Bosnienkriget har poppat upp i nyheterna på nytt sista tiden i och med gripandet av Ratko Mladic i maj i år, generalen som ledde de bosnienserbiska styrkorna och gripandet 2008 av Radovan Karadzic, den politiske ledaren. Bägge krigsförbrytarna väntar nu på sina domar i Haag. Detta 16 år efter Dayton-avtalet skrevs under och gjorde slut på Bosnienkriget. Jag var själv i tonåren under kriget och kommer ihåg lite av tv-reportagen och artiklarna om beskjutningen av Sarajevo, ett par som mördades på en bro, en bomb på en marknad. Men så mycket mer minns jag inte och när jag läser Gorazde inser jag hur lite jag egentligen visste om kriget. Framförallt visste jag inte hur vidrigt det var, krig är iofs alltid vidrigt, men hur grannar vände sig mot grannar så snabbt och de ofattbara grymheter som följde. Däremot mindes jag omvärldens svek, hur man bara såg på övergreppen, rädda för att ta del i en konflikt och inte göra det som borde vara det grundläggande: skydda civila. Men egentligen var allt så bekant, demagogiska makthavare piskar upp hatstämning, det blir naturligt att betrakta världen ut ett svartvitt vi och dom-perspektiv, övergreppen börjar, omvärlden tittar på och om omvärlden griper in är det oftast för lite och för sent. Rwanda, DR Kongo och Darfur är andra konflikter där etnicitet, grymheter och omvärldens senfärdighet drar paralleller till Bosnienkriget. Att det ändå finns hopp för att alla fina ord inte är tomma ord visar den (iofs senfärdiga) insatsen i Libyen där omvärlden efter mycket velande bestämde sig för att försöka stoppa Khaddafis angrepp på sitt eget folk, parallellerna mellan Misrata och Gorazde är många. Jag ska inte fördjupa mig mer i detta för ämnet kräver så mycket mer än vad jag kan erbjuda. Men nu till tyckandet om Gorazde och varför den är en modern klassiker.

Joe Sacco anländer till den avskurna ”skyddszonen” Gorazde efter att ett vapenstillestånd tvingat serberna att öppna en väg, kallad Blå vägen efter de FN-fordon som trafikerade den, så att humanitär hjälp efter flera år når fram till Gorazde. Han lär känna ett antal Gorazde-bor liksom folk som har flytt från orter i närheten. Sacco skildrar hur de efter alla umbäranden försöker hitta tillbaka till någon form av normalitet samtidigt som han skildrar deras upplevelser under kriget. Safe Area Gorazde som originaltiteln lyder var den första samlingen av hans reportage, året efter kom Palestine (utgiven av Epix) i samlad form. Andra seriereportage av Sacco är The Fixer (utgiven av Epix), War´s End och Footnotes in Gaza (utgiven av Galago). Sacco får sägas vara den förste seriejournalisten och därmed grundaren av seriereportaget.

Gorazde är tung läsning, det var inget jag kunde sträckläsa utan jag fick läsa den pö om pö. Saccos verkliga styrka är att han lyckas förmedla en närvarokänsla till mig som läsare som gör att det inte går att värja sig mot det som berättas. Han låter, som i alla bra reportage, de intervjuade ta plats och förmedla deras historia. Man är där med Edin, Riki och Kimeta, Sacco levandegör dem och deras berättelser på ett lysande sätt och därför blir också de vidrigheter de fått genomleva omöjliga att värja sig mot när de återberättas. Det är ingen tvekan om att Sacco inte är neutral men hur skulle det vara möjligt att förhålla sig neutral? Gorazde är fyllt av elände och mänsklig ondska men också vänskap, lojalitet och en vilja att leva trots allt hemskt som hänt. Eller kanske just därför? Sacco växlar effektivt mellan vardagen som han upplever i Gorazde efter vapenvilan, människors upplevelser under kriget och omvärldens svek och senfärdighet. Det är växlingarna mellan vapenvilans vardag och händelserna under kriget som är Gorazdes verkliga styrka. Att läsa Gorazde är som att titta på Lilja 4-ever, det är jobbigt men nödvändigt. Gorazde är ett mästerverk och en modern klassiker som bör läsas av alla.

Trackback-adress