Vi har snackat om brutalt verklighetsbaserade Vertigo-titeln Unknown Soldier tidigare här på Shazam (Rikard recenserade vol 1 här, Henrik Ö vol 2 här). Tyvärr missade vi att recensera vol 3, Dry Season, men vi missade inte att läsa den – och när serien lades ned i och med #25 blev också vol 4 (som samlar #21-25) ett måste-köp.

Sett i backspegeln är det egentligen märkligt att Unknown Soldier varade så länge som 25 nummer innan den lades ned. Den utspelar sig under brinnande inbördeskrig i Uganda och närliggande centralafrikanska länder 2002 och innehåller massor av inte-alls-omedelbart-publikknipande skildringar av barnsoldater, våldtäkt, västvärldens tystnad (eller direkta inblandning) etc etc – det är kort sagt en välresearchad eländesfest utan dess like. Som Dysart säger i sitt eget efterord i denna volym var han också orolig för hur serien skulle mottas – anklagelser om exploatering, orientalism, svartmålning av Afrika och så vidare kändes sannolika med tanke på att Dysart är en kritvit kille från Kalifornien. De negativa reaktionerna uteblev dock och istället rosades serien från alla håll – Dysart och hans illustratörspartners klarade balansgången mellan känslighet och verklighetsförankring med den äran. Vare sig vita eller svarta i serien reduceras till stereotyper utan tillåts alla vara just – personer. SPOILERS följer efter hoppet.

I volym 4 är det alltså dags för Dysart att knyta ihop säcken och komma till avslut. Berättelsemässigt har det varit lite upp och ned under seriens gång: vol 1, Haunted House, var bra men spretig, berättelsen blev stramare i vol 2, Easy Kill och vol 3, Dry Season, men där fanns också vissa longörer, så jag var spänd på hur Dysart skulle klara slutsträckan. Jag blev mycket positivt överraskad – avslöjandet av Moses Lwangas förflutna och hans plan för att återupprätta sig själv efter sina våldsorgier berättas tajt och actionpackat med massor av stilfulla och känslomässiga-utan-att-bli-sentimentala character moments för såväl Moses som seriens färgstarka bifigursgalleri. Jag tror inte jag spoilar alltför mycket om jag säger att slutet är följdriktigt olyckligt – det etablerades ju redan i vol 1 att Lwanga/Unknown Soldier inte bara inte kan vinna, utan så att säga har förlorat redan från start bara för att han är den han är. Hans resa för att sona sin skuld slutar inte som han drömt, men om man vill kan man tolka konfrontationen med barnsoldaten (som berättas i bitar i flashforward/flashback/drömsekvens över #21 och #25) som en slags slutlig seger – en motståndshandling mot sin egen ändamålen-helgar-medlen-filosofi. Det trenummers glappet mellan den enskilda scenens slut och början låter kanske lite märkligt men den poetiska och skrämmande one-shoten ”A Gun in Africa” i #21 och slutstriden och den efterföljande codan i #25 fungerar oerhört väl som s k book-ends för historien om Unknown Soldiers väg mot slutet. Dessutom ges Lwangas fru dr Sera Lwanga i berättelsens slutskede lika mycket (om inte mer) utrymme än Moses/Unknown Soldier, ett grepp som bara stärker finalens känslomässiga struktur – och som samtidigt bidrar med lagom djuplodande och välskriven karaktärsutveckling för en av berättelsens centrala figurer.

Ponticelli (och hans färgläggarpartner Oscar Celestini) är i högform rakt igenom, från splashillustrationen av en tillfångatagen men fortfarande skräckinjagande Unknown Soldier på s 4 i #22 till berättelsens actionpackade och alltmer drömlika final i #25. Man måste också nämna rutinerade Rick Veitchs inhopp i ”A Gun in Africa”, sällan har väl den gamle Swamp Thing-illustratörens förkärlek för flödande bläckträsk kanaliserats så väl och så skräckinjagande (just för att det är verklighetsbaserat) som här. Det visuella balanserar, understödjer och förbättrar manus genom hela albumet – inte minst tack vare likaledes rutinerade omslagstrollkonstnären Dave Johnsons underbara covers (som alla är med i samlingsvolymen). I denna sista volym är det som om hela teamet bakom Unknown Soldier släpper alla hämningar och ger sitt yttersta på målrakan, vilket gör detta till en enormt mäktig serieupplevelse. Synd på ett sätt att det var för lite, för sent, för att hindra nedläggningen – men å andra sidan har Dysart och kompani här åstadkommit en sällsynt väl sammanhållen och angelägen serieberättelse med en sjuhelsikes final, något som kanske inte hade varit fallet om serien blivit en Vertigo-långkörare. Unknown Soldier är död – länge leve Unknown Soldier!

Trackback-adress