Moon Knight är en av de mer obskyra och samtidigt mest nörd-dyrkade figurerna i Marvel-stallet. Den reverenta attityden bland fansen, mig själv inkluderad, härrör förmodligen från Doug Moenchs och Bill Sienkiewicz legendariska Moon Knight-samarbete på sent 80-tidigt-90-tal: småpsykedeliska och skräckinfluerade berättelser om en hjälte som inte riktigt är klar i huvudet, kongenialt tecknade av en subtilt spretig Sienkiewicz (för den som är sugen på att repetitionsläsa finns Moenchs/Sienkiewiczs run samlad i Essential Moon Knight Vol 2 och 3). Den versionen av Moon Knight gjorde djupt intryck på de som läste den, bl a deckarförfattaren Charlie Huston som ju som bekant låg bakom den förra nyversionen (nygamla? gammalnya?) av Månis som kom 2006 (kort omnämnd på Shazam här). Och nu har det alltså blivit den likaledes Sienkiewicz-skadade Brian Bendis tur att närma sig den personlighetskluvne Marc Spector och hans alter ego, Khonshu-avataren Moon Knight. Som illustratör har han med sig regelbundne parhästen Alex Maleev så förväntningarna är höga.

Jag diggar verkligen hur serien börjar: en märkligt klyschig skildring av Moon Knights ursprung visar sig vara öppningsscenen i en ny TV-serie om legosoldaten Marc Spectors liv och äventyr, betitlad Legends of the Khonshu. TV-serien är såklart producerad av Marc Spector/Moon Knight själv, och Bendis ger snabbt sig själv tillfälle att klippa till med lite av den drypande Hollywood-satir han gav prov på i Fortune and Glory (mitt nästan största klagomål på dessa första tre nummer är att det är alldeles för lite skildring av Marc Spectors liv som TV-producent, för mig får Bendis kräma på med så mycket elakheter mot Hollywood han vill).

Moon Knight har alltid haft identitetsproblem och det är uppskruvat till 11 i den här versionen. Den gode riddaren har multipla personligheter i huvudet som berättar för honom vad han ska göra, men inte vilka personligheter som helst: andra hör röster från rymdvarelser, Marc Spector har Spindelmannen, Captain America och Wolverine i skallen. Jag hoppas jag inte spoilar för mycket när jag säger det för det avslöjas redan i #1 och Bendis pratade om greppet vitt och brett i intervjuer innan släppet. Överlag fungerar det också, det är inte direkt någon dokumentär skildring av personlighetsklyvning vi får här utan en mer lättviktig version som passar superhjältemainstream bättre. Främst använder Bendis personlighetsklyvningen för komisk effekt, det återstår att se om Moon Knight verkligen har nån nytta av att ha sina Avengers-kompisar snackandes i örat…

När jag läser undrar jag också om det är Bendis avsikt att göra en mer komisk superhjälteserie (vilket i så fall vore ett rejält avsteg från hur Moon Knight fordom gestaltat sig). En återkommande grej som jag inte riktigt kan avgöra om den är medveten eller ej är nämligen att Moon Knight är så fruktansvärt dålig på att vara superhjälte. I de första tre numren får han stryk av Mr Hyde, en flicka, två run-of-the-mill hejdukar, en flicka till, och sin medhjälpare. Han måste vara den första superhjälten som inte vinner en fajt på tre nummer. De ”nätskjutare” han använder när han kopierar Spindelmannen verkar löjligt ineffektiva. Ska det vara så här? Är det meningen att Moon Knight ska framställas som en klåpare, eller kommer han att börja sparka ända vilket nummer som helst? Jag är inte direkt missnöjd för det är ganska roligt att läsa, jag undrar bara om det är meningen.

Bendis-parhästen Alex Maleev står för illustrerandet och jag vet att hans stil, som bygger mycket på fotoreferenser, är både älskad och hatad. Jag är nog mer i älska-lägret, jag tycker den mer ”realistiska” (i brist på bättre ord) stilen passar bra här, särskilt Maleevs slagsmål blir härligt naturalistiska, klumpiga och ganska långt ifrån genrens typiska sluggfester. Av det lilla man sett hittills passar också Maleev bra för skildringarna av Spectors skruvade Hollywood-vardag – de spåniga skådisar han omger sig med känns liksom mer spåniga när man så tydligt ser att de har verkliga förlagor.

Även om jag inte riktigt ser vart Bendis är på väg med det här – är det en banbrytande skildring av en egentligen ganska misslyckad superhjälte, eller har Bendis helt enkelt inte tänkt på att Moon Knight får stryk precis hela tiden – så är det tillräckligt intressant för att jag ska hänga med i några nummer till. Men ganska långt ifrån Moenchs och Sienkiewiczs version är det…

Trackback-adress