Det är hög tid att börja knyta igen ett gäng säckar som stått öppna alltför länge nu, och jag inleder mitt uppsamlingsheat med Warren Ellis och Kaare Andrews Astonishing X-Men: Xenogenesis. Hardcover-utgåvan som samlar #1-5 finns ute i butik sedan mitten av mars i år, men jag har läst lösnummervarianten av den här serien. Gällande lösnummer och Warren Ellis så är det tyvärr rätt ofta så att när han är inblandad så drabbas lösnumren av förseningar. Nu vet jag inte om det hängde på Ellis, Andrews eller något annat den här gången, men första numret av den här miniserien kom i maj 2010 (min recension av #1 och 2 hittar du här), och det avslutande femte numret kom ut i februari 2011. Att följa en miniserie i lösnummer som i snitt kommer knappt varannan månad funkar inte riktigt, i alla fall inte för min del. Jag stoppade helt enkelt undan #3 och 4 i väntan på sista numret så att jag kunde läsa allt utan ett väldigt långt glapp, och sedan glömde jag bort serien tills jag upptäckte den igen i seriehögen för ett tag sedan. Dags nu som sagt att recensera och arkivera de tre avslutande numren av Xenogenesis!

Story: Wolverine, Beast, Emma Frost, Cyclops, Armor och Storm har gett sig av till Mbangawi i Afrika för att försöka ta reda varför ett flertal av de bebisar som fötts senaste tiden har utvecklat superkrafter direkt efter födseln (med mer eller mindre katastrofala resultat). Väl framme så konfronteras de av Mbangwanis härskare Doctor Crocodile som också bestämt sig för att lösa mysteriet, men innan det hinner utvecklas till ett fullskaligt slagsmål så uppdagas roten till problemet, och med det så kastas X-Men och Doctor Crocodile tillsammans in i en strid för både liv och framtid.

Det bra: Rent visuellt så gillar jag Kaare Andrews personliga stil och även de nya uniformer som introducerats i Xenogenesis. X-Men i kepsar och cargopants har vi ju tidigare inte sett särskilt mycket av, men för den här typen av uppdrag så passar det väldigt bra. Det känns på något vis mer logiskt här än de färgglada trikåer som krängs på när jorden ska räddas från någon svinond superskurk. Andrews personliga stil bidrar även till seriens känsla, men jag kan förstå de som tycker att hans anatomiska utsvävningar ibland går lite väl långt, särskilt när man tittar på bröst och muskler. För min del så tycker jag ändå att det funkar riktigt bra, och jag skulle gärna se mer av Andrews X-Men framöver. Värt att tillägga är även att Andrews inte verkar vara något större fan av den sekondära mutation som Beast gick igenom för några år sedan, för här har han återigen sitt gamla klassiska utseende. Något som även är värt att nämnas här är Frank D’Armatas färgläggning vars genomgående ton skapar en distinkt och pricksäker look för det afrikanska landskapet.

Storymässigt så gillar jag precis som i #1 och 2 att det inte finns någon egentlig superskurk här, utan snarare att det handlar om ett mysterium och en extremt knivig situation som X-Men måste lösa och ta sig ur. Utöver att det såklart blir en del fighting mellan X-Men och ett gäng transdimensionella mutantutrotare – där vi för övrigt bjuds på en scen där Wolverine får så brutalt mycket stryk att det nästan måste vara någon sorts rekord (bilderna i det här inlägget är bara uppvärmning) – så presenterar Ellis även ett moraliskt dilemma där X-Men och Doctor Crocodile har avvikande syn på hur problemet med roten till de exploderande bebisarna ska hanteras. När Ellis är inblandad så finns det ju ofta flera lager av grått mellan ont och gott, och så även här, vilket gör det hela mer intressant än ett vanligt superhjälteslagsmål.

Det mindre bra: Det är egentligen inget kritiskt, men det kan nog vara lite lurigt för den helt nytillkomne att förstå alla detaljer i Xenogenesis. Ellis refererar tillbaka dels till storyn Jaspers’ Warp från 1982-84 (delvis författad av Alan Moore), och även till den egna Ghost Box-storyn från 2009 (recension här), och har man ingen koll alls på någon av dessa så slänger sig X-Men med en del fraser som det kan vara lite svårt att relatera till. Ellis gillar ju även att allt som oftast snärja in sig i historier med komplexa detaljer, och så är det till viss del även här (även om Xenogenesis är mer tillgänglig än mycket annat som Ellis författat). Som jag redan varit inne på så kan jag även tänka mig att det finns de som inte alls gillar Andrews tecknarstil här, och när det kommer till Emma Frosts pumpade anatomi så är jag böjd att hålla med. Frosseriet i silikon och kort-kort latex blir då och då lite väl överdrivet.

Sammanfattning: Astonishing X-Men: Xenogenesis är en snygg och lite annorlunda X-historia som fungerar riktigt bra för de som gillar Marvels mutanter, men som inte orkar eller vill bry sig om standardkontinuiteten. Rekommenderas även för fans av Warren Ellis.

Trackback-adress