DC:s Vertigo-etikett har välförtjänt status som auteur-hem, mycket tack vare de högklassiga ongoings man publicerade under 90-talet: Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man, Doom Patrol och Invisibles, Peter Milligans Shade the Changing Man, Jamie Delanos Hellblazer… (även om samtliga dessa titlar började ges ut av DC innan Vertigo-etiketten ens var påtänkt, och t ex Animal Man var avslutad redan 1990) Eftersom det ibland är lite si och så med återutgivningen är det lätt att glömma att Vertigo under mitten-slutet av 1990-talet också gav ut mängder med bra miniserier. En av dessa är Enigma, med manus av Peter Milligan och illustrationer av Duncan Fegredo (plus naturligtvis en härligt matt brungrå kolorering av Sherilyn van Valkenburgh) – veckans moderna klassiker.

Enigma är en 8-delars miniserie som kom ut 1993 och som gavs ut i samlad form 1995. Det är en flipprigt surrealistisk betraktelse över begrepp som identitet, tillhörighet, kärlek och vänskap som börjar som en romantisk komedi, fortsätter som en allt annat än traditionell seriemördarjakt (också innehållande bland seriehistoriens mest utspejsade superskurkar) och slutar som en finstämd personlig resa mot större självinsikt. Serien formligen svämmar över av knasiga idéer med märkligt stark emotionell resonansbotten, skapade av en Milligan på toppen av sin förmåga och spretigt realistiskt uttolkad av Duncan Fegredo – hans i grunden verklighetsnära stil förankrar Milligans knäppigheter i genuin vardag, och denna kontrast mellan fantastik och grådaskig verklighet håller i sig serien igenom. Enigma är en enormt genomarbetad serie – den till en början svårbegripliga intrigen löper på som vore den styrd av ett urverk, personskildringarna är perfekta in i minsta pennstreck, och budskapet går rakt in i hjärteroten även på den mest förhärdade seriefan.

Det känns nästan irrelevant, ja rentav småaktigt, att försöka summera vad Enigma handlar om (redan titeln mer än antyder ju en fundamental gåtfullhet), men jag gör ett försök. Michael Smith är en helt vanlig – somliga, till exempel hans flickvän, skulle förmodligen säga alltför vanlig – kille som lever ett Svenssontrist liv fram tills den dag då en liten ödla flyger förbi honom medan han kör till jobbet. Den flygande ödlan leder honom rakt in i seriemördaren Brain Eaters härjningar, där Michael genast riskerar att bli den baddräktsklädde mördarens nästa offer. Dock räddas Michael av superhjälten Enigma, en figur från hans barndoms serietidningar. Mer och mer aparta superskurkar dyker upp – gigantiske The Truth, Envelope Girl (som paketerar sina offer) och inte minst Interior League (en grupp skurkar som möblerar om hemma hos folk så att de dör) – och Michael ser sig tvungen att jaga efter dem för att på så sätt komma närmare Enigma, som alltid dyker upp för att stoppa dessa underliga figurer. På vägen träffar han på Titus Bird, Enigma-seriens författare, som nu dyrkas som en gud av en apokalyptisk Enigma-kult, och de två slår sig ihop för att en gång för alla lösa Enigmas gåta (ledsen, det fanns inget annat sätt att säga det). Spåren leder till en övergiven bondgård i Arizona…

Som man kan ana är Brain Eater, The Truth, Enigma och de andra också symboliska gestalter som utsätter Michael för diverse prövningar under resans gång. Prövningarna får Michael att mer och mer ifrågasätta inte bara sitt eget liv utan livet mer generellt. Vad är meningen egentligen? Vad innebär det egentligen att älska någon? Enigma är tveklöst en av de mest existentiella Vertigo-serierna från den här perioden, vilket inte vill säga lite med tanke på att nästan samtliga titlar jag räknade upp inledningsvis också har starka existentialistiska element. Och precis som det närbesläktade existentiella eposet Life of Brian förstår Milligan att man bara kan närma sig livets stora frågor med en stor dos svart, drastisk humor – den blytunga tematiken till trots är Enigma aldrig annat än oerhört underhållande, med många skarpt formulerade iakttagelser om den obegripliga eländesfestival vi kallar livet. Milligan är också smart nog att väva en tät intrig: även om Michaels jakt på de bisarra skurkarna och deras nemesis Enigma kan verka svårbegriplig följer den faktiskt ett järnhårt mönster och det finns tillräckligt mycket absurt high concept-mässiga actionscener i serien för att man stundtals ska tro att Warren Ellis har varit framme och viskat i örat på Milligan.

Duncan Fegredo i sin tur sparar inte på tuschet och håller obönhörligt den högtflygande berättelsen kvar på jorden: Michael, Titus och de andra lever trots allt i verkligheten och Enigmas härjningar är lika svårbegripliga för dem som de är för oss läsare. Allting – interiörer, landskap, personer – ser så förbålt vanliga ut hela tiden att kontrastverkan när man stöter på en figur som The Brain Eater (som alldeles uppenbart inte är helt mänsklig) blir så mycket större. Under Fegredos penna får alla seriens figurer helskönt plastiska ansikten (utom den nollställde Enigma, såklart) och illustratören tycks finna en pervers njutning i att skulptera ansiktsuttryck som visar den extrema förvåning som nog skulle resultera i verkligheten om man i en kyrka stötte på en sex meter lång bleksiktig farbror med ett stort ”T” tauerat i ansiktet.

Enigma är en hjärnskrynklarserie av episka mått. Jag har inte ens berört det faktum att serien har en berättare och att det på ett tidigt stadium står klart att det varken är Michael eller Enigma som berättar serien för oss läsare. När vi mot slutet står inför den stora finalstriden, mot Enigmas mamma (!), avslöjas även berättarens identitet, och det är kanske seriens allra läckraste twist – en som än en gång understryker seriens existensiella tematik. I Enigma passar alla berättelsens element – tema, intrig, persongalleri – ihop som ett intrikat pussel, där varje bit är nödvändig för att helheten ska framträda. En sann modern klassiker.

Trackback-adress