har även Scott Snyder blivit en ny go-to-guy för DC, dels förstås som mannen bakom en av de nya Batman-titlarna, och dels som författare till denna nyversion av ärevördiga Swamp Thing. Illustrerandet sköts av Yannick Paquette som vi känner från de första numren av Batman Incorporated. Paquettes relativt stramt realistiska och känsligt tuschade bilder (undrar om han har Kevin Nowlan som idol, för det finns många stilmässiga likheter mellan de två seriekonstnärerna) kan först verka som ett udda val för vad som alltid varit en mossbelupen skräckserie, men det fungerar över förväntan väl, så till den grad att det är Paquettes teckningar snarare än Snyders manus (som innehåller lite väl mycket klumpig exposition) som är behållningen med det här förstanumret. Dock finns det en hel del finurligheter att förnöjas åt här, jag gillar t ex nykonstruktionen av Alec Holland/Swamp Things origin story mycket, liksom den överraskande splash-illustrationen i slutet. Även denna får en 3+ i betyg.

Batwing: Chris Thompsons Fantomen-paralleller var inte helt malplacerade, även jag får lite Fantis-vibbar när Afrikas Batman (fundering: kallas Knight för ”Europas Batman”? Kallas Cassandra Cain ”Asiens Batgirl?” Varför kan inte stackars David Zavimbe få vara ”Kongos Batman” åtminstone, varför ska han vara tvungen att bära en hel kontinent på sina axlar? Postkoloniala serieläsare, take note) rycker ut med sitt nätverk av medhjälpare, sin aggressiva mytbildning och inte minst sin civila identitet inom Tinashapolisen (som känns betydligt mer verklighetsnära än någonsin Djungelpatrullen). Judd Winick har gjort research om Kongo som går längre än wikipedia (man får vara nöjd med det lilla), den pulpiga superhjältehistorien ångar på i bra fart utan att någonsin spränga ramarna, och Ben Olivers illustrationer (och Brian Rebers läckra färgläggning!) ger mersmak. Det är betydligt mer action här än i de två förutnämnda titlarna. Men återigen – inget sticker ut (utom möjligen Batwings vingar, ha ha), inget ger det där lilla extra. Ännu en 3+.

Batgirl: Barbara Gordons främsta uttolkare Gail Simone har föga förvånande fått jobbet att göra även den icke-rullstolsbundna DCnU-revampen av allas vår favorit-bibliotekarie. Simone öppnar med en seriemördarskurk som dödar ”överlevare” (d v s sådana som överlevt olyckor, attacker o dyl där andra har dött) och väljer att introducera Batgirl in action med hjälp av ett gäng sub-Haneke-home invaders (se där fick jag både referenspolisen och svengelskapolisen på mig) som inte alls är särskilt skrämmande – mitt intresse vaknar först när Simone fokuserar berättelsen på Barbara Gordon snarare än Batgirl. Det är en intressant retcon-tvist att låta Babs drabbas av survivor’s guilt och allmänt självtvivel (så till den milda grad att hon faktiskt misslyckas med superhjältandet lite grann, se där ett oväntat val av Simone). Men tyvärr är Barbara Gordons inre monologer (Gah! Inre monologer!) lite för klyschiga och för inspirerade av självhjälpsböcker för att kännas äkta. Illustrationerna av paret Syaf/Cifuentes är kompetenta men inte så mycket mer, så ni kanske gissar var det här kommer att sluta: just det, med ännu ett 3+.

Avslutande kommentar: som ni ser är jag inte lika övertygad som Chris och Orbital-gänget om att vi har att göra med ett stort kvalitetsgap mellan å ena sidan Animal Man och Swamp Thing, och å andra sidan resten av veckans DCnU-titlar. Intrycket är snarare att allting är genomgående kompetent utfört, trikåaction av god kvalitet, men utan någon vilja att göra något ens lite annorlunda, lite utmanande. Vågar man bara ta risker när författaren heter Grant Morrison? Hans Superman-version är ju om inte annat oväntad. När man nu har chansen att starta om hela sitt universum, borde man inte våga ta ut svängarna lite mer i åtminstone några andra titlar? Eller har jag bara råkat köpa fel titlar? På liknande vis tycker jag att alla dessa fyra nummer är märkligt svaga som förstanummer betraktade. Ska man göra en så storskalig relaunch som DC vill man väl visa sig från sin bästa sida? Grabba tag i publikens hår och släpa dem in i nästa månad medan de bönar och ber om mer? Var är knockoutöppningarna? Titta på Morrisons Batman & Robin till exempel, snacka om att börja med en smäll – eller fördenskull nya Daredevil och Punisher, två riktigt bra förstanummer som verkligen ger det där suget efter nästa nummer. Det är mer shock and awe rent allmänt när Marvel släpper nya titlar, DC verkar åtminstone av de här numren att döma ha schabblat bort de chanser ett riktigt, riktigt starkt förstanummer erbjuder. Eller vad säger ni, kära Shazam-läsare?

Trackback-adress