Jacques Tardis serier om Adèle Blanc-Sec är givetvis vältecknade och rätt underhållande även om intrigen och det omfattande persongalleriet gör serien galet rörig, det är svårt att hänga med. Simon säger skrev en bra sammanfattning om serien för ett tag sedan. På svenska finns de sex första delarna liksom Ishavets demon och Den ödesdigra resan som är kopplade till serierna om Adéle. Fantagraphics har gett ut The Arctic Marauder och påbörjat utgivningen av Adèle-albumen, i Frankrike har tio album getts ut.
Filmen då? Vi på Shazam har känt peppet ända sedan den första trailern släpptes. Filmen gick upp på bio i Frankrike förra våren men hit kom den inte utan gick direkt till DVD i våras och nu har jag äntligen sett den. Luc Besson som gjort fantastiska Leon och Det femte elementet står för regin och bara det lovade gott.
Besson har förhållit sig rätt fritt till förlagan, en del känns igen och en del är nytt. I filmen är Adéle en känd journalist som skriver populära böcker om sina äventyr. Hon är på jakt efter Ramses den IIs livmedikus som hon hoppas ska kunna återuppväcka hennes syster som ligger i koma. Samtidigt siktas en pterodaktyl i Paris som har ihjäl några stycken och detta länkas ihop med Adelès kamp för systern. Gamla ärevördiga Nordisk Film (det danska bolaget dominerade filmvärlden kring 1910 med Asta Nielsen som den lysande stjärnan) har varit rejält slöa genom att använda den engelska titeln vilket ger bottenbetyg åt dem. Filmen är tack och lov inget bottennapp utan ett underhållande matinéäventyr. Louise Bourgoin är riktigt bra i huvudrollen och ger Adèle den självsäkerhet hon ska ha. En skillnad är däremot att Adèle är egensinnigare i serien. Bourgoin är egentligen för snygg för att spela Adèle, jag har aldrig uppfattat Adèle som så snygg i serierna. I övrigt är det inga skådisar som utmärker sig utan det bästa annars är att flera av karaktärerna verkligen ser ut som i serien, t.ex. Esperandieu och Dielevault (med reservation för stavningen).
Besson har som sagt förhållit sig ganska fritt till förlagan och det var ett måste annars skulle filmen blivit en flera timmar lång röra. Nu är det en enkel och rak handling vilket filmen tjänar på även om alla karaktärer därmed blir lite väl ytliga men det är å andra sidan ingen karaktärsstudie Besson har gjort. Det förklaras inte heller varför Dielevault vill ha ihjäl Adèle (i serien vill f.ö. de flesta ha ihjäl henne). Foto är ypperligt liksom miljöerna och framförallt de återuppväckta mumierna är snyggt gjorda. I slutet är det en cliffhanger men om det blir någon mer film vet jag inte. Adèle and the Secret of the Mummy är iaf ett underhållande och välgjort matinéäventyr.
Håller med om att det är en rolig matinéfilm. Problemet jag hade under tittandet var att den gick lite väl långt i sin slapstickiver. Nog för att saker och ting är väldigt crazy och, som du mycket riktigt påpekar, väldigt invecklade i serierna. I mitt tycke drev Besson putslustigheterna lite för långt på rätt många punkter. Visuellt är den dock mycket njutbar, och där tycker jag att friheterna man tagit sig med förlagan fungerar. Som exempelvis i de inledande raffelsekvenserna i Egyptens land. Jag får god lust att se om filmen efter att ha läst din recension då skolfranskan inte riktigt stod pall de myckna dialogkrumbukterna på den franska (otextade) BluRay jag köpte i vintras. Textad kopia nästa!