I och med Moderna Klassiker ser ut att hamna i toppen på vår pågående undersökning om vad ni läsare vill se mer av här på Shazam så är det väl lika bra att jag slänger ihop ett nytt inlägg i den kategorin. Då Thimmi specifikt efterlyste ett inlägg om White Trash så är det det albumet jag kommer att ägna mig åt den gången, och det är banne mig på tiden också.

White Trash är en brittisk serie som gavs ut 1992 av förlaget Tundra Publishing. Tundra Publishing grundades 1990 av Kevin Eastman, som du säkert känner igen som grundaren av Teenage Mutant Ninja Turtles (du vet Turtles innan de blev för barn) och som även sedan 1992 är ägare av Heavy Metal. Bolagets vision var att ge ut kvalitetsalbum av talangfulla kreatörer, men Tundra Publishing fick läggas ned redan tre år senare på grund av ekonomiska problem. I Sverige så fick vi ta del av White Trash i Magnum Comics som levde mellan 1988 och 1997 och som utöver White Trash främst gjorde sig känt som magasinet som bland annat gav ut Judge Dredd, Aliens vs. Predator och Vertigo-klassiker som Preacher och Hellblazer.

Då det här var tiden innan Internet (vilket kanske är svårt att relatera till för många av er som läser det här, och till viss del även för mig personligen som livnär mig på Internet nu för tiden) så hade jag såklart ingen aning om att White Trash fanns, eller ens att det fanns serier som White Trash. Jag läste egentligen inte ens Magnum, utan höll mig till Spindelmannen, X-Men och Marvels Universum, men plockade då och då upp ett nummer av Magnum om någon serie såg lite extra intressant. Som tur är så snappade jag upp den första delen av White Trash, och om jag inte gjort det så hade jag antagligen inte suttit här över 15 år senare och skrivit det här inlägget om att White Trash är en modern klassiker. På Internet.

Teamet bakom White Trash var författaren Gordon Rennie och illustratören Martin Emond. Gordon Rennie är en brittisk författare som nu för tiden främst arbetar med TV-spelsmanus, men som under 90-talet gjorde mycket serier för 2000 AD, bland annat Judge Dredd, Rogue Trooper och Necronauts. Hur Rennie kom i kontakt med den då 23-åriga nya zeeländske illustratören Martin Emond vet jag inte, men White Trash blev det definitiva genombrottet för dem båda. Martin Emond presenterar i White Trash sin bild av USA i form av helt fantastiska målade och inte sällan väldigt brutala illustrationer, och producerade efter genombrottet allt ifrån egna serier och skivomslag till kläder och tatueringar, men tog tragiskt nog sitt liv 2004, endast 35 år gammal.

Samlingsvolymen av White Trash är antagligen något av det bästa jag har i min seriesamling idag – dels tack vare att det är en fruktansvärt rakt igenom fantastisk serie, men även då det är en serie som jag länge såg som min. I flera år så kändes det som om att det bara var jag och min vän Tord som hade läst White Trash (även detta troligen på grund av bristen på Internet), och under lång tid så var samlingen även väldigt svår att få tag i (främst på grund av att den var helt slut hos förläggaren, men även för att det här som sagt utspelade sig på den tiden då webbshoppar var ren science fiction), vilket ökade begärligheten hos samlingen. Jag vet att samlingen gavs ut igen för ett antal år sedan, men jag har idag ingen koll på om den är lätt att få tag i eller inte.

Hur som helst, White Trash som serie är svår att definiera och placera i en viss genre – spontant känns den som en illustrerad mix av Fear & Loathing in Las Vegas, Natural Born Killers och en livespelning med (originaluppsättningen av) Guns n’ Roses. Huvudstoryn är i princip en ultravåldsam roadtrip (vägserie?) där slackern Dean (misstänkt lik en ung Axl Rose) får lift av ingen mindre än The King of Rock n’ Roll som är på väg till Las Vegas för att göra en stortartad comeback. Resan till Las Vegas, som såklart görs i en rosa cadillac, bjuder på fundamentalt kristna ku klux klan-fanatiker, postkrigspsykotiska Vietnam-veteraner, inavlade rednecks, överbrutala FBI-agenter och en hel massa annat som råkar stå i vägen för The King och vapendragaren Dean. Rennie och Emond gör här inte ens ett försök att göra White Trash till en smart eller mångbottnad serie. Det är en i all sin geniala enkelhet en övervåldsam och americana-fylld hyllning (eller kritisk förolämpning) till allt som gör USA fruktansvärt, fascinerande och i vissa fall säkert fullständigt fantastiskt.

Har du ännu inte haft förmånen att läsa White Trash så hoppas jag att serien fortfarande går att få tag på. För mig så var den ett brutalt och komiskt epos som fick mig att få upp ögonen för mer än bara superhjälteserier, och det är än idag det enda seriealbum som jag läst så många gånger att det börjat falla sönder.

Trackback-adress