Henrik Ö: Glad påsk alla Shazamfans! På påsk äter man sötsaker så Sweet Tooth #20 känns som passande seriegodis. Jeff Lemires postapokalypsindie har nu rullat på i snart två år och är precis lika spännande, angelägen och djupt mänsklig som när den började. I och med #20 börjar en ny arc där fokus ligger dels på förhållandet mellan Gus och Jeppard, och dels på en utveckling av de nyare medlemmarna i det aparta följe som nu är på väg mot Alaska för att gräva vidare i Gus förflutna. Lemires särpräglade illustrationer har de senaste numren utvecklat en ny mjukhet och ett bredare register – han känns nu ännu mer hemma, ännu mer bekväm i sin egen skapelse, vilket bara adderar till den skönt drömska känsla som snabbt blivit Sweet Tooths kännemärke. Bland det bättre man kan läsa just nu.

I genren action slår jag ett stenhårt dubbelslag för Grant Morrisons Batman Incorporated #4 och Dan Slotts/Marcos Martins Amazing Spider-Man #658. Morrisons Batman är alltid som bäst när han använder sin knappologiska kunskap om och enorma kärlek till DC:s obskyrare baknummerregister för att skapa moderna och lekfulla tappningar av gamla Batman-historier och -figurer. I Batman Incorporated kommer turen till Kathy Kane, den ursprungliga Batwoman, naturligtvis med gästspel av Ruckas nya Kathy Kane – metaseriereferens på hög nivå. Amazing Spider-Man i sin tur fortsätter sin tie-in med Hickmans FF, med Spindelmannen på transdimensionella äventyr som ny medlem av Future Foundation. Men på hemmaplan hopar sig problemen… Slott vårdar liksom Morrison sin series kulturarv och knyter an till bekanta och tidlösa Spindelman-teman, bland annat det att Peter Parkers tur aldrig håller i sig. Man anar ett framtida abrupt slut på Spiddes ”Big Time”-era… Kärleksfullt berättat av Slott, mästerligt tecknat av Martin. Till sist vill jag också nämna nya Elephantmen-miniserien, Man and Elephantman – jag har länge laddat för att skriva en längre, mer ingående recension av Richard Starkings underbara Euro-influerade SF-serie eftersom den verkligen förtjänar både mer uppmärksamhet och en detaljerad närläsning, men det tycks aldrig hinnas med… och så tar sig Starkings & Co dessutom sig för att ge ut en ny sexdelars miniserie som löper parallellt med den vanliga Elephantmen-tidningen, så att jag naturligtvis kommer ännu mer efter i min bevakning. Jag nöjer mig med att säga att Elephantmen är årets seriefynd för mig så här långt, samt att man kan köpa ikapp serien i tre mycket fina samlingsutgåvor i mjukpärm men på högkvalitativt papper och högvis med bonusmaterial (intervjuer, konceptskisser m m). Gör’t!

Rikard: Jag var inte helt såld på första delen av Richard Stark´s Parker men efter andra delen, The Outfit, ställer jag mig bredvid Henrik Ö och gör vågen. Darwyn Cooke utnyttjar verkligen seriemediets möjligheter fullt ut och det i kombination med en riktigt bra kriminalhistoria och Cookes mästerliga teckningar gör serien till en höjdare. Läs Henriks recension eller ännu bättre serien 🙂 När jag läser digitala serier gör jag det oftast på iPhonen i samband med resor och använder då helst Comixologys eminenta läsare. Graphic.ly lanserade för ungefär en månad sedan sin läsare och jag laddade därför ner Icarus #1 av Ryan Cody som jag läst om på Robot 6. Tyvärr suger deras mobilläsare hårt så det fick bli att läsa den på datorn vilket var ok. Serien i sig om en statsanställd kontraktsmördare med uppdrag att döda personer med speciella krafter börjar lovande i en teckningsstil som påminner lite om Uli Oesterles i Hector Umbra, framförallt är det twisten på slutet som gör att jag kommer fortsätta läsa serien. En serie som jag verkligen gillade när jag läste den i början av förra året var Pinocchio Vampire Slayer av Van Jensen och Dusty Higgins. Fortsättningen Pinocchio Vampire Slayer and the Great Puppet Theater fortsätter i samma spår och är även den bra även om nyhetens behag lagt sig lite. The Great Puppet Theater som slår följe med Pinocchio för att bekämpa de räliga vampyrerna är roliga och är ett lyft. Halvvägs i serien sker dock en förändring som gör att serien tappar en av de bästa ingredienserna. I nästa del tror jag att det blir showdown med vampyrbossen och med tanke på att de är på väg mot Rumänien är det inte så svårt att gissa vem som ligger bakom eländet.

Anders: Påskgodis av såväl lekamligt som andligt slag har det blivit en hel del av även för min del de senaste dagarna. Som alla vet bankar mitt hjärta extra hårt för Dark Horse, och då Hellboy i synnerhet. Gångna vecka fick jag Hellboy: Buster Oakley Gets His Wish i prenumerationsfacket hos Comics Heaven. I väntan på en fullödig recension nöjer jag mig här med att utnämna den till mest utflippade Hellboyhistorien någonsin. Stiliga teckningar av Kevin Nowlan i kombination med djävulsdyrkande tonåringar, kor och Big Red i ett par luttrade rymdvarelsers ovarsamma händer. Galet! Jag har även passat på att läsa om fantastiska Incognito: Bad Influences. För bra för att vara sann. Läs recensionen av mästerverket här.

I höstas fick jag ett recensionsexemplar av duon Jonas Anderson och Daniel Thollins 1 000 Ögon: Tupilak, utgiven i samband med att Uppsalas tidningsmecka Seriezonen firade 30 år.  Skam sägandes blev det aldrig någon text om denna skräckserie (sorry killar den hamnade i fel hög i inköpsskåpet…) som nu kommit med en del två, Hrafnir. Tyvärr har skaparna lite för bråttom bägge numren igenom. Varken figurer eller händelser etableras på ett sätt som gör att allt det hemska som inträffar faktiskt känns hos läsaren. Visst vill jag helhjärtat stödja serier med rätt sköna referenser till skräckkultur, med lagom charmiga slackers i huvudrollen som utspelar sig i trakter jag känner väl. Stilpoäng för tentakler runt Domkyrkan! Men för att detta ska ske får man nog slipa sin berättarteknik och ge utrymme åt de där extra sidorna som bygger upp stämning och utvecklar personporträtten. Hoppas det sker inför nummer tre som ska anlända i september. Läste klart Paul Cornells och Jimmy Broxtons Knight and Squire miniserie om Storbritanniens egen dynamiska duo under dagen. Med sin ärkebrittiska utgångspunkt lyckades man göra en riktigt kul vinkling på superhjältetemat. Duon borde få medalj för det överdådiga antal nya hjältar och skurkar man hittade på under seriens lopp. 130 till antalet med namn som Jarvis Poker The British Joker, The Milkman, Salt of the Earth, The Shrike och min personliga favorit, Birthday Girl!

Jag ligger en bra bit efter, men tog i veckan de första stegen för att knappa in försprånget som Eric Powells The Goon har vid det här laget. Köpte album nummer sju, A Place of Heartache and Grief, och läste det i en sittning. Jag fortsätter att imponeras över hur Powell utvecklar sitt tecknande med en allt större experimentlusta och blandningar av akvarell och andra tekniker. Innehållsmässigt breddar han också registret särskilt åt det mörkare hållet. Men givetvis står serien stadigt på en bas av slapstickvåld och en faiblesse för, ärligt talat  tröttsamma, skitskämt. Säkerligen har de sistnämnda laterna en del att göra med att jag tar mig an The Goon i små portioner med ojämna mellanrum.

I läshögen kommande vecka har vi idel Vertigo/DC – The Unwritten volym tre (Mike Carey och Peter Gross), senaste DMZ-albumet (Brian Wood och Riccardo Burchielli) och så sist men inte minst Batman & Robin av Patrick J. Tomasi, Patrick Gleason och Mick Gray. Håll utkik efter Batmania mot slutet av veckan!

Trackback-adress