Inte precis färskvara, men ändå: Jonathan Ames och Dean Haspiels serieroman The Alcoholic kom ut redan 2008 men det är inte förrän nu den kommit ut som TPB, och eftersom jag som alltid är sent på såna här grejer… Nåväl. Här är vi nu.

Jonathan Ames är en New York-författare som förmodligen är mest känd som mannen bakom HBO-komediserien Bored to Death. Huvudrollen i Bored to Death innehas av den halvlyckade (snarare än misslyckade) New York-författaren Jonathan Ames (spelad av Jason Schwartzmann), en osäker, vinddriven person med alkohol/drogproblem. I serieromanen The Alcoholic innehas huvudrollen av en osäker och icke-bestsellerförfattande New York-typ vid namn Jonathan A, med – som titeln annonserar – alkoholproblem. Känns tematiken igen?

Det är med andra ord fråga om en semi-självbiografisk serie av klassiskt amerikanskt indie-snitt (se vidare Joe Matt, Chester Brown, Harvey Pekar, Robert Crumb… the list goes on), något som bara förstärks av det faktum att Dean Haspiel är illustratör (Haspiel är ju också extremt New York-baserad och en gammal parhäst till Harvey Pekar). Det här är en genre-serie minst lika mycket som någonsin något som innehåller muskelstinna snubbar i trikåer – bara så det inte glöms bort. Detta säger jag inte för att reducera The Alcoholic – för i sin emotionella ärlighet, oförskönande dråplighet och sin renodlade klara linjen-komik är den verkligen ett klockrent och extremt läsvärt bidrag till sagda genre. Har ni sett Bored to Death (har ni inte sett Bored to Death? Skäms! Titta nu! NU!) kommer ni också att känna igen den milt skruvade relationshumorn, baserad på lika delar självkännedom och självbedrägeri.

Det hela börjar med att Jonathan A befinner sig i en prekär situation: han vaknar upp efter en rejäl bläcka i en överlastad station wagon tillsammans med en kärlekskrank pensionär, och försöker därefter rekonstruera hur han hamnade där. Det kan han naturligtvis inte göra utan att först presentera sin ”alkohol-självbiografi”, d v s en redogörelse för hur hans förhållande (mestadels problematiskt) till alkohol gestaltat sig under hans livstid. Det visar sig snart att förhållandet till alkohol är intimt förknippat också med Jonathan A:s sexuella identitet, hans karriär som författare, och så vidare – alkoholen är, *surprise, surprise* hans ständiga följeslagare.

Men The Alcoholic här är ingen eländesfrossade Golgata-vandring utan snarare en uppsluppet självmedveten skröna om en person vars kamp mot och med alkoholen är lika mycket källa till underhållande anekdoter som det är ett gungfly att gå ned sig i. Som få andra beroendeskildringar lyckas nämligen The Alcoholic fånga en av de hemska, nakna sanningarna med alkoholism: det är kul att vara full. Därmed inte sagt att Ames förminskar problemet – gång efter annan visar han hur Jonathan A:s alkoholism sätter allvarliga käppar i hjulet för hans livsplaner (inte minst i de härliga två splash-pages som avslutar boken), och hur mycket han hela tiden måste ljuga för sig själv och andra för att ”klara sig” (d v s undgå upptäckt).

Ames manus tolkas helt kongenialt av Dean Haspiel på ett sätt som för tankarna till Euroserieskapare som Baru, Yves Chaland och Serge Clerc (med hjälp av en tidsmaskin hade The Alcoholic lätt kunnat gå som en följetong i Epix under 1990-talet) – det är klara linjer, subtila gråtoner (fångade av färgläggarproffset Lee Loughridge) och bedrägligt enkla ansiktsuttryck – en, två, tre linjer dragna till synes i sömnen presenterar en nuna som är i så perfekt samspel med dialog eller tankebubblor att man baxnar. Jfr t ex Jonathan A:s ansiktsuttryck på s 13 när han haft sin första trevande sexuella upplevelse med kompisen Sal, på s 19 när han förlorar oskulden, på s 74 när hans flickvän gör slut, på s 114 när han blir avskedad från sitt universitetsjobb… listan på bevis för Dean Haspiels geni kan lätt göras längre. Och då har jag inte ens nämnt albumets långa 9/11-sekvens (för Jonathan A befinner sig såklart i händelsernas centrum 2001), där Haspiels känsliga penna kompletterar Ames rakt-på-sak-mänskliga manus på ett helt fantastiskt sätt.

Vi seriediggare har kort sagt anledning att glädjas över att Ames/Haspiels skapelse nu finns tillgänglig i överkomlig TPB: missade ni den här 2008 (som t ex jag gjorde), missa den för allt i världen inte nu. Snudd på mästerverk.

Trackback-adress