Mats Källblad är enligt mig en av de bästa serieskaparna som finns. Hans 90-talsalbum Garagedrömmar och Vakna laglös är de två bästa svenska album jag läst. Vimmelgrind är en av de bästa allåldersserier jag läst. I år gavs Lång väg tillbaka ut av Optimal, en samling kortare serier om huvudpersonerna från Garagedrömmar och Vakna laglös, Källblads alterego Isak och konstnärinnan Molly. Mina förväntningar som jag först skrev om i min årskrönika var ohemult höga ”Oj, jag höll på att glömma den serie som jag ser fram emot mest av alla nästa år och som jag tror blir ett mästerverk. Jag menar givetvis Mats Källblads Lång väg tillbaka som ges ut av Optimal nästa år. Sveriges i särklass bästa serieskapares nya alster är efterlängtat”

Lång väg tillbaka ska vara det sista albumet om Isak och Molly. De korta historierna, varav vissa publicerats tidigare, handlar om framförallt Isak men även Molly i olika åldrar. Den första, Godnattsagor, är en av de bästa men jag störde mig på att Isak och Molly hade känt varandra sedan de var små, det framgår inte i de tidigare albumen vad jag minns. Bortsett från det så är det en bra historia om mobbning och oväntad vänskap och den senare kan betyda. Finstämt. Källblad i sitt esse alltså. Nästa, Skolvägen, handlar om Molly och hennes syskon som mobbas och kallas tattare. Även den är bra men redan här finns lite (väldigt lite) av det som förminskar läsupplevelsen för mig nämligen inhamrandet av ett politiskt budskap. Detta blir tydligast i samlingens två klart sämsta historier, Kneg och Synfält. I framförallt Kneg ger Isak röst åt det som Källblad tycker är fel i samhället vilket bara blir tröttsamt. Det är inte åsikterna i sig (jag kan köpa kritiken mot det mesta förutom den mot individuell lönesättning) utan att när man läser Källblads serier är det oftast rätt klart vad han tycker utan att han behöver skriva en på näsan. Men här gör han tvärtom och då blir det trist.

Ett par av serierna är bra men lämnar inget större avtryck men Sällskap är fin och En för alla är det mästerverk jag hoppades hela albumet skulle vara. Källblad berättar här om Isak, Konrad och de andra kompisarna och deras uppladdning inför det stora helgnöjet Jägersbo. Källblad skildrar med värme det av omständigheterna hopfogade gängets uppladdning inför, resa till och upplevelser på Jägersbo. Karaktärerna och deras relationer känns alltigenom äkta, inte en sekvens eller dialogruta är fel. En del bidrar givetvis igenkänningsfaktorn med för en lantis som jag själv men jag har svårt att se att någon inte berörs av denna finstämda historia om vänskap som berättas mot bakgrund av att två i gänget tagit livet av sig.

Sista serien, Exit, känns som en självklar avslutning på berättelsen om Isak och Molly. De träffas i Osby och pratar om varför det blev som det blev innan de går in i dimman på väg över den frusna Osbysjön. Källblads teckningar är alltigenom suveränt bra, den finns en självklarhet och fantastisk närvaro rakt igenom. Totalt sett är inte Lång väg tillbaka det mästerverk jag förväntade mig men stundtals frammanar Källblad ren magi. Tack för det.

Trackback-adress