Det vore lätt att hemfalla åt någon sorts cineastisk evolutionsteori när man efter en genomgång som innehållit sin beskärda del stolpskott når fram till en film som så väl lyckas med vad den föresatt sig. En tro att nu när Marvel producerar sina egna filmer får vi seriefans alltid vårt lystmäte på vita duken. Men årets andra produktioner ger vid handen att egen studio och hårt bevakad kontinuitet eller ej så får man inte alltid till det. Både Thor och X-Men First Class hade sina stunder och roliga detaljer men var enligt mig inte lyckade rakt igenom. I Joe Johnstons Captain America: The First Avenger klaffar dock allt och resultatet är ett matinéäventyr av en kaliber vi väntat på alldeles för länge.
Cap må ha skapats av Joe Simon och Jack Kirby, men det är en annan duo som gjort att han efter åtskilliga år ute i kylan känns som en intressant hjälte igen. Jag talar givetvis om Ed Brubaker och Steve Epting som sedan 2005 skrivit respektive tecknat merparten av äventyren. (Johan går igenom de två första Omnibusvolymerna här.) Den litteratur jag tycker bäst om är den som på ett eller annat sätt skapas i en dialog med det som kommit före och samtidigt bibehåller en tydlig egen röst. Det stämmer i högsta grad i Brubakers fall. I hans händer blir till och med de mest aparta infallen från tiden då Kirby hade fria händer på något sätt plausibla och relevanta. Samma sak gäller Johnstons film. Även om det här förstås är en i många avseenden ny version av hur den spenslige Steve Rogers (Chris Evans i sin paradroll) kom att bli supersoldaten med ett gott hjärta, så känner man hela tiden att man närmat sig källmaterialet med respekt. Det gör att den här filmversionen känns definitiv på samma sätt som Brubakers serier. Merparten av filmen utspelar sig under krigsåren och drar verkligen nytta av det. Att Johnston har känsla för epoken såg vi redan i The Rocketeer från 1991. Med kläder, musik och scenografi väcker man tiden till liv och de snygga blinkningarna mot Marvels och Caps historia avlöser varandra. Utan att avslöja för mycket vill jag be er hålla ögonen öppna under scenerna på The Stark Expo, och det är bara ett av många påskägg. Trots sina ökade färdigheter får Rogers i en snygg musikalsekvens turnera runt och uppmuntra folk att köpa krigsobligationer istället för att gå ut i strid. Här tar man tillfället i akt att visa upp Captain Americas originalkostym med vingar på huvudet och allt. I samma veva får vi se lite av hur den där följetongen från 1944 borde ha sett ut och allt känns bara helt rätt.

I en tid då cynismen slagit igenom på bred front i populärkulturen känns det också extremt uppfriskande att stöta på en så rakt igenom reko hjälte som Steve Rogers. En av poängerna med Dr. Erskines, väl spelad av en Stanley Tucci, serum är att det förstärker vad som redan finns där. I Johann Schmidts, en strålande ondsint Hugo Weaving, fall ledde det till eskalerad megalomani och ett rött kranium till huvud. Med Rogers hoppas Erskine på ett annat utfall, och han får det. Nu för tiden är man som bekant bortskämd med snygga specialeffekter, men man ska verkligen ha en eloge för hur väl man lyckas med att visa upp Steve Rogers som astmatisk 4F innan förvandlingen. Man förstår den skepsis Colonel Chester Phillips, Tommy Lee Jones i sävligt morrande högform, känner inför tanken på att bygga en armé med det späda grundmaterialet. När Erskines Vita Rays sedan gjort sitt får till och med en disciplinerad dam som Peggy (Hayley Atwell) svårt att hålla fingrarna i styr. Den spirande romansen mellan Steve och Peggy skildras fint och med lågmäld tafatthet.

Hugo Weaving som Red Skull.

Vissa kritiker har uttryck skepsis över att Red Skulls privatarmé Hydra ersätter nazisterna som filmens skurkar. Nog för att de hakkorsförsedda typerna tjänat oss väl som uttryck för den ultimata ondskan, men 1) vi har sett det förut och 2) en superhjältefilm är kanske ändå inte rätt forum för att utforska hur vidrigt andra världskriget var. Här är det hjältemod snarare än armod som gäller. När Cap sätter ihop sin egen upplaga av Howling Commandos och ger sig i kast med ett Hydra förstärkt av den ”Cosmic Cube” vi tidigare sett i slutscenen av Thor är det snabba ryck. Även om jag myser åt att Timothy ”Dum.Dum” Dugan (Neal McDonough) får aldrig så lite tid i rampljuset är det väl här en av mina få invändningar mot filmen dyker upp. Underbart är kort är ett milt uttryck för vad man känner när tillslagen mot Hydra reduceras till ett montage. Antar att det fanns viss press att hålla speltiden runt två timmar. Vågar vi hoppas på en längre version till hemmabion? Såklart att vi gör.

På grund av hur filmen är upplagd, och för att du säkerligen är någotsånär bekant med Caps historia, vet vi på förhand ungefär hur det kommer att sluta. Men vägen dit är kantad med så mycket action, hjältemod och, faktiskt, ett par genuint sorgliga sekvenser att man inte lägger märke till det. Efter att ha sett filmen två gånger känner jag mig ännu inte mätt, och det är väl en rekommendation så god som någon.

PS. Lämna inte biografen under sluttexterna!

Trackback-adress