Red Skull hängde med över till skräckantologin.

Som de flesta superhjältefans känner till var freden 1945 också början på slutet för de kostymerade kämparnas guldålder. Captain America med sin superpatriotiska framtoning fick givetvis känna sviterna av detta. Tidningen hängde kvar ett par år och man försökte anpassa sig till den förändrade marknaden bland annat genom att ersätta Bucky med en ny sidekick. Caps flickvän Betsy Ross blev superhjältinnan Golden Girl under 1947, men det kunde inte stoppa de rasande försäljningssiffrorna. Skräckserier var en av de nya trenderna och när man till sist lade ner tidningen i och med nummer 75 hade man utan resultat försökt nylansera den som skrämselantologi under titeln Captain America’s Weird Tales.
Efter ett par mer eller mindre märkliga återupplivningsförsök under 50-talet, då man bland annat fick se Steve Rogers som högstadielärare och kommunistkrossare, återvände Captain America med dunder och brak i The Avengers nummer 4. Den välkända omskrivningen av figurens historia där Cap legat infrusen och sovande efter en raketexplosion introducerades. På så vis slapp man hantera de emellanåt penibla efterkrigsserierna. Fansens reaktioner lät inte vänta på sig och snart delade Captain America Tales of Suspense med en annan framgångsrik Marvelfigur, Iron Man. Det var dessa explosiva tiosidorshistorier som låg till grund för de animerade äventyr som snart skulle cementera 60-talet som Marvels årtionde.

Första avsnittets vinjettbild.

Grantray-Lawrence Animation var studion som fick uppdraget att göra förlagets hjältar till en del av amerikanska barns vardag. Resultatet var den halvtimmeslånga The Marvel Superheroes där Captain America delade etern med The Incredible Hulk, The Invincible Iron Man, The Mighty Thor (som passande nog var huvudnumret under torsdagssändningarna) och Prince Namor the Submariner. Om den första filmatiseringen bara hade namnet gemensamt med de tecknade källorna gick man hundra procent åt det andra hållet med det här projektet. Med extremt begränsad och primitiv animation återgav man serierna mer eller mindre ruta för ruta. Lustigt nog har det här fått ett uppsving under senare år i en betydligt mer tekniskt polerad variant under namnet ”motion comics” där Buffy The Vampire Slayer, Hellboy, Spider Woman, Watchmen och alla däremellan får rörliga rutor och låter lite. Den kanadabaserade animationsstudio som låg bakom 1966 års motsvarighet hade dock varken budget eller teknik för att åstadkomma sådana slickade produkter. Här rör sig på sin höjd ett par läppar i dialogscener, en arm vars skarv till den stillastående kroppen tydligt syns eller en fajt får lite rörelse genom att man panorerar över ett filmat ark. Pixar är det inte men brist på teknik tar man igen med charm. Alla figurer har fått en obetalbart smittande signaturmelodi, ni kan höra Caps framföras av en mäktig kör här och sjunga med i texten:

”When Captain America throws his mighty shield
Those who chose to oppose his shield must yield
If he’s led to a fight and a duel is due,
the red and the white and the blue will come through
When Captain America throws his mighty shield”

Givetvis åkte nazister på smörj även i den tecknade serien.

Tro det eller ej, men det är inte Stan Lee som ligger bakom, även om han önskar att han gjort det. Författaren (har grävt på nätet efter identiteten men inte hittat något) har hur som helst fångat den hyperbola ton Stan the Man alltid använde i de redaktionella texterna och i mitt tycke även figurernas kärna. Och jag är inte den som klagar när teckningar av Jack Kirby rör på sig en aning, får pajiga ljudeffekter och Red Skull kacklar ondskefullt med svårdefinierad accent. Trots att många nu minns programmen med värme blev det inte mer än en säsong. Grantray-Lawrence följde upp året därpå med sin mest välkända serie Spider-Man, vars signaturmelodi är studions största hit, men sedan blev det inte mer. De gick i konkurs 1967. Nya fans tillkommer dock nu när serierna är lättillgängliga över nätet. Kolla själv här!

Trackback-adress