Locke & Key har några år på nacken nu – de nummer som samlas i denna första TPB kom ut 2008. Så denna anmälan av förlaget IDW:s skräckflaggskepp (annars mest kända för serieversioner av Transformers och G. I. Joe) är inte precis rykande färsk, men ändå: om det t ex är någon som händelsevis missat att Stephen Kings son skriver serier (Joe Hill är pseudonym för Joe King) så vet ni det nu. Själva serien – som kommer ut i miniserier snarare än under löpande numrering – är vid det här laget inne på vol 4.

Konceptet för detta första album är så nära skräckstandard man kan komma: när pappan i familjen Locke dödas av en mordgalen f d student flyttar familjen tvärs över USA till sin farbror och det gamla familjegodset Keyhouse nära staden Lovecraft för att försöka börja livet på nytt. Tips nr 1: ska man komma undan sitt våldsamma, skräck-mystiska förflutna bör man inte flytta till en stad som heter Lovecraft (jag menar, hur tydlig vink behöver man?). För naturligtvis visar det sig att Keyhouse vilar på sina egna mörka hemligheter och att det är mer som ligger bakom mordet på pappa Randall Locke än vad man i förstone kunnat tro… Cue spökerier, ångestladdade familjerelationer, mysko hemligheter och bloddrypande action när fadermördaren naturligtvis flyr från fängelset för att också ta sig an resten av familjen. Och nej, det där sista räknar jag inte ens som en spoiler för det signaleras så uppenbart från ruta ett att mördaren Sam Lesser inte kommer sitta still i sin cell resten av serien.

Den grundläggande svagheten med Locke & Key är nämligen att den är närmast totalt icke-originell. Samtliga bitar av handlingen är ihoppusslade av klassiska skräcktroper och greatest hits från andra böcker/filmer/serier, och ibland är stölderna så ogenerade att man nästan sitter och rodnar hemma i seriesoffan (ont övernaturligt flickväsen i en brunn? Har inte japanerna redan gjort typ fyra filmer om exakt det?). Så den som vill ha nytt och fräscht göre sig icke besvär.

Men bara för att något är sammanfogat av idel stöldgods behöver det ju inte vara dåligt (se bara på British Museum). Joe Hill är en driven berättare, det hela puttrar på, tempot är bra, och syskonen Locke (som är berättelsens huvudfigurer) är mitt i alla klyschor riktigt trovärdigt skildrade, från tonårstrulighet och överlevarskuldkänslor hos äldste sonen Tyler via pre-teen-osäkerhet och undertryckt rädsla hos Kinsey till troskyldighet och valhänt sorgebearbetning hos lillgrabben Bode. Gestaltningen av syskonen Locke och deras inbördes förhållande är det som verkligen höjer Locke & Key.

Gabriel Rodriguez illustrationer och Jay Fotos färgläggning är en annan kvalitetsfaktor. Rodriguez har en slags slängig stil i gränslandet mellan skate-estetik, skämtteckning och klassisk skräck – som en lite mindre kantig Phillip Bond. Det är en stil som passar bra för den in-your-face-skräck man bjuds på i Locke & Key (subtil, krypande skräck är något Hill klarar sämre – men det kanske ändras i de nästkommande volymerna?). Jag gillar särskilt hur han skildrar den mordiske Sam Lesser, när denne är i aktion lyckas Rodriguez alltid att få det att se härligt obehagligt ut.

Så om man kan hantera att det inte finns särskilt mycket nytt i Locke & Key finns där ändå en hel del att glädjas åt: det är fartigt, snyggt tecknat och med hög sidvändarfaktor. Det räcker för att jag ska bli sugen på att återvända till Lovecraft och följa familjen Lockes vidare äventyr.

Trackback-adress