För en snyggare affisch sök på "Thor poster by Olly Moss"!

Vid det här laget antar jag att ganska många av Shazams läsare tagit sig iväg till biograferna och sett Kenneth Branaghs tolkning av Marvels blonde åskgud. Kritiken har inte varit nådig, ettorna har haglat och det är bara Svenska Dagbladets skräpfilmskonnässör Jan Lumholdt som stuckit ut hakan och gett filmen en, i mitt tycke ganska oreflekterad, fyra. Läs vidare och ta reda på om undertecknad ger tummen ner eller i filmen ser en signal att det är dags att ”throw out Christ and bring back Thor!”

SPOILERS AHOY!

Det har jag givetvis tyckt länge, men Kenneth Branaghs förfelat svulstiga rulle gör varken Marvelserierna eller asatron några tjänster. Varningsklockorna klämtar så jag känner mig som Quasimodo under en särskilt hetsig dag i kyrktornet när Anthony Hopkins Oden i filmens inledning återger hur kriget mot frostjättarna utkämpades och vanns i fordoms dagar. Det känns som att kolla på kasserat material från Lord of the Rings, vars datoranimerade sekvenser vid det här laget har närmare tio år på nacken. Känslan håller i sig när kameran sveper in över ett metallglänsande Asgård. Visst såg stället ut som ett knasigt rymdskepp även när kung Kirby tecknade, men det här är inte en värdig tolkning.

Här börjar sedan huvudkonflikten mellan den högfärdige favoritsonen Thor (Chris Hemsworth) och ränksmidaren Loke (Tom Hiddleston) att utkristalliseras. Om det var något jag trodde att Branagh med sin tunga meritlista skulle behärska så var det just personregin och att han skulle få det att riktigt blixtra om konflikten mellan Allfadern och dennes söner. Jag tillåter mig här att vara generös och glömmer tillfälligt bort Mary Shelley’s Frankenstein. Vad vi får är istället extremt repetitiv och träig dialog, helt utan den schvung som seriernas mest absurda replikskiften på Shakespearianska besitter även i sina mest corny stunder. Nämnas bör väl dock att scenerna med Warriors three plus Sif lättar upp stämningen i metallborgen en del.

Sedan Thor fråntagits sina krafter och bannlysts till den del av Midgård som kallas New Mexico, vänder filmen till det bättre för ett tag. I mötet med Natalie Portmans drivna forskare Jane Foster, hennes kollega Erik Selvig (Stellan Skarsgård som gör ett fint jobb) och den lätt irriterande Darcy Lewis (Kat Dennings) låter plötsligt den arkaiska dialogen bättre. Med sin imponerande kroppshydda ser Hemsworth verkligen ut som en gud bland människor, vilket ger plats för en del rätt kul scener. Det är också i det här läget man börjar pricka in alla de seriereferenser som i min bok räddar filmen från att vara ett totalt slöseri med tid. Bland favoriterna märks hur Selvig pratar om en forskare som försvunnit sedan hans projekt kring gammastrålning upptäckts av S.H.I.E.L.D. och Jeremy Renners snabba inhopp som Clint Barton under filmens snyggaste slagsmål. Givetvis stannar du tills eftertexterna rullat klart och får då se en riktigt mäktig Marvelartefakt avtäckas, mer säger jag inte!

Men givetvis har en två timmar lång film problem när scenerna som verkligen är kul uppgår till drygt två minuter av referenser som egentligen inte har med huvudhistorien att göra. Märk väl att jag inte ens berört det faktum att filmen är i 3D. Det är inte något man lägger märke till helt enkelt. Det Branagh levererar är tyvärr ett grandiost misslyckande som räddas från totalt magplask av ett par pärlor mitt i en anonym, guldglänsande soppa.

Trackback-adress