Lite trist att det blir glest med skrivandet för min del, men hellre att jag skriver något som känns bra än att jag tvingar fram något halvhjärtat. Jag har ju dragit tillbaka rätt ordentligt på lösnummerläsandet, men jag kunde inte stå emot lockelsen med en helt ny Alpha Flight-titel. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag har alltid gillat Alpha Flight. Kanske är det tack vare den rätt udda laguppställningen, eller tack vare gruppens dynamik och inre stridigheter, eller helt enkelt för att de avviker från den amerikanska mallen i och med att de är kanadicker. Hur som helst, jag är ett fan sedan länge, och med en rykande färsk titel tillagd på pull list:en så var det dags att se vad det klassiska kanadensiska teamet har att erbjuda. Vi inleder dock, som vi brukar göra när jag väl får tummen ur och recenserar lite, med lite bakgrund.

Som sagt så är Alpha Flight Marvels största kanadensiska superteam. Teamet skapades av John Byrne (jag hoppas att alla som hänger på Shazam har koll på vem Byrne är?) och gjorde sitt första officiella framträdande 1979 i Uncanny X-Men #120. 1983 fick Alpha Flight sin egen tidning, författad och tecknad av en då något motvillig Byrne, och det var med den titeln som de fick sitt stora genombrott. Någon gång framöver ska vi återkomma till Byrnes Alpha Flight under kategorin Moderna klassiker, men det tar vi då. Alpha Flights egen titel rullade på i drygt 10 år innan den lades ned, och sedan dess så har det gjorts några mindre lyckade försök till nystarter och ett antal mer lyckade miniserier. Ni som hängt med här ett tag kanske minns min sågning av ett av de senare försöken till en nylansering av Alpha Flight , men det har som sagt kommit mer lyckade tillskott, som actiondängan Omega Flight och den fristående uppföljaren Weapon Omega, som jag recenserade här.

Ni som hänger med i Marvel-kontinuiteten minns kanske att Michael Pointer, då kallad The Collective, numera Weapon Omega, lyckades ha ihjäl hela Alpha Flight bortsett från Sasquatch i slutet av House of M? Sedan dess så har de varit döda, men i eventet Chaos War så blir merparten av Alpha Flight återuppväckta från de döda, och har nu återvänt till rollen som Kanadas främsta beskyddare. John Byrne är såklart borta sedan länge, och som nya kreatörer finner vi istället författarparet Fred Van Lente (Incredible Hercules) och Greg Pak (Planet Hulk, World War Hulk, War Machine) samt illustratören Dale Eaglesham (Steve Rogers: Super-Soldier, Fantastic Four).

Vi kan väl snacka lite kring det här med #0.1 också när vi ändå är igång. Marvel har ett pågående initiativ där de släppt en massa titlar som numrerats med .1. Bland de mer prominenta titlarna finner vi till exempel Amazing Spider-Man #654.1 och Uncanny X-Men 354.1. Syftet med .1 är att skapa en perfekt hoppa-på-punkt för nytillkomna läsare. Det är inga direkta nystarter av serierna, utan snarare fristående nummer som öppnar upp för ett fortsatt läsande av kommande nummer efter .1. Rätt smart faktiskt, men huruvida det lockat några nya läsare till Marvel eller ej vet jag inte. För Alpha Flight så funkar 0.1 som en introduktion av teamet samt det rådande läget i Kanada, och det leder oss helt naturligt in i nästa kapitel av min recension: Handlingen.

Handling: Som jag nämnt så är Alpha Flight tillbaka i Kanada igen, livs levande efter att ha varit avlidna sedan 2006 då Michael Pointer a.k.a. The Collective a.k.a. Weapon Omega mosade hela gänget förutom Sasquatch. I det återupplivade teamet finner vi Sasquatch, Shaman, Guardian, hans fru Vindicator, Marrina, Snowbird och Aurora. Vid sidlinjen finner vi Auroras tvillingbror Northstar som är precis lika svårmodig, sur och motvalls som tidigare, men trots att han vägrar bli en del av det rebootade teamet så kan han ändå inte undgå att bli inblandad i deras nya problem.

I #0.1 så får vi reda på att det kanadensiska valet ska gå av stapeln och det politiska partiet Unity Party ser ut att kunna ta hem segern. Vi introduceras för de olika medlemmarna i teamet när de ger sig i kast med att bekämpa protester och terroristattacker från superkaraktärer som inte alls gillar tanken på en regering med Unity i spetsen, och det är i stort sett det som händer i det inledande numret. I #1, som vi väl får säga är det ”riktiga” första numret, så kastas vi direkt in i en konflikt mellan Alpha Flight och undervattenshärskaren Attuma som förvandlats till Nerkodd: Breaker of Oceans efter att ha lyft en av de hammare som landat på jorden under Fear Itself-eventet. Författarna Pak och Van Lente bjuder alltså på action direkt från start, och väver parallellt med det in tillräckligt med interaktion och gnabb mellan medlemmarna för att vi ska få hygglig kläm på vem som är vem och vilka relationer och konflikter vi kan räkna med kommer att utvecklas framöver. Storymässigt så kan man alltså säga att #1 är ett rätt klassiskt förstanummer som etablerar karaktärerna och som sår ett antal handlingsfrön som vi lär få se växa framöver.

Det bra: När det kommer till det bra med Alpha Flight så måste jag erkänna att jag är rätt partisk. För min del så är jag bara glad över att teamet fått komma tillbaka med sin klassiska uppsättning, och jag blir ännu gladare när författarna verkar tagit fasta på gamla men starka trådar som Auroras mentala problem, Marrinas utanförskap och Northstars kritik mot hela Alpha Flight. Det känns som att det finns mycket potential både hos karaktärerna och i dynamiken dem emellan. #1 avslutas även med en överraskande cliffhanger som får mig att vilja se vad som egentligen är på gång. Första numret av Alpha Flight är även utseendemässigt riktigt bra. Eaglesham har en stil som påminner mig om Alan Davis och även tidigare nämnda John Byrne, som ju båda var riktigt stora under 80-talet och det tidiga 90-talet, och det känns som att nya Alpha Flight har lyckats hitta en modernare känsla som på ett lyckat sätt samtidigt flörtar med sitt drygt 25-åriga ursprung.

Det mindre bra: Det känns inte helt lyckat att kasta in Alpha Flight i ett pågående event, det vill säga Fear Itself, direkt i det första numret. Nu verkar det i och för sig som att den här serien kommer att vara rätt löst knuten till eventet, men jag hade ändå föredragit en mer fristående introduktion. Vidare så kanske jag låter lite konservativ och bakåtsträvande, men jag är inte jätteförtjust i Marrinas nya utseende och personlighet. Nu hinner hon i och för sig inte få särskilt mycket utrymme i de här två numren, men jag hade nog föredragit den mer tillbakadragna Marrina än den unga och smått aggressiva utomjording hon framställs som här. Om vi ska gå in på detaljer så tycker jag heller inte att Ben Oliver som tecknare #0.1 lyckas riktigt med sin version av Sasquatch som mest ser ut som någon sorts apbest, men det rättas till av Eaglesham i #1. I övrigt så kan jag inte hitta så mycket att klaga på.

Sammanfattning: Även om de här inledande numren kanske inte bjuder på något direkt uppseendeväckande så är Alpha Flight ett kärt återseende, och jag tror och hoppas att det här kan bli en serie som kan bjuda på något personligt och lite annorlunda.

Trackback-adress