Turkisk Cap utan vingar och sköld.
Man får lätt känslan av vinst varannan gång när man kollar på Caps filmkarriär ur en serieläsares perspektiv. Och då hoppar jag för säkerhets skull helt över den turkiska kuriositeten 3 Dev Adam (Tre mäktiga män) från 1973, där allas vår Cap utan sin trogna sköld slåss mot en skurkaktig Spider-Man tillsammans med (någon som spelar) mexikanske brottarhjälten Santo. Det blir helt enkelt för konstigt och invecklat, men kolla för all del själva in lite ur filmen här.
Efter ett 70-tal då Steve Rogers bland mycket annat haft ett lyckat samarbete med Marvels förste afroamerikanske hjälte The Falcon (Black Panther är som bekant från Wakanda), slagits mot en galen 50-talsversion av sig själv, lagt skölden på hyllan och, i likhet med Green Lantern och Green Arrow, gett sig ut på vägarna för att söka efter Amerika under namnet Nomad blev det så 1979 dags för honom att få ytterligare en filmatisering.
Dr Strange som finsk videokassett.
Universal Studios köpte rättigheterna till flera Marvelfigurer under sent 70-tal. Dr. Strange blev endast en märkligt hypnotisk pilot som inte fick så stor spridning men väl släpptes på video i Finland under titeln Tri Strange ja pahan voima. The Incredible Hulk blev som bekant en succé och sändes fram till 1982. Även här i Sverige bänkade man sig för att se den milde Bill Bixby som Dr. David Banner (enligt Stan Lee tyckte producenterna att ”Bruce” lät lite för gay därav namnbytet, go figure!) förvandlas till sitt gröna alter ego spelat av Lou Ferrigno en till två gånger per avsnitt.
I Captain America får vi möta den nyligen frikallade marinkårssoldaten Steve Rogers (Reb Brown) som nu vill ta dagen som den kommer, sova i sin van, köra båge och ägna sig åt sitt tecknande. Givetvis har ödet en annan giv i sinnet. Det visar sig att hans far var hemlig agent, Captain America kallad av sina fiender, och låg bakom ett projekt som skulle ge människor möjlighet att nå sin yttersta potential. FLAG, Full Latent Ability Gain, är namnet på det serum han utvecklat och som hans vän Dr. Simon Mills (Len Birman) nu tagit över. Försöksdjuren blir både superstarka och jättesnabba för att efter ett par dagar bli galna och sedan dö, berättar Dr. Mills. Sedan frågar han om Rogers kan tänka sig att vara med i en serie kliniska tester? Av någon anledning avböjer den tilltänkte försökskaninen. Efter en olycka orkestrerad av faderns gamla fiender får emellertid Rogers en FLAGinjektion för att rädda livhanken. Eftersom serumet baseras på celler från fadern stöter hans kropp inte bort det. Han tvekar, åker och badar och förhalar men går till sist med på att fortsätta i faderns fotspår och bli den nye Captain America.
Som ni märker har man även här gjort en milt uttryckt fri tolkning av seriernas innehåll och bara plockat enstaka detaljer och namn som man sedan byggt vidare på. Man kan inte ta miste på under vilket årtionde det hela utspelar sig. Trots att man är rätt trogen figuren och framställer honom som en rättskaffens kille som vill hjälpa andra, framstår Rogers mer som surfare än soldat. Rob Holcomb hade tidigare regisserat avsnitt av såväl Six Million Dollar Man som Battlestar Galactica, och ett par år senare gjorde han The Greatest American Hero (känd som Titta han flyger i Sverige). Med detta i åtanke blir jag aningen förvånad över det extremt loja tempot i piloten. Nog för att man har två timmar på sig, och givetvis tänkt sig kunna spinna vidare ett par säsonger, men man märker verkligen hur tv-berättandet och produktionsförhållandena ändrats de senaste 30 åren. Här låter man halva speltiden gå innan Rogers får sin supercykel, sin modifierade agentvan och den delvis genomskinliga, skottsäkra bumerangskölden. Sedan är han redo att ge sig efter de konspirerande typer som försökt ta död på honom den senaste timmen och som man i förbifarten fått veta är nära att tillskansa sig en neutronbomb. Rappt berättat är det inte, men likväl fick man ytterligare en chans att göra Cap till ett tv-måste. Captain America II: Death Too Soon kom senare samma år. Här består huvudmotståndet i revolutionären Miguel, spelad av ingen mindre än Christopher Lee. För att finansiera ett krig i något ospecificerat sydamerikanskt land håller Miguel Portland gisslan med hjälp av en kemikalie som får folk att åldras oerhört fort. Rogers hinner givetvis även hjälpa gamla damer som får sin pension stulen av otäcka typer. Trots att det inte är särskilt väl genomfört med sävligt tempo och dito stil hos huvudrollsinnehavaren kan jag inte upphöra att fascineras av de här filmerna. Det är lätt att börja fantisera över hur en eventuell fortsättning skulle ha sett ut. Säkerligen hade vi fått mer av det under 70-talet så populära upplägget med nomadiska hjältar. En ny stad, ett nytt problem varje avsnitt som sedan får sin lösning innan sluttexterna rullar och hjälten far vidare. Kanske skulle Cap mött Big Foot, några korrupta gruvägare, blivit alltmer kär i Wendy trots att hon spelas av någon ny varje gång hon dyker upp. Vem vet om man slagit på stort och gjort en crossover med The Incredible Hulk någon gång i säsong tre? De avsnitten får rulla vidare i våra huvuden. Reb Brown spelade för övrigt ett par år senare i filmen The Sword and the Sorcerer, regisserad av Albert Pyun som mot 80-talets slut blev näste man att ta sig an den svåra uppgiften att göra film med frihetens förkämpe.
Notera likheterna mellan Browns kostym och den hos en annan skapelse av Joe Simon och Jack Kirby!
- Reb Brown som Steve Rogers/Captain America.
