Säkerligen är det många Shazamläsare som otåligt inväntar Captain America: The First Avenger som har svensk premiär på fredag. Efter en pressvisning förra torsdagen kan jag garantera er att det är värt väntan, men mer om den nya filmen senare. Som ni säkert känner till är inte det här första gången som frihetens förkämpe lyser upp biodukarna. Såhär dagarna innan premiären kommer jag presentera ett par nedslag i Caps filmhistoria. Min vana trogen går jag kronologiskt tillväga vilket för oss till 1944 då den första filmen som bar titeln Captain America hade premiär.

Mitt under brinnande världskrig var patriotiska hjältar givetvis omåttligt populära, och ingen personifierade folkets kämpaglöd bättre än hjälten i de amerikanska färgerna rött, vitt och blått. Med tanke på att Captain America Comics sålt drygt en miljon exemplar av varje nummer alltsedan den första tidningen av Joe Simon och Jack Kirby kom ut i mars 1941 var det förstås bara en tidsfråga innan figuren skulle ta steget till andra media. Den som köpte rättigheterna var Republic Pictures. Än idag är bolaget ett stort namn bland konnässörer av ”film serials”, det vill säga filmer uppdelade i kortare episoder som avslutas med en kittlande situation där huvudpersonerna är i knipa. Ett nytt avsnitt presenterades varje vecka på biograferna som en del av ett längre program ofta innehållandes såväl tecknat som nyheter och en eller flera långfilmer. Kapitelindelningen och det ofta fantastiska innehållet gjorde att serier, pulpmagasin och ”chapter plays”, som följetängerna också kallades, känns som en naturlig kombination. Captain America var långt ifrån den första serie/pulpfigur Republic filmatiserat. Tidigare hade man gett sig på Dick Tracy, Fu Manchu och The Lone Ranger vid flera tillfällen. 1940 gjorde man vad som allmänt anses vara den första renodlade superhjältefilmen  Mysterious Doctor Satan och följde året därpå upp den med The Adventures of Captain Marvel, med vår bloggs skyddshelgon Shazam i huvudrollen, allmänt ansedd som en av bolagets bästa produktioner.

Dick Purcell i titelrollen.

Ni har säkert någon gång avfärdat en seriefilmatisering med hänvisning till att den knappt har något att göra med figurerna/tidningarna/albumen den tagit sin titel ifrån. Att seriefans går muttrande från biograferna är emellertid inte ett nytt fenomen. Sällan har det varit tydligare varför än i Republics fall. Bolaget var ökänt för sin lediga inställning till källmaterialet och redan under förtexterna där en huvudperson vid namn Grant Gardner/Captain America presenteras anar man fara å färde. Gardner är en åklagare som när lagen inte räcker till även bekämpar brott med både revolver och knytnävar under namnet Captain America i en utstyrsel utan de karaktäristiska vingarna på huvudet. Detta med såväl borgmästarens som polischefens goda minne. Vid sin sida har han den minst sagt överkvalificerade sekreteraren Gail Richards (Lorna Gray) som inte bara tar diktamen utan även kan flyga plan och slåss. Under de femton avsnitten kämpar de mot superbrottslingen The Scarab, vars publika identitet som den förfördelade museiintendenten Dr Cyrus Maldor (Lionel Atwill) Republic för ovanlighetens skull avslöjar redan i första avsnittet ”The Purple Death”.

Färgschemat på dräkten är fel, men här sitter åtminstone vingarna på huvudet.

Inte en Steve Rogers, Bucky eller ett supersoldatsserum i sikte med andra ord. Vi får inte ens höra varför Gardner ibland iklär sig sin brottsbekämparroll, bara att han gjort det med stor framgång ett tag. Timely (förlaget vi nu känner som Marvel) var inte glada men filmbolaget ansåg inte att det stod något i kontraktet om att man måste följa serierna. Det har spekulerats kring vilken figur som egentligen skulle ha förekommit i den här filmen. Troligast är Fawcettfiguren Mr Scarlet, till vardags åklagaren Brian Butler, som bekämpar brott tillsammans med sin adoptivson Pinky the Whiz Kid (!) i en stad som heter Gotham, men det är en annan historia. Duon var dock långt ifrån så populär som Captain America vilket förmodligen ledde till bytet.

När man väl resignerat inför det faktum att detta är något helt annat än serierna finns det åtskilligt att roas av för serialaficionadon. Man håller uppe den för epoken så kännetecknande kombinationen av extrem käckhet och total hänsynslöshet med en snärtig replikföring och dödstal som gör att man emellanåt sitter häpen framför teven. Folk drivs till självmord med hypnotiska droger, faller från fönster under slagsmål med alarmerande frekvens, skjuts i ryggen, grillas av generatorer och sprängs i luften så det står härliga till. Att sedan Dr Maldor/The Scarab sätter igång allt detta som hämnd då han bara fick förestå ett i hans ögon lumpet museum efter en lyckad expedition till Mayaruiner i Sydamerika, medan kollegorna fick ära och berömmelse, ter sig också fantastiskt småsint. I de tidiga avsnitten får man också en högst oavsiktlig skrattfest i händerna. The Scarab är på jakt efter en maskin som kan få byggnader att vibrera sönder. När den skinntorre gamle forskaren som skapat maskinen med avgjort tremolo i rösten frågar skurken ”How did you know about my vibrator,” är det nog flera åskådare som idag associerar till annat än massförstörelsevapen. (För en liknande historia som har att göra med Batman och ett visst ord vars betydelse skiftats sedan serierna skrevs, följ länken till Superdickery.com!)

Ett av filmens många råkurr.

Låt vara att det här inte vara avsett att tittas på i ett svep, men efter ett par avsnitt märker man att medan manusförfattarna var ena hejare vad gäller dödligt farliga situationer att försätta huvudpersonerna i lagom till slutklämmen, så var viss repetition på andra områden inte något man bekymrade sig över. Om ni efter att ha läst detta blir sugna att kolla lite själva, hela serien finns om ni följer länken här, sprid ut det hela en aning för maximal effekt. Då kommer ni säkert att uppskatta slagsmålen, The Scarabs alltmer snåriga planer och de märkliga maskinerna bättre. Nämnas bör också de snygga effekterna av bröderna Lydecker. Howard och Theodore var fast anställda hos Republic Pictures och kända för sin expertis särskilt vad gällde scener som realistiskt skulle återge broar, hus och annat som man gärna sprängde i bitar under de förstörelseglada följetängerna. I mitt tycke håller de här sekvenserna med få undantag än idag och ser riktigt bra ut. Huruvida det var på grund av Lydecker Bros. låter jag vara osagt, men Captain America blev hur som helst Republics dyraste produktion någonsin då den gick 40 000 över budget och landade på 222 906 dollar. Det behövde man dock inte oroa sig över nämnvärt då succén var ett faktum redan vid premiären. Sorgligt nog fick den förste Captain America på film inte skörda frukterna av sin genombrottsroll. Den fysiskt krävande inspelningen visade sig fatal för den inte helt smärte Dick Purcell som sorgligt nog gick bort i sviterna av en allvarlig hjärtattack ett par veckor efter att filmen nått biograferna.

Om Caps första film inte hade något med hans tidningsäventyr att göra skulle säkerligen vissa kritiker hävda att hans nästa tur i rörliga media, den tecknade tv-serien från 1966, kanske ligger serierna aningen för nära. Återkom imorgon för nästa nedslag i Captain Americas filmhistoria!

Trackback-adress