”Time marches on/Blink then it’s gone/Make no mistake it’s vanishing” som Jim Thirlwell sjöng en gång. Månaderna har rullat obönhörligt på sedan jag skrev min anmälan av den här seriens första nummer i mitten av februari. I samband med att sista numret kom ut häromveckan nådde mig nyheten att det inte finns planer på fler serier med Sir Edward Grey inom överskådlig framtid. Jag var tydligen helt fel ute i min text med andra ord. Den troligaste orsaken är att Mignola till allas glädje kommer att börja teckna Hellboy igen. För att fokusera på detta stora arbete kan det nog bli nödvändigt att ta det varligt med de många sidoprojekten ett tag. Återigen är detta mest spekulationer från min sida, då såväl fler Lobster Johnson-historier som nya serier med Abe Sapien sägs vara på ingång 2012.

Blev serien då det slagkraftiga tillskottet i weird westerngenren som jag önskat mig? Svaret är ja, även om det inte alltid kändes självklart under det att lösnumren kom ut. Lyssna noga nu för det här kommer jag inte att säga ofta: serien fungerade bättre när man läste den i en sittning än slukad ett lösnummer i taget. Tempot i berättelsen flöt snyggare och trots att man missar en uppsjö fina cliffhangers kanske det här är ett tillfälle när jag, ytterst motvilligt förstås, får ge alla traders där ute ett erkännande. Inte för att det kommer att ändra på något för min del. Att sluta köpa lösnummer vore för mig ungefär som att vänta på boxen innan man börjar kolla in en tv-serie som verkar intressant. Tidning, trade, nyutgivning med hårda pärmar – allt måste finnas i komplettistens hyllor. Jag drar mig till minnes hur en vän som samlade på Madonnaskivor med samma iver drog en lättnadens suck när den lokala butiken slutade ta in kassettsinglar och sedermera vinyl. Nu när vi har nätbutiker, ebay och Paypal kan man inte längre hävda att saker inte finns att få tag i. På gott och ont.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Det finns mycket att tycka om med den här serien. I nummer två får vi exempelvis se den händelse som satte den unge Greys steg på den väg av ockult detektivarbete han vandrat sedan dess. Men vad som verkligen får Lost and Gone Forever att lyfta är samspelet mellan huvudpersonerna, vars relation får stort utrymme vid sidan av de många och effektiva skrämselsekvenserna. Hade Hellboy In Mexico, or A Drunken Blur visat upp lika mycket av vänskapen mellan Big Red och brottarna hade den serien blivit en omedelbar femma. Så ingen är gladare än jag över att det kommer en fortsättning i form av albumet Hellboy: House of the Living Dead innan året är slut. Hur som helst får Grey många anledningar att ifrågasätta sig själv och sina bergfasta övertygelser i mötet med viddernas man Morgan Kaler och dennes märklige skyddsling Isaac. Att se honom så sakteliga erkänna att det kan finnas andra vinklar att beskåda världen ur än hans monoteistiskt brittiskt rojalistiska är en stor del av behållningen. Relaterat till detta är också känslan av autenticitet i återgivningen av den amerikanska ursprungsbefolkningens myter. Hanteringen av odöda western style ger också upphov till några riktigt häftiga sekvenser. Tänk lassos och dynamit! Det hör inte till vanligheterna att jag hoppar till när jag läser serier, ögat tar gärna in en sida snabbare än man ibland önskar sig, men under läsningen av det här isades blodet faktiskt ett par gånger sommarvärmen till trots. Att allt detta blir en så snygg helhet har vi givetvis den fantastiske John Severin att tack för. Må hans penna glöda av skaparkraft många år till.

Som ni förstår är detta en serie jag varmt rekommenderar oavsett om ni vill införskaffa samtliga lösnummer omedelbums eller invänta albumet som kommer först nästa år.

Manus: Mike Mignola, John Arcudi
Teckningar: John Severin
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5

Trackback-adress