Marvel Zombies är mer eller mindre fristående serier där Marvels universum (inte helt otippat) drabbats av en zombie-epidemi. Rätt genial ide egentligen: Odöda kannibaler är läskiga och dödliga i sig. Odöda kannibaler med superkrafter är mycket mycket värre. I skrivande stund så har det kommit 5 zombiesamlingar, och då ComiXology nyligen reade ut Marvel Zombies 3 & 4 så passade jag på att frossa lite i superhjältar (och skurkar) som äter och slaktar varandra på löpande band. MZ 3 & 4 består av 4 nummer var, och båda är författade av Fred van Lente (Incredible Hercules) med illustrationer av britten Kev Walker (2000 AD, Thunderbolts).

Handling: Superzombies har redan tagit över och käkat upp ett helt alternativt universum, och jakten på mer mat och driften att sprida the hunger gospel har lett till att de till slut lyckats skapa en portal till våra hjältars verklighet. Zombie Deadpool och en samling vanliga odöda anländer i Floridas träskmarker, och det dröjer inte länge förrän de har ätit sig igenom och zombifierat Floridas eget Initiative-team. Larmet går hos A.R.M.O.R.(Altered-Reality Monitoring and Operational Response) som hanterar hot från alternativa verkligheter och liknande, och för att försöka hindra en global massepidemi så sätter forskningschefen Dr Morbius a.k.a. The Living Vampire igång med att ta fram ett antivirus. Morbius påstår att han behöver DNA från en osmittad människa från zombiernas verklighet för att kunna hitta en lösning, och för att undvika än mer spridning av viruset så bestämmer sig A.R.M.O.R. för att skicka några som inte ens varit levande från första början: Den sympatiska androiden Jocasta och den humanföraktande Machine Man (som refererar till vanliga människor som fleshies). Naturligtvis så går det mesta käpprätt åt fel håll rätt snabbt trots Machine Mans fullständiga frosseri i våldsdåd (han dödar i princip ALLT), och utan att avslöja alltför mycket så kan jag i alla fall säga att zombieproblemet hänger kvar i vår verklighet och leder A.R.M.O.R. rakt in i Marvel Zombies 4.

I MZ4 så tackar robotarna för sig, och då zombies klassas som monster så bestämmer sig A.R.M.O.R. med Morbius i spetsen för att den mest logiska taktiken är fight fire with fire – det vill säga bekämpa monster med monster. Monstergänget Midnigt Sons får därför göra comeback. Midnight Sons består här av vampyren Morbius, Satans son Daimon Hellstrom, Atlantis-häxan Jennifer Kale, Werewolf by Night och träskmonstret Man-Thing. Bra gäng! Med ett team bestående av monster så blir det naturligtvis färre superhjältedåd och desto mer vrålande och lemlästning, och jakten på de förrymda zombierna – som visar sig vara zombie Deadpools huvud och hans polare Simon – skördar både civila och trikåklädda offer innan den mest kritiska katastrofen är avvärjd.

Det bra: Det jag gillar allra mest med Marvel Zombies 3 & 4 är att de bjuder på något annorlunda. Det är Marvels vanliga värld, men med karaktärer och händelser som vi annars väldigt sällan får uppleva. Att släppa loss karaktärer som Machine Man, Morbius och Deadpools zombiefierade huvud öppnar upp för en helt annan typ av berättande (och naturligtvis våldsamma knasigheter) än vad man är van vid, och van Lente är bra på att utnyttja möjligheterna i den frihet som MZ innebär. Ta bara flocken av rovfågel-zombies med bland annat Vulture, Angel och Falcon som exempel. Det ser man inte varje dag. Van Lente får även med en hel del intressanta detaljer kring hjältarnas zombiefiering, som till exempel att Black Bolts ruttnande stämband gjort att han nu kan prata (och gör det med råge), och att Dr Strange bara minns två trollformler på grund av att hans hjärna multnar bort.

En annan sak jag verkligen gillar är att MZ 3 & 4 hänger ihop utan att för den del vara särskilt lika på något sätt. Från zombieslakt à la Machine Man i en alternativ verklighet till zombiejagande monster i vår värld. Det finns en väldigt tydlig röd tråd mellan dem, men de har samtidigt sin helt egen identitet och fungerar fristående ifrån varandra (även om det är roligast att läsa dem direkt efter varandra). Den gemensamma nämnaren utöver zombies och det kreativa teamet är främst den vridna humorn och det bitvis grisiga våldet.

Kev Walker gör för närvarande ett briljant jobb med Thunderbolts, och även om han kanske inte gör en fullt så briljant insats här så är ändå MZ 3 & 4 väldigt bra tecknade serier. De har även en färgläggning som känns analog, vilket jag gillar. Typ som att färgläggaren verkligen färglagt Walkers illustrationer för hand, med pensel. Rent visuellt så bjuder de här serierna såklart även på bra mycket mer blod och griserier än vanliga Marvel-serier, så för de som gillar slaskigt zombievåld så finns det en hel del att hämta här.

Det mindre bra: För min del så finns det inte så mycket att klaga på. Jag vet ju nu att Kev Walker kan teckna ännu bättre än han gör här (han gör som sagt storverk i Thunderbolts), men jag kan absolut inte påstå att han gör ett dåligt jobb på något sätt. Visst, MZ 3 & 4 är både dum, brutal och humoristisk underhållning från början till slut, men vafan, det är väl ändå det som serier ska handla om?

Sammanfattning: Zombies, kannibalistiska superhjältar, brutala robotar och mordiska monster. Gillar du något av detta så ska du läsa Marvel Zombies 3 & 4. Praise be flesh without end!

Trackback-adress