Trots en snygg teaseraffisch uteblev biodistributionen.
Trots att tv-framgångarna uteblev höll Captain America en rätt hög profil under 80-talet. Flera namnkunniga skapare som John Byrne och J.M. DeMatteis expanderade mytologin kring Cap och Roger Stern gav honom en ny käresta i form av juridikstuderande Bernie Rosenthal. Många Shazamläsare minns säkerligen också Marvels megaevent Secret Wars från 1984 där Captain America förstås hade en framskjuten roll. Senare delen av figurens 80-tal kom att dikteras av Mark Gruenwald som författade Caps äventyr mellan 1985 och 1995, totalt 137 nummer. En ännu ej överträffad svit även om Ed Brubaker så smått börjar nafsa rekordhållaren i hälarna. Gruenwald introducerade bland annat figuren Crossbones som milt uttryckt spelat en framträdande roll i just Brubakers serier.
Med tanke på hur Amerikas svajiga självbild efter Vietnamkriget kom att spela in i figurens historia kan man tycka att det allt annat än lugna 80-talet borde ha påverkat serierna mer. Känslan jag får av dåvarande chefredaktören Jim Shooter och det jag läst om hans ledarstil är att det här med realpolitiska ställningstaganden i superhjälteserierna inte var helt populärt. En hjälteroll i förändring var dock i högsta grad på agendan när det 1989 återigen blev dags för en filmatisering.
Näste regissör att ta sig an superpatrioten var Albert Pyun. Han skapade sig ett namn med 1982 års debutfilm The Sword and the Sorcerer (Det Grymma Svärdet på svenska, för övrigt också titeln på en ambitiöst punkig kulturtidskrift) som surfade på dåvarande barbarfantasyvåg och drog in bra med pengar. Cyborg med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen är en annan av Pyuns filmer jag minns från en lagom skakig vhskopia i skarven 80/90-tal. Captain America anno 1989 känns välbekant för den som läst serierna, men givetvis har man känt sig nödgad att ändra på ett och annat.
Captain Midnights kodnyckel är en av många snygga detaljer i filmen.
När jag talar om ändringar från serie till film är det alltid en trogenhet i andan som jag efterlyser. Nog för att jag tycker mycket om Grantray-Lawrence animationerna, men att göra samma sak i spelfilmssammanhang känns ganska poänglöst. Ni som håller Sin City för den bästa seriefilmen någonsin får ursäkta. Pyun följer i stora drag den ursprungshistoria vi idag tar för den officiella. Att Red Skull är italiensk fascist snarare än nazist får man helt enkelt ta med fattning. Manuset av Stephen Tolkin är dessutom strösslat med serie- och pulpreferenser på ett sätt som vinner poäng hos undertecknad. Då den klene Steve Rogers (Matt Salinger) ska transformeras till supersoldat bevittnas processen av en senator vid namn Kirby. En av filmens bifigurer har en Captain Midnight kodnyckel som lyckoamulett. Och Rogers trogna käresta heter Bernie Rosenthal. Men goda intentioner når som bekant inte alltid hela vägen.
Produktionsproblemen Pyun stötte på har idag uppnått närmast legendarisk status. Efter tre dagars inspelning drog sig finansiärerna ur. Man fick tänka om och helt skrota vissa actionsekvenser. Vid ett par tillfällen tog råfilmen slut och man fick börja trolla med knäna. På sätt och vis gick den nedtonade stilen helt i linje med Pyuns egna idéer kring vad det innebar att vara en hjälte. De mördade Kennedybröderna och Martin Luther King, kämpar för varaktig förändring, framhålls som ideal snarare än män i trikåer som slåss mot superskurkar. Pyun ska enligt egen uppgift ha förhandlat om att få med ”Imagine” av John Lennon på filmens musikspår. Licensavgifterna blev dock för dyra. Men oavsett hur välvilligt inställd man vill vara mot en trashauteur som Pyun så går det inte att komma undan en del, antar jag, oavsiktligt lustiga detaljer i filmen. I den här versionen är Red Skull ursprungligen ett underbarn som kidnappas av Mussolini själv för att användas i genetiska experiment. Hur han efter att ha sett sin familj mördas likväl rättar sig i ledet och vid dryga fjorton års ålder ger Captain America spö i swastikans namn förklaras inte. Hjärntvätt? Under speltiden fejkar vår hjälte åksjuka inte mindre än två gånger för att sno åt sig bilar från vänner han inte vill utsätta för fara. När vi i filmens nutid möter Red Skull har han plastikopererat sig, omger sig med en stab av unga modeoffer/lönnmördare och ser ut som Silvio Berlusconi. Och så är det där med öronen. Tydligen skrynklade den serietidningstrogna dräkten Salingers egna så för att det skulle se bättre ut fick han ett par gummiöron. Det syns. Ganska väl faktiskt. Enligt Pyun var Salinger väl skickad att klara denna och filmandets andra utmaningar efter att ha växt upp i skuggan av sin far J.D. Som son till författaren bakom den ultimata generationsromanen Catcher in the Rye var han van vid att behöva leva upp till stora förväntningar. Han jobbar numer som film- och teaterproducent och är stolt över sin roll trots att bolaget schabblade bort filmen.
Matt Salinger, fin som Cap trots gummiöronen.
Efter att ha lyckats leverera Captain America trots den hårda pressen gick Pyun snabbt vidare till sitt nästa projekt, Kickboxer 2. Under tiden klippte bolaget sönder filmen och gömde den på en hylla ett par år. Biopremiären uteblev och istället släpptes den på video 1992. Arbetskopian har dock alltid funnits i Pyuns ägo så påpassligt nog har han iordningsställt en BluRay version som ska släppas vilken dag som helst. Samma sak gäller Cyborg, ursprungligen tänkt som en rockopera i stumfilmsstil!? Kolla in hans hemsida här och försök utröna hur du kan beställa dessa dyrgripar!
Efter de historiska tillbakablickarna är vi i nästa avslutande del framme i samtiden och Joe Johnstons Captain America: The First Avenger. I väntan på recensionen läs Johans eminenta genomgång av Ed Brubakers Captain America här!
